söndag 28 november 2010

"Rastgård", Hamnmagasinet, Varberg, 2010.


Vi kan inte annat än att njuta av vår egen dödsdrift, konstaterar Fredrik Svensk efter att ha sett Ola Åstrands ­utställning Rastgård.

”Kapitalism förstör ditt liv … och du gillar det.” Texten kommer från vykortet Overground och är det första man möter när man öppnar Ola Åstrands bok Tryck. Vykortet är daterat till 1993 (från utställningen Overground, Göteborgs konsthall). På Åstrands närmast retrospektiva separatutställning på Varbergs konsthall, fungerar den som undertext till allt som visas upp.
Om någon tvekar om implikationerna av kapitalismens destruktiva kraft i Åstrands tappning så får vi det rakt på sak i en större hästbild längst in i galleriet, hämtad från projektet Vit limousin från 2005: Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är ingenting.
För att riktigt understryka hur tydligt kapitalet kapar våra liv för att snabbt bryta ner det, räcker det att titta på fotoserien Hur gammal är jag? Här ser det ut som Åstrand har photoshopat delar av barn och ungdomars ansikten för att göra dem dramatiskt äldre. Intrycket är verkligen skrämmande. Budskapet är klart, vi lever i en apokalyptisk tid, och vi kan inte annat än njuta av vår egen dödsdrift. På allvar eller bara som en daterad självbekräftande livsstil.
Om denna utställning bara hade varit en språklig utsaga, hade man givetvis kunnat stänga utställningen och be publiken rösta om Åstrand har rätt eller fel. Men här finns faktiskt också något annat – nämligen försök att fånga upp nyanser och motsättningar i destruktionsprocessen. Flera av karaktärerna i Hur gammal är jag? är nämligen skruvade mot något djuriskt, som faktiskt tittar tillbaka, och gör motstånd. Greppet är vanligt men här fullständigt nödvändigt för ett slags ambivalenskvalitet i Åstrands konst.
Det återkommer också i än mer abstraherande form i tapetverket hämtat från Postprogg Blues (2003). Här vrider Åstrand helt enkelt ett kollage av svartvita fotomotiv formellt ur led, i stil med värsta Francis Bacon.
Något liknande händer i Åstrands numera nästan klassiska porträtt av karaktärer med öppen mun och slutna ögon. Om de bara hade gestaltat kombinationen död/njutning hade de direkt förpassats till den freudianska kitschtippen för inbördes bedrövelse. Men i de mest utmanande porträtten har Åstrand lagt till ett kollagemoment till de svarta tuschlinjerna som sätter ihop ansikten på ett sätt som är allt för konstruktivt för att avfärdas som ett resultat av lealös kapitulation inför sakernas tillstånd.’

Fredrik Svensk, GP 2010

Clemens Altgård inledningstalar.
Jag, Kennet Klemets, Carina Hedén och Carl-Erland Andersson.
Förlagorna till denna vägg kommer från klipp ur dagstidningar:


  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar