fredag 24 februari 2017

Tryck.


Boken Tryck kan köpas genom mig (lanadarsto@gmail.com) för 150:- inkl porto.


Ola Åstrand, politisk konstnär!

Att bläddra i en bra konstbok är som att gå runt i en konsthall, låta ögonen vandra längs väggarna och fastna än här, än där. Ja, en konstbok kan till och med vara bättre än en utställning.
Boken blir en så stor och bred samlingsutställning att allt detta aldrig kunnat samlas ihop till en fysisk utställning. Och faktiskt kan man också komma närmare bokens papper än ett konstverk på en vägg.
Dessutom bjuder de flesta konstböcker på en ledsagande guide som berättar om konstnären och verken.
Så är det med boken ”Tryck” som dokumenterar konstnären Ola Åstrand. Jo, det ska erkännas: den aktuella konsten måste förstås passa boktrycket. Här finns också foton från utställningar (skulpturer, installationer och andra byggen) och då fungerar det sämre, som en dokumentation av konsten istället för konst i sig.

Men de flesta sidorna innehåller teckningar/målningar i färg och svartvitt samt foton. Och jag vidhåller: det mesta fungerar minst lika bra på papper som på en vägg.
Större än A4-format och grovt papper, lite tjockt och inte vitt utan gulaktigt eller gulnat. Säkert välvalt och även den ”sämre” papperskvalitén är till konstens fördel.
Pappret bidrar till att förstärka det omedelbara och brutala som bilderna förmedlar, det knyter ihop Ola Åstrands bilder med snabbt tillkommen politisk konst. Eller revoltkonst är kanske en bättre benämning?
Ola Åstrand var en av dem som stod bakom utställningen ”Tänd mörkret – Svensk konst 1975-85” (visad härom året på Ystads konstmuseum) och hans egen konst anknyter till den politiska svenska konsttraditionen, från 60-talet och framåt.

Åstrands bilder är som kollage av influenser, både konstnärliga och musikaliska. Här finns tuschsvarta bilder som får mig att minnas tidningen Puss medan andra kunde vara rutor från någon tecknad serie de senaste tio åren. Inte blir jag förvånad när det mot slutet av boken också kommer ett par sidor med tecknare serier.
Hans bilder har en ettrig attityd med känsla av agitatorisk rock: progg, punk och metall.
Som Åstrand utropar: ”Jag vill kalla mig politisk konstnär! Om politik börjar hos en själv. Att man börjar med att förändra sig själv.”

Vilket också syns på bild efter bild: den fjättrade människan. Hon eller han, ibland förvriden men oftare innesluten och drömmande; instängd och inlåst av sig själv eller andra, av samhället och dess värderingar, till exempel om kvinnligt kontra manligt.
Ingen väg ut eller rättare sagt: ingen förbestämd utväg. Nödutgången får vi själva leta efter. Under teckningen av en ormmänniska har Åstrand skrivit ”This way” i en dubbelriktad pil. Vägriktningen finns hos oss alla, var och en måste ta ställning till sitt liv.

Annika von Hausswolff, Pontus Hammarén och Clemens Altgård har skrivit varsitt efterord som presenterar konstnären och guidar till konsten.
Mest intressant för konstintresserade i den här delen av Sverige är nog Altgårds text, där Clemens berättar om sitt och Olas möte och vänskap på 70- och 80-talen i Malmö, genom musiken, fanzineprojekt med mera.
Det ger en utmärkt bakgrund till konstnären Ola Åstrand.

Bengt Eriksson, Ystads Allehanda 2010.

Antal sidor: 258 
Vikt: 900 gram
Författare:
Ola Åstrand
Annika von Hausswolff
Pontus Hammarén
Clemens Altgård

onsdag 22 februari 2017

Bengt Eriksson.

Har jag blivit en slags åsiktsmaskin? Bengt Eriksson besökte mig i förra veckan för ett snack. 
http://www.ystadsallehanda.se/kultur-noje/konst-vad-ar-det/

Apropå konst, att göra-det-själv och som svar på frågan vad konst är bra för så sa författaren David Keenan detta i en intervju:
 “To help you to transform your own reality, to see the potential for your own hallucination. To see that your own reality is not bounded by the workaday, even if you live in one of these towns that are constantly being defined as grim, spirit-crushing reality, that it is possible to transcend that.
"It’s your own personal hallucination, it’s the way you see your own life. We don’t all need to be artists – God knows we don’t need a world full of artists – but people who are able to transform their own reality and feel like it’s their reality to transform, I think that’s a big thing.”
Jag tänker att Keenan pratar om oss alla som känt en vantrivsel i livet och som försöker göra om det, smycka det, tilldela oss själva mera liv, genom att uttrycka oss "konstnärligt". Att den handlingen sprider en slags energi som blir berikande för andra. Att det är en rättighet som inte behöver vara professionell. I förlängning upplever jag det resonemanget politiskt och som en kritik mot där vi befinner oss idag när ett kapitalistiskt synsätt smugit sig in i hur vi gör och presenterar konst/kultur; som något att beundra och i mindre grad som något att uppleva och göra själv.


När kulturjournalisten Bengt Eriksson berörs av konst är det också den känsla han vill förmedla, för att få fler drabbade. Men vad är det som gör att konst drabbar? Och vad är konst – egentligen? Han åkte hem till en annan Österlenare för att resonera vidare om detta, konstnären och curatorn Ola Åstrand.

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.
Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.
Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”
Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och museer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”
Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”
Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på museer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!
”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”
Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”
Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?
”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”
Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.
Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.
”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”
Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).
Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?
Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”
Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.

BENGT ERIKSSON

onsdag 8 februari 2017

Lyft ned konsten från elitens domäner.

Jag medverkar i den nya nättidningen Opulens med en text som är en omarbetning av den artikel som jag skrev i samband med GP's artikelserie "Konststad Göteborg" förra våren.

Jag är utbildad och yrkesverksam som konstnär men av olika anledningar började jag, för cirka tjugo år sedan, att även jobba som curator för utställningar. Den första utställningen satte jag samman 1996 i samarbete med konstnären Ulf Kihlander. Det var en utställning med verk av amatörkonstnärer, närmare bestämt interner och poliser. Den fick namnet ”Tjuv & polis”. Vi ville ladda amatörkonsten med ett allvar och samtidigt se vad som händer när man lyfter in så kallade amatörer på ett finkulturellt galleri.
Sedan gjorde vi två konsthistoriska utställningar om svensk konst från tidsperioden 1965-1985. Det som fick oss att vilja göra de där utställningarna var att vi sett flera konsthistoriska genomgångar som uteslutit namn som vi själva påverkats av och upplevde som viktiga. 

Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den. Jag upplever detta starkt när jag t ex bläddrar igenom en bok om konsten från 1900-talet och ser samma namn som alltid brukar vara med i sådana sammanhang. Det är så märkligt när jag vet hur otroligt mycket konstnärer det funnits och finns och hur lite jag vet om flertalet av dem. Av erfarenhet vet jag nu att jag kan göra konsthistoriska genomgångar som kan se ut på många olika sätt. Att jag kan välja att lyfta fram en mängd nya namn varje gång.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag personligen hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det-själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den där DIY-inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.

1982 flyttade jag som 23-åring från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola. Då, på 80-talet, visades ingenting på Göteborgs Konstmuseum eller Konsthall av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande i den staden: Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.

Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske paradoxalt nog som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.
Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Just nu är jag med och sätter samman en utställning där vi bl a kommer visa konstnären Lars Hejlls dokumentation av Folkfesterna i Malmö, som han var med och initierade i början av 70-talet. Där har vi en bit lokal kulturhistoria som präglat och format den staden. Dessa fester saknade närmast motstycke i Sverige vid den tid då de ägde rum. På fotografier från de tidiga Folkfesterna ser du inte ett enda reklamplakat men tvärtom mängder av människor som samlas över generationer för att lyssna och se på främst lokal politisk kultur. Dessa bilder berättar om en tid då vi trodde att framtiden skulle se så väldigt annorlunda ut.

Det är ingen slump att kulturella uttryck som fortfarande upplevs som originella kommit fram under perioder då det varit gynnsamt för konstnärer att överleva på sitt skapande. Städer är stora marknadsplatser och ju större stad ju större utbud och ju fler säljare. Om det där också finns plats för kulturarbetare i form av ekonomiskt stöd och billiga hyror då är vi garanterade kulturella uttryck som kommer leva vidare. Men om en stad är gentrifierad och dyr att leva i måste kulturen redan från början vara kommersiell för att ha en chans att överleva. Alltså, vi kulturarbetare som vill något annat än att bara underhålla kommer ju sannolikt att få se oss genuint motarbetade i framtiden. Så om vi inte här och nu väljer att se konsten också som bärare av politiska och medmänskliga budskap så kommer vi att gå i en fälla.

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera över min egen roll som kulturarbetare. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Jag frågar mig ofta vem konsten är till för? Av tradition tillhör kulturen de som har pengar och utbildning, men personligen gillar jag bäst kultur som uppkommit ur ett annat sammanhang än det etablerade och av makten sanktionerade. Jag ser hellre en demokratisering av en levande kulturscen där många får delta än jag beundrar ett fåtal ”mästare”.
Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sina egna karriärer. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld.

Jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och ”närodlade” är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter.

Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.

Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.

Ola Åstrand

Apropå konst, att göra-det-själv och som svar på frågan vad konst är bra för så sa författaren David Keenan detta i en intervju:
 “To help you to transform your own reality, to see the potential for your own hallucination. To see that your own reality is not bounded by the workaday, even if you live in one of these towns that are constantly being defined as grim, spirit-crushing reality, that it is possible to transcend that.
"It’s your own personal hallucination, it’s the way you see your own life. We don’t all need to be artists – God knows we don’t need a world full of artists – but people who are able to transform their own reality and feel like it’s their reality to transform, I think that’s a big thing.”

onsdag 11 januari 2017

Vit limousin 1 och 2, 2005.


Tvära kast med Ola Åstrand
För första gången gör konstnären Ola Åstrand en riktigt stor separatutställning i sin egen hemstad. På Göteborgs konsthall visar han allt från jättelika screentryck till en skulpturgrupp som mest påminner om fågelskrämmor.

Utställningens titel "Vit limousin" har Ola Åstrand återanvänt från vårens konstprojekt på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Innehållet har han bytt ut. Det som förenar de båda utställningarna är främst de associationer som titeln kan ge upphov till.

" För mig handlar "Vit limousin" om någon sorts nyrik fantasi eller om skolavslutningar. Samtidigt som det står för det vita arket som besudlas eller angrips när man tecknar, säger han.

Som konstnär befinner sig Ola Åstrand någonstans mellan periferin och det stora publika genombrottet. Han tillhör den lilla grupp svenska konstnärer som ofta, men långt ifrån regelbundet, syns på de etablerade konstscenerna. Han är välkänd. Men knappast någon kändis.

Kanske beror det på att han alltid gjort sitt bästa för att ställa sig utanför konstvärldens osynliga reglemente. Höga förväntningar gör att han känner sig hämmad. Hans drygt 15 år långa konstnärskap består främst av tvära kast och en stark vilja att göra tvärtom.

" Jag har svårt att förstå konstnärer som slår igenom med ett konstnärligt uttryck och sedan jobbar med det hela livet. För mig är det mer lite som att "luften är fri". "Konsten är fri." Jag kan göra precis vad jag vill, säger Ola Åstrand. Några röda trådar går dock att skönja. Den gamla kärleken till popkonst, serietecknandet och vurmen för allt annat som hör 1960-talet till.

Inte minst märks musikens stora betydelse för Ola Åstrands liv och bildvärld. Som ung spelade han själv i en rad olika bandkonstellationer.

Bland annat i klassiska punkband som TT-Reuter och tillsammans Stry Terrarie i ett band som hette Blödarna. I dag plockar han bara fram gitarren för hemmabruk. Men när han talar om sin konst använder han hela tiden musikaliska referenser som förklaringsmodell.

" Jag jobbar väldigt associativt, ungefär som musik med stämningar och rytmer, säger han.

Fast egentligen är Ola Åstrand inte särskilt förtjust i att prata om det han gör. Rädd för att orden ska lägga sig i vägen för betraktarens upplevelse.

" Mitt språk är ju bilden. Jag tycker att ord kan ta något ifrån den. Dessutom låter det alltid så pretentiöst det jag säger, jag gillar inte att höra mig själv, konstaterar Ola Åstrand.

" Ja, den handlar väl om det som inte räknas. Om det som räknas bort, som man har svårt att stå för eller det som är fult. Jag har ett tydligt förhållande till fulhet i den här utställningen.

När Ola Åstrand får chansen passar han gärna på att lyfta fram olika konstnärer han gillar. Tillsammans med kollegan Ulf Kihlander tog han initiativet till "Hjärtat sitter till vänster", som 1998 visades på Göteborgs konstmuseum. Det var en utställning som sammanfattade tio år av svensk politisk konst från åren 1964 till 1974. Inom ramarna för "Vit limousin" på Göteborgs konsthall har han valt att visa tre videoverk av amerikanska Sadie Benning.

" Dels känns hon som ett bra komplement, dels är vi lika på så sätt att hon har någon form av barnslig lekfullhet och kopplingar till serier och populärkultur i sina arbeten. Dessutom har hon en musikbakgrund och var bland annat med i den första upplagan av Le Tigre.(TT Spektra)

Camilla Adolfsson

Gbg Konsthall har lagt upp mer här:



Punk, kokande gröt och trasiga kläder
Konst: Ola Åstrand befolkar Konsthallen med fynd han gjort i buskar och second hand-butiker. Och tapetserar väggarna med stora mörka, svartvita bilder skapade till musik. - Det här är mitt språk, säger han.
Musik är grundläggande när Ola Åstrand skapar. Han har själv ett förflutet som punkgitarrist på 70-talet och var dj under 80-talets studieår på Konstskolan Valand i Göteborg.
Nu är det 2005 och han har vikt två månader åt att producera screentryck som han tapetserat väggarna på Konsthallen med för utställningen Vit limousine. Screentryck där färg pressas genom en skärm till pappret, en metod som till exempel Andy Warhol jobbade med, har Ola Åstrand ständigt återkommit till sedan början av 90-talet.
- Det ger en sådan svärta, säger han.
Trycken är förstorade och i flera fall utvecklade urval ur en bok med hundra bilder, ursprungligen tecknade med svart tusch eller i något fall ansiktsavtryck direkt från en kopieringsmaskin.
När motiven fötts har han lyssnat på mycket postpunk, hämtat näring ur den amatörism han tycker att den utstrålar, och även manglat med en hel del Black Sabbath. Resultatet har blivit konst fylld av just svärta, till exempel de hästar som säger saker som "jag kan ingenting" och "jag är ingenting" eller det nakna rummet där pölar för tanken till våldsdåd.
Gillar inte att förklaraHan har åkt många vändor till second hand-affärer på jakt efter gamla högtalare, för bilderna ska ackompanjeras av ljudet av kokande gröt och susande vind. Där och i buskage har han också fyndat trasiga kläder som förvandlats till installationer. De befolkar utställningen, säger han och berättar att skulpturerna är en referens till den japanska filmen Spirited away och dess flyktiga varelse Kaonashi vars godhet inte är helt att lita på.
- Jag har en fascination för mörker, även om jag inte vill kalla mig gotisk. Dessutom finns det ju något som heter svart humor, säger Ola Åstrand.
Han är inte särskilt förtjust i att förklara tankarna bakom sin konst, säger att den är hans språk. Inte heller verbaliserar han sina projekt i förväg, utan utgår från rytmer och stämningar och låter bilderna flöda fritt. Men ord som katastrof och kaos undslipper honom ändå.
- Det är också så mycket av världen ser ut, säger han.
Vit limousine är en fortsättning på en utställning som just avslutats på Dunkers kulturhus i hans födelsestad Helsingborg. Men det är inte samma innehåll.
- I Helsingborg var det mycket mer en flirt med 70-talets plakatkonst. Här är det mer uppluckrat, plus att det är en mycket större utställning, säger han.
Det mesta skrapas av efter utställningenI ett av rummen visar han en film av den amerikanska videokonstnären Sadie Benning, mycket på grund av att han inte visste vad han skulle göra med all yta i Konsthallen.
Men också för att han tycker att hon kompletterar hans språk, ger det en extra twist och ytterligare en populärkulturell koppling.
Att det mesta av konsten kommer att skrapas av väggarna och försvinna efter utställningen rycker han lite på axlarna åt. Det här är det uttrycket han ville åt.
- Någon som fick höra att jag skulle ställa ut på Konsthallen sa "hoppas du säljer riktigt mycket". Han visste inte vad jag skulle göra. Men man säljer inte direkt på institutioner ändå, säger Ola Åstrand och berättar i nästa andetag att han redan sålt ett av verken.
Det är ett av de många betongblock med texten No pain i stor röd text. Blocken sprider han nu ut huller om buller i ett av de mindre rummen, intill en bild av en huvudlös man som kramar kuddar.
- Det blir mycket mer pain om man säger no pain. Då blir det som ett slags bön, säger Ola Åstrand.

söndag 25 december 2016

Mobilpratare.

Jag har fortfarande kvar av mina linotryck på mobilpratare. Herregud, jag gjorde ju 29 ex av varje bild! Kan köpas genom mig, Galleri Thomassen eller Dan Art.
Själva trycket är stort som ett A4 och det totala pappret är 46x32 cm. 
Jag har provat att rama dem med fyra stycken i en ram, med svart passepartout och svart ram, bara för effektens skull. Och då ser de närmast ut som ett kyrkfönster. Jag har ju tittat på psykedeliska affischer och sådana där tryck på svart sammet som kallas "black light prints".
















onsdag 7 december 2016

Tidningen Expressen sommaren 1995.

Sommaren 1995 lät tidningen Expressen ett antal svenska konstnärer göra var sitt helsides-inlägg.
Mitt eget bidrag, längst ner, finns till försäljning hos Galleri Thomassen i Gbg just nu.

Palle Torsson och Tobias Bernstrup.

Maria Lindberg.

Matts Leiderstam.

Henrik Håkansson.

Lotta Antonsson.

Glenn Sorensen.

Ola Åstrand. 
Foto-collage.

onsdag 16 november 2016

Teckningar från tidigt 80tal.

Gick igenom gamla lådor och hittade mängder med gamla teckningar. Här några.













Min vän Christian Cavallin skickade mig lite gamla grejer som kom med posten idag. Jag gillar paket, som kommer med posten i brevlådan. Här:











 Alkohol tog upp mycket tid. Idag har jag fem år utan självmedicinering.
Denna docka hittade jag på någonstans och hängde i mitt kök. Påminde mig en hel del om Klas Katt.

Caligula pekar ut just mig!

Jag har mängder med krokiteckningar fast jag redan slängt mycket.