fredag 21 april 2017

Conflicting Spaces.



Jag blev inbjuden att delta i projektet Conflicting Spaces, an Exchange Art Project & Parallell Exhibition in HOWRAH (India) and MALMÖ (Sweden) for the Srinagar Biennale. 

INDIA:

Taxi [Suman Samajpati & Sourav Roy Chowdhury], Sonal Mithal, Sanyukta Sharma and Anupam Saikia.
SWEDEN:
Kristina Muntzing, Martin Dahlqvist, Anna Wessman (Meteor), Marko Cesarec (Meteor) and Ola Åstrand.

---EXHIBITION LOCATIONS IN MALMÖ AND OPENING HOURS ---
Nallens Livs @ Sevedsplan, Malmö, open every day 9 a.m to 8 p.m.
Food Street @ Sevedsplan, Malmö, open every day 11:30 a.m to 8 p.m.
Hårfrisörskan @ Sevedsplan, available 24/7.
Ghetto Ink Tattoo @ Rasmusgatan 15 (Seved), Malmö. Open every day 4-8 pm except April 21th (3-8 pm), April 22th 4-6 pm, April 23rd (6-8 pm).

lördag 25 mars 2017

Malmö brinner.


Här har Frans Josef Petersson skrivit i Kunstkritikk.

Inslag i Kulturnytt i P1:

Sydsvenskan:

Conny C-A Malmqvist i Expressen/Kvällsposten:




Bengt Adlers i Kunstkritikk:

Elden i hjärtat
Paulina Hårleman, ur adu lugna ner daj tösabid, 2017.

Malmö brinner låter som en rubrik i nyhetsflödet som pekar på alla de bilbränder som hemsöker staden, inte minst i källargaragen i utsatta områden. I själva verket skildrar utställningen eldarna som brann i unga konstnärers hjärtan för att åstadkomma en förändring av en stelbent, enögd, trist och kommunalgrå stad ur ett underjordiskt källarperspektiv.
Bakom utställningen står konstnären Ola Åstrand och poeten Clemens Altgård. De har tidigare producerat projekt tillsammans och kompletterar varandras kompetenser och personligheter på ett suveränt sätt. Malmö brinner ger en bild av stadens konst- och kulturliv mellan 1968 och 1988, men inte genom att ta ett helhetsgrepp på perioden. Utställningen är istället djupt subjektiv och tar avstamp i curatorernas personliga bekantskapskrets vid den aktuella tiden. Resultatet är en tidsresa i de egna upplevelsernas landskap samtidigt som den är en redovisning av en stad i förvandling.

POLITIK, PLAKAT & PUNK
Periodens bortre gräns utgörs av året för revolt och protester, 1968. Majupproret i Paris slår an vibrationer runt om i världen, inte minst i Malmös Folkfestprojekt. Ett alternativ till den borgerliga finkulturen börjar ta form. Subkulturens betydelse för stadens utveckling gör sig påtagligt gällande. Proggen och punken prunkar. Slutåret, 1988, markerar postmodernismens intåg. Modernismen såg som en återvändsgränd och nya vägar i återvinningens anda formulerades. Året därpå rivs fysiska murar och världen går politiskt in i en ny fas.
Utställningen visas på museets övervåning, och i trappan möts man av ett verk av poeten Per Linde, vars dikt «Malmö» har tonsatts av Technicolor Poets. Nu inser man att utställningen är en intermedial mix av olika kulturella genrer. Curatorerna har undvikit de konstnärskap som dominerade under perioden. Ambitionen är istället att överraska. Besökaren ska i bästa fall rysa av välbehag inför hemsökelser ur det förflutna. Det utesluter inte att flera verk har producerats för den här utställningen. Politik, plakat och punk är utställningens tre P´n.

ETT MONUMENT ÖVER VÅR TID
I ett av rummen slår Allan Friis an tonen med sina effektiva angrepp mot kapitalet och konsten som värdebärande investeringar. Affischer är också Pepe Viñoles verktyg som han här återanvänder som dansande figurer på en lina. Folkfesten i Malmö drevs fram av bland andra Lasse Hejll. Som affischkonstnär och fotograf spelade han stor roll under tio års folkfestande. Hans bidrag är centrala i utställningen. Ingen framtidstro utan drömmar. Annika Wide tar plats i rummet med objekt och måleri i surrealistisk anda som fint balanserar upp de andras mera slagkraftiga plakatverk, medan Elisa Halvegårds sagolika små grafiska blad och skulpturer påminner om att det inte alltid är de stora gesterna som berör oss mest.

Elisa Halvegård, Man dör inte av olycklig kärlek nuförtiden, 1974.

Jacques Zadigs installation Muren från 1968–1976 är placerad centralt i ett eget dunkelt rum och framstår som utställningens mest centrala verk. Den transparenta muren ljuder, strålar och markerar makt. Övervakande och manipulerande höjer den sig över den lilla människan. Den som skulle drista sig att klättra över muren blir förmodligen handgripligen tillbakavisad till sitt råtthål. Zadigs installation är ett fantastiskt monument över vår tid och blir nog tyvärr aldrig inaktuell. Verket är interaktivt i den meningen att fotoceller registrerar rörelser i rummet och aktiverar olika funktioner. Makt utövas ju faktiskt av oss människor!


PUNKENS PARADOXER
I ett annat rum medverkar Ola Åstrand själv med det fotobaserade verket Gettot som skildrar hans upplevelser under 1970–80-talen i det område av Malmö som kallades för gettot. Det är en resa tillbaka till ett tillstånd som aldrig kan återskapas. Samtidigt saknar jag tecknaren/målaren Ola Åstrand i utställningen. I samma rum dominerar textila verk av Pernilla Frykholm som kopplar samman dåtid med nutid i kroppsliga uttryck och förkortar steget från punk till hiphop. Frykholm samarbetade under en tid med Maria Tomczak, vars verk belyser punkens revolt mot utseendefixeringen genom klippdockor som betraktaren kan interagera med. Samtidigt visar hon på det paradoxala i att även punken var högst utseendemedveten.

Installationsvy från Malmö brinner. Foto: Helene Toresdotter.

Pionjären inom svensk konceptkonst, Leif Eriksson, tar plats med sedvanlig pondus och intelligens. Hans verk genljuder över hela utställningen trots att hans viktigaste arbete här har titeln Tala är silver tiga är guld. Eriksson är speciell i svenskt konstliv med sin idébaserade praktik och är den som avviker mest ifrån curatorernas huvudfåra. Han vill förändra konsten snarare än staden.

ETT KÄRT ÅTERSEENDE
Stina Ebers har saknats länge i konstlivet och återseendet av hennes intagande verk från 1980-talet är därför desto kärare. Hennes skulpturer som omvandlar strikta formella vardagsföremål till hudnära, levande och sårbara individer är väldigt starka. Hon kan konsten att låta sina skulpturer ta in ett rum med stor självklarhet. Verkligheten gör sig gällande i Paulina Hårlemans foton från svunna tiders postpunk. Här levereras utlevelsefulla poser och gester av kända och okända kulturprofiler. Christian Cavallins foton från olika punkscener i Malmö och London placerar betraktaren mitt i utlevelsen. Magin från scenen minglas med publikens extas. Man blir deltagen!

Club Trocadero öppnade 1979 och blev genom sitt queerkoncept en betydelsefull träffpunkt för kreativa människor. Hand i hand med punken blev Trocadero en stark motkraft till stadens grå tristess. Abelardo Gonzalez var arkitekten bakom klubbens succé och betydelse för en förändrad skimrande stad. I utställningens innersta rum får vi en insyn i denna epok genom en video placerad mot en typisk zebramönstrade fond.

ALLT ÄR MÖJLIGT!
Tvärs över i samma rum reser sig en mäktig vägg, överbelastad med föremål och konstverk iscensatt av Åke Dahlbom, även känd som Art Bomba. Generöst breder han ut sin livsfris i en golgatavandring kallad Funeralism. Ett litet hus är uppfört mitt i rummet, en installation av Isabel Rayo Planella. Den som tittar in möter en fantastisk värld mellan saga och verklighet. Sist men inte minst knyts utställningen ihop av Lena Mattssons fina, nyproducerade videotriptyk När Hades står i blom. Här möter vi personligheter ur det sena 1980-talet – Stry Terrarie Kanarie, Carin Carlsson och Clemens Altgård – som alla var tongivande under denna tid. Punken och poesin sätter punkt!
Malmö brinner upplever jag som fragmentarisk och svårgreppbar, och är väl på så sätt en rättvis bild av den tid som skildras. Enskilda verk och konstnärskap imponerar, medan andra känns mer tveksamma. Att curatorerna själva tar stort utrymme är en utmaning i sig. Utställningen skiljer sig från Ola Åstrands tidigare projekt Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret! (2008), om svensk konst under 60-, 70- och 80-talen, genom att den rör sig i en mer privat sfär. Trots att Malmö står i fokus tror jag att de förvandlingar som skildras kan appliceras på många andra städer under samma tid. Budskapet är att allting är möjligt. Viktigast är att Malmö reste sig ur epokens eld och aska, och blev en inspirerande och hisnande stad att leva i. Let´s Do It Ourselves!

Bengt Adlers är konstnär och poet med en bakgrund som gallerist i Malmö. 1973–1987 var han utställningsansvarig på Galerie Leger, och 1988–1995 drev han Galleri Bengt Adlers, båda i Malmö.


ETC:
Punkig skildring av en stad i förändring
Det blir punkigt med mycket musik, blandade uttryck och inte alltid så proffsigt. I dag öppnar Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988, på Moderna museet i Malmö.
– Det är en utställning om stadens utveckling, som börjar i en tid då Malmö var en riktigt tråkig plats. Tristessen blev en bra grogrund för kreativitet, där vi som levde där var tvungna att göra det själv om något skulle hända, säger Clemens Altgård, som är en av utställningens kuratorer.
Den andre kuratorn är Ola Åstrand. De två männen har känt varandra sedan de var i 20-årsåldern och det som nu tar plats i några av konsthallens salar är till stora delar en samling av intryck och uttryck från deras egen ungdomstid.
– Vi utgår från vårt eget sociala nätverk där många fanns med bland dem som hängde i det vi kallade gettot på Torpgatan i kvarteret Lugnet, säger Ola Åstrand.
Clemens Altgård och Ola har jobbat ihop tidigare. Ett tidigt exempel är fanzinet R.I.P. där Clemens skrev och Ola producerade bilder. En annat samarbete ägde rum när Ola Åstrand var kurator för utställningen Hjärtat sitter till vänster i konstmuseet i Göteborg, där Clemens Altgård skrev en essä till katalogen.
”Om subkulturer och motrörelser”
Den här gången är det Malmö det handlar om och de år då Malmö gick från att vara en sliten arbetarstad på dekis till att bli den moderna och brokiga högskoleort det är i dag. Utställningens nav är en krets av unga, kreativa vänstersympatisörer som skapade, festade och umgicks i staden under dessa år.
– Det är en utställning om subkulturer och motrörelser, eftersom det är därifrån vi kommer , säger Ola Åstrand.
Malmö brinner är inte någon regelrätt konsthistorisk utställning. Den är inte heller en nostalgisk tillbakablick, utan innehåller också nyskapade verk. I katalogen beskriver kuratorerna sitt syfte med utställningen utifrån det latinska ordet ”redux”: ”Då det var ett försvunnet Malmö vi var på jakt efter, eller vår subjektiva upplevelse av staden som vi ville spegla, så verkade detta ”redux” passa fint. Det påminner också rent ljudmässigt om ordet remix och det var också något vi hade för avsikt att göra — ett slags ommixning av kulturhistoriska element.”
I skildringen av Malmö ingår kontakten mellan den skånska storstaden och världen utanför.
– Mötet mellan Malmö och världen skedde på många sätt. Det skedde genom de latinamerikanska flyktingar som kom och som satte sin prägel på kulturlivet. Men mötet gjordes också genom de utländska artister som kom hit och genom resor Malmöbor gjorde, där de kom hem med intryck, säger Clemens Altgård.
De finns professionella inslag på utställningen, men även från namnkunniga utställare är det inte alltid de mest kända verken som har kommit med.
– Vi har medvetet undvikit verk som har en hög igenkänningsfaktor, säger Ola Åstrand.
Borde vara mer kända
Här finns däremot konst som enligt de två kuratorerna borde vara mer kända än de är. Dit hör Muren av Jacques Zadig, en installation som är en vision av det framtida övervakningssamhället.
– Frågar du någon i Stockholm om Muren, så har de aldrig hört talas om det och får de se det så häpnar de över att det fanns någon i Sverige som gjorde den här typen av konst redan då. Det är anmärkningsvärt att Muren inte har fått större plats i modern svensk konsthistoria, säger Ola Åstrand.
Utställningen handlar också om punk och musik. Till det hör de konsertfoton som togs av Christian Cavallin med kända artister som Blondie och Sex pistols, men där man också får se mycket av publiken. Christian Cavallin blev senare konstnär, men fotona är från hans ungdomstid.
Många av utställarna är kvinnor.
– Det fanns en hel del som var grabbigt inom punken, men i rörelsen växte också en ny feminism fram med unga kvinnor som började ta plats, säger Clemens Altgård.
Det man möter på utställningen är en Malmöversion av punken, där det politiska möter både det drömska, psykedeliska och surrealistiska.
– Den tidiga Malmöpunken hade inte den proletära arbetarklassprägel som fanns i till exempel Göteborg, utan fick en mer egen stil, säger Ola Åstrand.
JENNY WICKBERG

Sydsvenskan:
Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988
”Malmö Brinner” har blivit en personlig bildessä av Ola Åstrand och Clemens Altgård, som ju båda formats av den här tiden (1968–1988). Därför är tilltalet så direkt. Då och nu får spegla sig i varandra med hjälp av 21 konstnärer. Och redan i trappen hörs Per Linde, som ju liksom Altgård också var med i Malmöligan, läsa dikten ”Malmö” omstöpt som ett ljudverk tillsammans med ett psykedeliskt band från dagens scen, Technicolor poets. Förflutet och samtid i samma grundackord, som flyter ut i ett slags utopisk känsla från en söndrig stadsbild, där ingenting varit gratis utom drömmarna. Och vad smakar väl sötare än en framtid som försvunnit i en förlorad dåtid.

Men den sortens känslosamhet kräver en väldigt speciell formuleringsförmåga. Altgård och Åstrand har undvikit den frestelsen, för utställningen har inte flanörens betraktande blick, här härskar inifrånperspektivets ivriga andhämtning.
Bygger utställningen på att känna igen sig i ett förflutet landskap? Jag tycker inte det, snarare handlar den väl om trots och skaparlust av ett slag som uppstår, när industrier kollapsar, rivningstomter står tomma, ekonomin kraschar och ingen vill vara dig behjälplig. För mig liknar ”Malmö brinner” mer en essä om långtråkigheten som kreativ musa än en bild av en stad. Liknande utställningar skulle lätt kunna göras om Berlin, Stockholm, Göteborg. Kruxet är bara att greppa den undflyende gör-det-själv-andan utan att den kvävs i ett outsider-perspektiv, som ju bara är ett annat sätt att förhålla sig till en befintlig hierarki.
Det handlar ändå om marginalen, men att göra den till huvudsak har förstås sina risker. Bästa motmedlet bjuder faktiskt konstnärerna själva på.
Leif Eriksson har kört en gyllene kil rakt in i en tjock bibel, den revolterande gesten förvandlad till guld. Konstmarknadens äkthetsvurm får sig en redig smäll. Samma sak händer när han kopierar Ola Billgrens signatur och rycker bort mattan för alla tankar på namnteckningens garanti för kvalitet. Som sagt, gör det själv, DIY.
Stina Ebers var nog ute i ett liknande ärende, då hon klädde in olika saker i mönster som liknar hudkollage. Huden är ju själva sinnebilden för känslighet, nakenhet, utsatthet. Det vill säga äkthet. Men hon saboterade och sydde till och med en overall med hudkollage att ta på sig. Att gömma sig i.
Med hjälp av andan i de konstverken är det lätt att gå runt i utställningen utan att förlora sig i tankar kring äkthet och annat romantiskt outsiderkladd.

Det är bara att låta öga och tanke följa med i en svindlande essä kring långtråkighetens mening och den fråga som Altgård själv formulerade redan 1989, ”så skall allt gå – tänk det, tänk dit – skall del / för del i andra former komma åter / Kommer du att känna igen då igen”.
”Känna igen då igen.” Frågan ställs i alla salarna av konstnärer och kuratorer. Det börjar i skrällande svartvitt med Allan Friis mäktiga 68-raseri och avslutas med Åke Dahlboms mättade vägg av målningar, porträtt, fynd, skyltar, texter. Grundtonen går att känna igen som rop på liv, rättvisa. Eller kanske varningar. Tag Jacques Zadigs väldiga dystopi ”Muren” från 1976. Ett ljud och ljusverk à la monsterdator, som frambesvärjer framtidens mardrömslika övervakning, vars aningar faktiskt vida överträffas i dag. Zadigs verk ruskar ännu om ordentligt trots sitt analoga uttryck mot dagens digitala.
Rummen skiftar. Att inget av de utställda verken lever enbart på att kännas igen är tack vare de konstnärer som fått i uppdrag att göra nya verk av det gamla. Lena Mattssons film ”När Hades står i blom” fungerar som hela utställningens livspuls. Med hjälp av Altgård, konstnären Carin Carlsson och musikern Stry Terrarie klipper hon ihop nutid, dåtid till ett intensivt flöde, som aldrig svajar. Och lyckas samtidigt göra det till en centrallyrisk betraktelse. Mattssons konst är att bevara sin inre eld, då som nu. Visst rycks hon med av det förflutnas känsloliv, men hon undgår all sentimental lockelse med ett förvånat tilltal, nästan som om hon i nutid utropade ett herregud-här-är-vi-ju-nu! Det handlar om närvaro.
”Malmö brinner” ger en annan bild av Malmö, men det handlar mindre om ”historia” än om ett kulturlivs ”själ”, som alltså inte har med monumentala satsningar att göra. På så vis fungerar utställningen som ett inlägg om en stads kulturella identitet. I ”Malmö brinner” är det smått, ofta förgängligt. Och viktigt.
Av: Thomas Millroth

fredag 24 februari 2017

Tryck.


Boken Tryck kan köpas genom mig (lanadarsto@gmail.com) för 150:- inkl porto.


Ola Åstrand, politisk konstnär!

Att bläddra i en bra konstbok är som att gå runt i en konsthall, låta ögonen vandra längs väggarna och fastna än här, än där. Ja, en konstbok kan till och med vara bättre än en utställning.
Boken blir en så stor och bred samlingsutställning att allt detta aldrig kunnat samlas ihop till en fysisk utställning. Och faktiskt kan man också komma närmare bokens papper än ett konstverk på en vägg.
Dessutom bjuder de flesta konstböcker på en ledsagande guide som berättar om konstnären och verken.
Så är det med boken ”Tryck” som dokumenterar konstnären Ola Åstrand. Jo, det ska erkännas: den aktuella konsten måste förstås passa boktrycket. Här finns också foton från utställningar (skulpturer, installationer och andra byggen) och då fungerar det sämre, som en dokumentation av konsten istället för konst i sig.

Men de flesta sidorna innehåller teckningar/målningar i färg och svartvitt samt foton. Och jag vidhåller: det mesta fungerar minst lika bra på papper som på en vägg.
Större än A4-format och grovt papper, lite tjockt och inte vitt utan gulaktigt eller gulnat. Säkert välvalt och även den ”sämre” papperskvalitén är till konstens fördel.
Pappret bidrar till att förstärka det omedelbara och brutala som bilderna förmedlar, det knyter ihop Ola Åstrands bilder med snabbt tillkommen politisk konst. Eller revoltkonst är kanske en bättre benämning?
Ola Åstrand var en av dem som stod bakom utställningen ”Tänd mörkret – Svensk konst 1975-85” (visad härom året på Ystads konstmuseum) och hans egen konst anknyter till den politiska svenska konsttraditionen, från 60-talet och framåt.

Åstrands bilder är som kollage av influenser, både konstnärliga och musikaliska. Här finns tuschsvarta bilder som får mig att minnas tidningen Puss medan andra kunde vara rutor från någon tecknad serie de senaste tio åren. Inte blir jag förvånad när det mot slutet av boken också kommer ett par sidor med tecknare serier.
Hans bilder har en ettrig attityd med känsla av agitatorisk rock: progg, punk och metall.
Som Åstrand utropar: ”Jag vill kalla mig politisk konstnär! Om politik börjar hos en själv. Att man börjar med att förändra sig själv.”

Vilket också syns på bild efter bild: den fjättrade människan. Hon eller han, ibland förvriden men oftare innesluten och drömmande; instängd och inlåst av sig själv eller andra, av samhället och dess värderingar, till exempel om kvinnligt kontra manligt.
Ingen väg ut eller rättare sagt: ingen förbestämd utväg. Nödutgången får vi själva leta efter. Under teckningen av en ormmänniska har Åstrand skrivit ”This way” i en dubbelriktad pil. Vägriktningen finns hos oss alla, var och en måste ta ställning till sitt liv.

Annika von Hausswolff, Pontus Hammarén och Clemens Altgård har skrivit varsitt efterord som presenterar konstnären och guidar till konsten.
Mest intressant för konstintresserade i den här delen av Sverige är nog Altgårds text, där Clemens berättar om sitt och Olas möte och vänskap på 70- och 80-talen i Malmö, genom musiken, fanzineprojekt med mera.
Det ger en utmärkt bakgrund till konstnären Ola Åstrand.

Bengt Eriksson, Ystads Allehanda 2010.

Antal sidor: 258 
Vikt: 900 gram
Författare:
Ola Åstrand
Annika von Hausswolff
Pontus Hammarén
Clemens Altgård

onsdag 22 februari 2017

Bengt Eriksson.

Har jag blivit en slags åsiktsmaskin? Bengt Eriksson besökte mig i förra veckan för ett snack. 
http://www.ystadsallehanda.se/kultur-noje/konst-vad-ar-det/

Apropå konst, att göra-det-själv och som svar på frågan vad konst är bra för så sa författaren David Keenan detta i en intervju:
 “To help you to transform your own reality, to see the potential for your own hallucination. To see that your own reality is not bounded by the workaday, even if you live in one of these towns that are constantly being defined as grim, spirit-crushing reality, that it is possible to transcend that.
"It’s your own personal hallucination, it’s the way you see your own life. We don’t all need to be artists – God knows we don’t need a world full of artists – but people who are able to transform their own reality and feel like it’s their reality to transform, I think that’s a big thing.”
Jag tänker att Keenan pratar om oss alla som känt en vantrivsel i livet och som försöker göra om det, smycka det, tilldela oss själva mera liv, genom att uttrycka oss "konstnärligt". Att den handlingen sprider en slags energi som blir berikande för andra. Att det är en rättighet som inte behöver vara professionell. I förlängning upplever jag det resonemanget politiskt och som en kritik mot där vi befinner oss idag när ett kapitalistiskt synsätt smugit sig in i hur vi gör och presenterar konst/kultur; som något att beundra och i mindre grad som något att uppleva och göra själv.


När kulturjournalisten Bengt Eriksson berörs av konst är det också den känsla han vill förmedla, för att få fler drabbade. Men vad är det som gör att konst drabbar? Och vad är konst – egentligen? Han åkte hem till en annan Österlenare för att resonera vidare om detta, konstnären och curatorn Ola Åstrand.

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.
Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.
Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”
Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och museer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”
Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”
Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på museer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!
”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”
Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”
Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?
”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”
Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.
Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.
”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”
Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).
Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?
Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”
Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.

BENGT ERIKSSON

onsdag 8 februari 2017

Lyft ned konsten från elitens domäner.

Jag medverkar i den nya nättidningen Opulens med en text som är en omarbetning av den artikel som jag skrev i samband med GP's artikelserie "Konststad Göteborg" förra våren.

Jag är utbildad och yrkesverksam som konstnär men av olika anledningar började jag, för cirka tjugo år sedan, att även jobba som curator för utställningar. Den första utställningen satte jag samman 1996 i samarbete med konstnären Ulf Kihlander. Det var en utställning med verk av amatörkonstnärer, närmare bestämt interner och poliser. Den fick namnet ”Tjuv & polis”. Vi ville ladda amatörkonsten med ett allvar och samtidigt se vad som händer när man lyfter in så kallade amatörer på ett finkulturellt galleri.
Sedan gjorde vi två konsthistoriska utställningar om svensk konst från tidsperioden 1965-1985. Det som fick oss att vilja göra de där utställningarna var att vi sett flera konsthistoriska genomgångar som uteslutit namn som vi själva påverkats av och upplevde som viktiga. 

Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den. Jag upplever detta starkt när jag t ex bläddrar igenom en bok om konsten från 1900-talet och ser samma namn som alltid brukar vara med i sådana sammanhang. Det är så märkligt när jag vet hur otroligt mycket konstnärer det funnits och finns och hur lite jag vet om flertalet av dem. Av erfarenhet vet jag nu att jag kan göra konsthistoriska genomgångar som kan se ut på många olika sätt. Att jag kan välja att lyfta fram en mängd nya namn varje gång.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag personligen hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det-själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den där DIY-inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.

1982 flyttade jag som 23-åring från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola. Då, på 80-talet, visades ingenting på Göteborgs Konstmuseum eller Konsthall av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande i den staden: Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.

Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske paradoxalt nog som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.
Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Just nu är jag med och sätter samman en utställning där vi bl a kommer visa konstnären Lars Hejlls dokumentation av Folkfesterna i Malmö, som han var med och initierade i början av 70-talet. Där har vi en bit lokal kulturhistoria som präglat och format den staden. Dessa fester saknade närmast motstycke i Sverige vid den tid då de ägde rum. På fotografier från de tidiga Folkfesterna ser du inte ett enda reklamplakat men tvärtom mängder av människor som samlas över generationer för att lyssna och se på främst lokal politisk kultur. Dessa bilder berättar om en tid då vi trodde att framtiden skulle se så väldigt annorlunda ut.

Det är ingen slump att kulturella uttryck som fortfarande upplevs som originella kommit fram under perioder då det varit gynnsamt för konstnärer att överleva på sitt skapande. Städer är stora marknadsplatser och ju större stad ju större utbud och ju fler säljare. Om det där också finns plats för kulturarbetare i form av ekonomiskt stöd och billiga hyror då är vi garanterade kulturella uttryck som kommer leva vidare. Men om en stad är gentrifierad och dyr att leva i måste kulturen redan från början vara kommersiell för att ha en chans att överleva. Alltså, vi kulturarbetare som vill något annat än att bara underhålla kommer ju sannolikt att få se oss genuint motarbetade i framtiden. Så om vi inte här och nu väljer att se konsten också som bärare av politiska och medmänskliga budskap så kommer vi att gå i en fälla.

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera över min egen roll som kulturarbetare. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Jag frågar mig ofta vem konsten är till för? Av tradition tillhör kulturen de som har pengar och utbildning, men personligen gillar jag bäst kultur som uppkommit ur ett annat sammanhang än det etablerade och av makten sanktionerade. Jag ser hellre en demokratisering av en levande kulturscen där många får delta än jag beundrar ett fåtal ”mästare”.
Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sina egna karriärer. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld.

Jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och ”närodlade” är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter.

Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.

Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.

Ola Åstrand

Apropå konst, att göra-det-själv och som svar på frågan vad konst är bra för så sa författaren David Keenan detta i en intervju:
 “To help you to transform your own reality, to see the potential for your own hallucination. To see that your own reality is not bounded by the workaday, even if you live in one of these towns that are constantly being defined as grim, spirit-crushing reality, that it is possible to transcend that.
"It’s your own personal hallucination, it’s the way you see your own life. We don’t all need to be artists – God knows we don’t need a world full of artists – but people who are able to transform their own reality and feel like it’s their reality to transform, I think that’s a big thing.”

onsdag 11 januari 2017

Vit limousin 1 och 2, 2005.


Tvära kast med Ola Åstrand
För första gången gör konstnären Ola Åstrand en riktigt stor separatutställning i sin egen hemstad. På Göteborgs konsthall visar han allt från jättelika screentryck till en skulpturgrupp som mest påminner om fågelskrämmor.

Utställningens titel "Vit limousin" har Ola Åstrand återanvänt från vårens konstprojekt på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Innehållet har han bytt ut. Det som förenar de båda utställningarna är främst de associationer som titeln kan ge upphov till.

" För mig handlar "Vit limousin" om någon sorts nyrik fantasi eller om skolavslutningar. Samtidigt som det står för det vita arket som besudlas eller angrips när man tecknar, säger han.

Som konstnär befinner sig Ola Åstrand någonstans mellan periferin och det stora publika genombrottet. Han tillhör den lilla grupp svenska konstnärer som ofta, men långt ifrån regelbundet, syns på de etablerade konstscenerna. Han är välkänd. Men knappast någon kändis.

Kanske beror det på att han alltid gjort sitt bästa för att ställa sig utanför konstvärldens osynliga reglemente. Höga förväntningar gör att han känner sig hämmad. Hans drygt 15 år långa konstnärskap består främst av tvära kast och en stark vilja att göra tvärtom.

" Jag har svårt att förstå konstnärer som slår igenom med ett konstnärligt uttryck och sedan jobbar med det hela livet. För mig är det mer lite som att "luften är fri". "Konsten är fri." Jag kan göra precis vad jag vill, säger Ola Åstrand. Några röda trådar går dock att skönja. Den gamla kärleken till popkonst, serietecknandet och vurmen för allt annat som hör 1960-talet till.

Inte minst märks musikens stora betydelse för Ola Åstrands liv och bildvärld. Som ung spelade han själv i en rad olika bandkonstellationer.

Bland annat i klassiska punkband som TT-Reuter och tillsammans Stry Terrarie i ett band som hette Blödarna. I dag plockar han bara fram gitarren för hemmabruk. Men när han talar om sin konst använder han hela tiden musikaliska referenser som förklaringsmodell.

" Jag jobbar väldigt associativt, ungefär som musik med stämningar och rytmer, säger han.

Fast egentligen är Ola Åstrand inte särskilt förtjust i att prata om det han gör. Rädd för att orden ska lägga sig i vägen för betraktarens upplevelse.

" Mitt språk är ju bilden. Jag tycker att ord kan ta något ifrån den. Dessutom låter det alltid så pretentiöst det jag säger, jag gillar inte att höra mig själv, konstaterar Ola Åstrand.

" Ja, den handlar väl om det som inte räknas. Om det som räknas bort, som man har svårt att stå för eller det som är fult. Jag har ett tydligt förhållande till fulhet i den här utställningen.

När Ola Åstrand får chansen passar han gärna på att lyfta fram olika konstnärer han gillar. Tillsammans med kollegan Ulf Kihlander tog han initiativet till "Hjärtat sitter till vänster", som 1998 visades på Göteborgs konstmuseum. Det var en utställning som sammanfattade tio år av svensk politisk konst från åren 1964 till 1974. Inom ramarna för "Vit limousin" på Göteborgs konsthall har han valt att visa tre videoverk av amerikanska Sadie Benning.

" Dels känns hon som ett bra komplement, dels är vi lika på så sätt att hon har någon form av barnslig lekfullhet och kopplingar till serier och populärkultur i sina arbeten. Dessutom har hon en musikbakgrund och var bland annat med i den första upplagan av Le Tigre.(TT Spektra)

Camilla Adolfsson

Gbg Konsthall har lagt upp mer här:



Punk, kokande gröt och trasiga kläder
Konst: Ola Åstrand befolkar Konsthallen med fynd han gjort i buskar och second hand-butiker. Och tapetserar väggarna med stora mörka, svartvita bilder skapade till musik. - Det här är mitt språk, säger han.
Musik är grundläggande när Ola Åstrand skapar. Han har själv ett förflutet som punkgitarrist på 70-talet och var dj under 80-talets studieår på Konstskolan Valand i Göteborg.
Nu är det 2005 och han har vikt två månader åt att producera screentryck som han tapetserat väggarna på Konsthallen med för utställningen Vit limousine. Screentryck där färg pressas genom en skärm till pappret, en metod som till exempel Andy Warhol jobbade med, har Ola Åstrand ständigt återkommit till sedan början av 90-talet.
- Det ger en sådan svärta, säger han.
Trycken är förstorade och i flera fall utvecklade urval ur en bok med hundra bilder, ursprungligen tecknade med svart tusch eller i något fall ansiktsavtryck direkt från en kopieringsmaskin.
När motiven fötts har han lyssnat på mycket postpunk, hämtat näring ur den amatörism han tycker att den utstrålar, och även manglat med en hel del Black Sabbath. Resultatet har blivit konst fylld av just svärta, till exempel de hästar som säger saker som "jag kan ingenting" och "jag är ingenting" eller det nakna rummet där pölar för tanken till våldsdåd.
Gillar inte att förklaraHan har åkt många vändor till second hand-affärer på jakt efter gamla högtalare, för bilderna ska ackompanjeras av ljudet av kokande gröt och susande vind. Där och i buskage har han också fyndat trasiga kläder som förvandlats till installationer. De befolkar utställningen, säger han och berättar att skulpturerna är en referens till den japanska filmen Spirited away och dess flyktiga varelse Kaonashi vars godhet inte är helt att lita på.
- Jag har en fascination för mörker, även om jag inte vill kalla mig gotisk. Dessutom finns det ju något som heter svart humor, säger Ola Åstrand.
Han är inte särskilt förtjust i att förklara tankarna bakom sin konst, säger att den är hans språk. Inte heller verbaliserar han sina projekt i förväg, utan utgår från rytmer och stämningar och låter bilderna flöda fritt. Men ord som katastrof och kaos undslipper honom ändå.
- Det är också så mycket av världen ser ut, säger han.
Vit limousine är en fortsättning på en utställning som just avslutats på Dunkers kulturhus i hans födelsestad Helsingborg. Men det är inte samma innehåll.
- I Helsingborg var det mycket mer en flirt med 70-talets plakatkonst. Här är det mer uppluckrat, plus att det är en mycket större utställning, säger han.
Det mesta skrapas av efter utställningenI ett av rummen visar han en film av den amerikanska videokonstnären Sadie Benning, mycket på grund av att han inte visste vad han skulle göra med all yta i Konsthallen.
Men också för att han tycker att hon kompletterar hans språk, ger det en extra twist och ytterligare en populärkulturell koppling.
Att det mesta av konsten kommer att skrapas av väggarna och försvinna efter utställningen rycker han lite på axlarna åt. Det här är det uttrycket han ville åt.
- Någon som fick höra att jag skulle ställa ut på Konsthallen sa "hoppas du säljer riktigt mycket". Han visste inte vad jag skulle göra. Men man säljer inte direkt på institutioner ändå, säger Ola Åstrand och berättar i nästa andetag att han redan sålt ett av verken.
Det är ett av de många betongblock med texten No pain i stor röd text. Blocken sprider han nu ut huller om buller i ett av de mindre rummen, intill en bild av en huvudlös man som kramar kuddar.
- Det blir mycket mer pain om man säger no pain. Då blir det som ett slags bön, säger Ola Åstrand.

söndag 25 december 2016

Mobilpratare.

Jag har fortfarande kvar av mina linotryck på mobilpratare. Herregud, jag gjorde ju 29 ex av varje bild! Kan köpas genom mig, Galleri Thomassen eller Dan Art.
Själva trycket är stort som ett A4 och det totala pappret är 46x32 cm. 
Jag har provat att rama dem med fyra stycken i en ram, med svart passepartout och svart ram, bara för effektens skull. Och då ser de närmast ut som ett kyrkfönster. Jag har ju tittat på psykedeliska affischer och sådana där tryck på svart sammet som kallas "black light prints".