torsdag 21 september 2017

Snabbintervju.

Intervju i Konsten.net:
http://konsten.net/konstens-frageformular-58-ola-astrand/
Med det sista svaret menar jag att staten får konst i utbyte mot konstnärslön. En modell de hade i Holland förut.

söndag 17 september 2017

Gör-det-själv eller dö!

Apropå postpunk så ligger här en sida med bulemiskt mycket bra musik att ladda ner:

Och här ett klipp jag lyssnade på denna morgon:

Simon Reynolds:
"Punk in post-punk was absolutely crucial. Firstly, because of the initial burst of self-belief and will-to-power that punk gave people and that convinced them they really could create their own music. But also because of a darker edge, an impulse towards extremes. In fact, one of the things that drove post-punk was a feeling that punk, as music, wasn't extreme enough."


”If punk was a destructive response to boredom, you could say that post-punk was a constructive : it was literally about making up a whole bunch of reasons to be exited, a mesh of fevered activity and discussion that made the world seem more interesting and life seem more urgent”.

Vi hade tråkigt på den tiden. Lätt att glömma eller ens förstå idag. Reynolds säger "Boredom is a great motivator".

onsdag 13 september 2017

Nya företagskepsar.



Har gjort en ny upplaga med mitt "företagsnamn" på keps i färgerna svart och beige. Finns till försäljning nu! 250:- inkl porto.
Det är kanske inte världens bästa raggningsfras, men för mig är det en ärlig redovisning av livet.

De blev t o m bättre än den första upplagan!


tisdag 29 augusti 2017

TV.

Jag pudrar upp en gammal plastskulptur från 1991.

Passar på att stå ute i det fina sensommarvädret. Har dammat av denna gamla "TV" och sprejat om den. Den är daterad 1991 och från min första separatutställning utanför Valand; "Love Songs" på Thordén Gallery i Gbg. 
Från i höst kommer jag återanvända stora delar av mitt gamla lager. Jag gör om gamla verk, renoverar och realiserar sådant som bara funnits på skisstadiet tidigare. Det är roligt och jag kan passa på att slänga sådant som inte håller. Lagerrensning kan man kalla det.

De var tjocka apparaterna förr! När vi slänger saker på tippen nu för tiden så ser man redan mängder med plattskärmar. Jag undrar hur gamla de är, om de fortfarande fungerar och vilken slags kultur vi lever i? Jag gör fåfänga försök att kämpa emot; idag beställde jag nytt batteri till min sju år gammal mobil. Helgonglorian skiner.
Mitt förslag är att alla sopstationer har en loppis.

onsdag 16 augusti 2017

fredag 28 juli 2017

Bilder om rädslor och tröst.

"Ett huvud fullt av rädslor har ingen plats för drömmar", dibond 2015, 90x64 cm.

Självporträtt, foto 2016, 100x100 cm.

onsdag 26 juli 2017

Ny våg, Blödarna och Soldat Opiat.

I Mike Mills film 20th Century Women citerar de den amerikanske musikkritikern Greil Marcus när Dorothea frågar Abbie vad det är hon lyssnar på (The Raincoats) och varför det låter så hemskt och Abbie svarar: "De har en massa känsla och de kan inte spela så bra. Men det händer något jätteintressant när ens passion är större än verktygen som du måste arbeta med. Det skapar en energi som är rå. Är inte det fantastiskt?" (Här ligger en intervju med Mills där han fördjupar det resonemanget.) 
Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Det var viktiga år. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler. 
I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swahn. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Hm. Vi var verkligen inga tekniskt skickliga musiker.
De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny våg är Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut. 
Jag såg aldrig ut som någon punkare. Nästan ingen jag kände gjorde det. Utom Stry då. De flesta klippte bara håret och tog på sig en kavaj. Punken var inte så enkelspårig då som den framställs idag. Här är t ex de låtar som John Lydon valde när han fick chansen att medverka i ett radioprogram 1977:
Men hela den vågen var för mig verkligt befriande och kreativ och så mycket mer än 1-2-3-4. Jag kan inte beskriva känslan jag fick första gången jag hörde Little Johnny Jewel, det var ju närmast som A Love Supreme eller något, fast från min egen tid och generation. Att vi gjorde saker själva var kanske den viktigaste erfarenheten då.

I mitten av 00talet följde jag, som många andra, alla de musikbloggar där jag äntligen kunde ladda ner de skivor jag bara läst om tidigare, och Mutant Sounds var den bästa bloggen av dem. 

Det kändes stort när de lade upp Blödar-singeln:


BLODARNA-DIGGAR DITT HAL, 7" E.P., 1979, SWEDEN

Jag gjorde omslaget till denna singel.

Blodarna (or, in English, The Bleeders) were a short lived outfit featuring our current patron saint of underground Swedish sounds, Ola Astrand. This 7" EP from the late 70's appears to be their sole output, but eegads is it a monster! For anyone who thought that the spirit that animated iconic Swedish underground bands like Parsson Sound, Harvester, International Harvester and Trad Gras Och Stenar to create their celebrated mantric psych/drone/folk/trudge continuum was a done deal by the end of the 70's, Blodarna were there to prove them fools. As before with the Hot Boys LP, I'll now once again turn you over to Ola himself for further elucidation:
Stry Terrarie is one of Swedens front figures in punk rock and famous from bands like Kriminella Gitarrer, Garbochock and Ebba Grön. But in the short lived band Blödarna (The Bleeders) it was far from punk rock. In this record the music has more in common with Pärson Sounds than Sex Pistols The song is divided on both sides. Blödarna also contributes to the compilation cassette "Eldbegängelse" från 1981. Both Stry Terrarie and Mikael Westergren later continued in Garboschock and Eva Sjuve in Kabinett Död. Side 1 and 2: Diggar ditt hål \
Heartwork Records Stry Terrarie: vocals
 Ola Åstrand: guitar 
Mats Svensson: drums 
Eva Sjuve: organ
 Mikael Vestergren: Bass 

Recorded live in Lund/Sweden spring 1979. 
Get it via Mediafire Here 

Jag gjorde denna affisch till TT Reuter som jag spelade gitarr med ett kort slag. Sedan hade vi bandet Ronnie Petersson Memorial Band och Odens Helikoptrar. Odens delade lokal med Unter den Linden/Att som på Östra Förstadsgatan i Malmö. Innan jag lade av föreslog jag för de andra att vi skulle börja spela dansbandsmusik. Ta hela den prylen på allvar med kostymer och spelningar på berusade raggningställen, fast blöda och verkligen mena våra klychiga texter. Men det var ingen av de andra som nappade på den idén.



Vid den här tiden var det ett tillfälle då vi följde med galleristen Gert-Olle Göransson (som tagit dessa bilder) och hälsade på Don och Moki Cherry i Tågarp. Jag försökte hålla stilen men egentligen var jag så starstruck att jag inte vågade säga någonting. Don Cherry hade jag följt i en del år innan dess. Det är märkligt det där att ha lyssnat så mycket på jazz som jag gjorde och sedan spela rock'n'roll; det är klart att det påverkar. Jag kan känna att jazz är en attityd som ligger till grund för mycket av det jag gör och gillar. Det engelska bandet Rip Rig and Panic förenade t ex punken och jazzen. Det vi idag kallar post punk, och där denna orena blandning av stilar strålar samman, upplever jag fortfarande som en kreativ och nyskapande period.

Här, min lista fyra och en halv timme med postpunk:

lördag 25 mars 2017

Malmö brinner.


Inslag i Kulturnytt i P1:

Sydsvenskan:

Conny C-A Malmqvist i Expressen/Kvällsposten:

"Prata med mej!!". Det visade sig att Lasse Hejll hade dokumenterat min gamla graffiti på Södra Förstadsgatan i Malmö som jag gjorde 1977. Märkligt att jag ens frågade honom för ett halvår sedan och ännu märkligare att han hittade fotot. Nu kom det med i TV. Också märkligt. Många sådana sammanträffanden i denna utställning.


Carolina Söderholm i Ystad Allehanda:

Bengt Adlers i Kunstkritikk:

Majakovskij lever och har hälsan; YstadAllehanda:


ETC:

Sydsvenskan:
Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988
”Malmö Brinner” har blivit en personlig bildessä av Ola Åstrand och Clemens Altgård, som ju båda formats av den här tiden (1968–1988). Därför är tilltalet så direkt. Då och nu får spegla sig i varandra med hjälp av 21 konstnärer. Och redan i trappen hörs Per Linde, som ju liksom Altgård också var med i Malmöligan, läsa dikten ”Malmö” omstöpt som ett ljudverk tillsammans med ett psykedeliskt band från dagens scen, Technicolor poets. Förflutet och samtid i samma grundackord, som flyter ut i ett slags utopisk känsla från en söndrig stadsbild, där ingenting varit gratis utom drömmarna. Och vad smakar väl sötare än en framtid som försvunnit i en förlorad dåtid.

Men den sortens känslosamhet kräver en väldigt speciell formuleringsförmåga. Altgård och Åstrand har undvikit den frestelsen, för utställningen har inte flanörens betraktande blick, här härskar inifrånperspektivets ivriga andhämtning.
Bygger utställningen på att känna igen sig i ett förflutet landskap? Jag tycker inte det, snarare handlar den väl om trots och skaparlust av ett slag som uppstår, när industrier kollapsar, rivningstomter står tomma, ekonomin kraschar och ingen vill vara dig behjälplig. För mig liknar ”Malmö brinner” mer en essä om långtråkigheten som kreativ musa än en bild av en stad. Liknande utställningar skulle lätt kunna göras om Berlin, Stockholm, Göteborg. Kruxet är bara att greppa den undflyende gör-det-själv-andan utan att den kvävs i ett outsider-perspektiv, som ju bara är ett annat sätt att förhålla sig till en befintlig hierarki.
Det handlar ändå om marginalen, men att göra den till huvudsak har förstås sina risker. Bästa motmedlet bjuder faktiskt konstnärerna själva på.
Leif Eriksson har kört en gyllene kil rakt in i en tjock bibel, den revolterande gesten förvandlad till guld. Konstmarknadens äkthetsvurm får sig en redig smäll. Samma sak händer när han kopierar Ola Billgrens signatur och rycker bort mattan för alla tankar på namnteckningens garanti för kvalitet. Som sagt, gör det själv, DIY.
Stina Ebers var nog ute i ett liknande ärende, då hon klädde in olika saker i mönster som liknar hudkollage. Huden är ju själva sinnebilden för känslighet, nakenhet, utsatthet. Det vill säga äkthet. Men hon saboterade och sydde till och med en overall med hudkollage att ta på sig. Att gömma sig i.
Med hjälp av andan i de konstverken är det lätt att gå runt i utställningen utan att förlora sig i tankar kring äkthet och annat romantiskt outsiderkladd.

Det är bara att låta öga och tanke följa med i en svindlande essä kring långtråkighetens mening och den fråga som Altgård själv formulerade redan 1989, ”så skall allt gå – tänk det, tänk dit – skall del / för del i andra former komma åter / Kommer du att känna igen då igen”.
”Känna igen då igen.” Frågan ställs i alla salarna av konstnärer och kuratorer. Det börjar i skrällande svartvitt med Allan Friis mäktiga 68-raseri och avslutas med Åke Dahlboms mättade vägg av målningar, porträtt, fynd, skyltar, texter. Grundtonen går att känna igen som rop på liv, rättvisa. Eller kanske varningar. Tag Jacques Zadigs väldiga dystopi ”Muren” från 1976. Ett ljud och ljusverk à la monsterdator, som frambesvärjer framtidens mardrömslika övervakning, vars aningar faktiskt vida överträffas i dag. Zadigs verk ruskar ännu om ordentligt trots sitt analoga uttryck mot dagens digitala.
Rummen skiftar. Att inget av de utställda verken lever enbart på att kännas igen är tack vare de konstnärer som fått i uppdrag att göra nya verk av det gamla. Lena Mattssons film ”När Hades står i blom” fungerar som hela utställningens livspuls. Med hjälp av Altgård, konstnären Carin Carlsson och musikern Stry Terrarie klipper hon ihop nutid, dåtid till ett intensivt flöde, som aldrig svajar. Och lyckas samtidigt göra det till en centrallyrisk betraktelse. Mattssons konst är att bevara sin inre eld, då som nu. Visst rycks hon med av det förflutnas känsloliv, men hon undgår all sentimental lockelse med ett förvånat tilltal, nästan som om hon i nutid utropade ett herregud-här-är-vi-ju-nu! Det handlar om närvaro.
”Malmö brinner” ger en annan bild av Malmö, men det handlar mindre om ”historia” än om ett kulturlivs ”själ”, som alltså inte har med monumentala satsningar att göra. På så vis fungerar utställningen som ett inlägg om en stads kulturella identitet. I ”Malmö brinner” är det smått, ofta förgängligt. Och viktigt.
Av: Thomas Millroth

Min dotter Stella Jaskoviak och hennes kille Isak Martinson gjorde en film till utställningen Malmö brinner för Moderna Museet i Malmö:



Frans Josef Peterssons intervju med mig i Kunstkritikk(http://www.kunstkritikk.se/nyheter/en-annan-bild-av-malmo/?d=se):

En annan bild av Malmö

Malmö har på senare år blivit något av ett slagträ i den mediala debatten kring flyktingmottagande, integration och mångkultur. Det talas om öppenhet och framtidstro, men också om sociala problem och sviktande ekonomi i staden. Samtidigt är Malmö en plats där konsten tycks ha en förhållandevis central funktion i det offentliga livet. Det finns sedan länge en stark konstnärsdriven scen och institutioner som ser sig som politiska aktörer på ett sätt som sällan är fallet på andra svenska orter.

Viljan att bidra till en ny, mer komplex och mångfacetterad, bild av staden är en av utgångspunkterna för Malmö brinner. En utställning om revolt, drömmar och passioner, 1968–1988 som öppnar på Moderna Museet Malmö i helgen. Om det idag finns starka krafter som vill se Malmö som ett exempel på mångkulturens negativa konsekvenser, så vill Malmö brinner istället lyfta fram hur olika subkulturer, minoriteter och invandring har samverkat som en vital kraft i stadens kulturliv under 60-, 70- och 80-talen. 

Utställningens curatorer, konstnären Ola Åstrand och poeten Clemens Altgård, har utgått från sina egna ungdomsår i Malmö. Altgård var i brytningen mellan 80- och 90-talet medlem i poesigruppen Malmöligan, medan Åstrand tidigare har curaterat utställningar som Hjärtat sitter till vänster. Svensk konst 1965–1975 (1998) och Tänd Mörkret! Svensk konst 1974–1984 (2007). Detta var utställningar som bidrog till att lyfta fram konstnärer och berättelser som tidigare inte rymdes i den officiella historieskrivningen, och Malmö brinner beskrivs i liknande termer som en «remix» av olika kulturhistoriska element – av konst, poesi, punk och klubbkultur – som till stor del ägde rum utanför konstens finrum. 

Utställningens titel syftar på hur konsten växer ur ett passionerat förhållande till livet, men det handlar också om att återupptäcka en «alternativ» konst som har strävat efter andra saker än att bli erkänd av etablissemanget. Ett tjugotal konstnärer medverkar, från mer etablerade namn som Allan Friis och Jacques Zadig till lokala aktörer som Art Bomba/Åke Dahlbom och tidigare helt oprövade konstnärer som Isabel Rayo Planella.

Kunstkritikk hörde av sig till Ola Åstrand för att ställa några frågor om arbetet och tankarna med utställningen.

Malmö Brinner verkar ha varit på gång rätt länge. Jag minns att jag hörde om den för flera år sedan och har varit nyfiken på när den egentligen skulle bli av. Men nu är det alltså dags. Kan du berätta något om hur ni har arbetat, och vad har ni kommit fram till – vilken bild av Malmö kommer vi att få se?

Det var den dåvarande chefen för Moderna Museet i Malmö, John Peter Nilsson, som tog kontakt med mig 2013 om att göra denna utställning, och han ville då att den skulle handla om sextiotalet. Jag tog med Clemens Altgård, en gammal vän som jag har arbetat med mycket genom åren, och breddade den till att inkludera sent åttiotal. John Peter var den som föreslog titeln Malmö brinner som vi gillade direkt.

Från början skulle utställningen bli en större genomgång att konstscenen i Malmö under dessa år och var tänkt som en mycket mer traditionell historiebeskrivning. Det skulle göras en stor katalog med sidospår som litteratur och musik och annat som påverkat stadens kultur. Vi hade storslagna planer! Men det drog ut på tiden på grund av osäkerhet kring institutionens ekonomi. Sedan gjorde Malmö konstmuseum en stor utställning utifrån sina samlingar som hette Ropen skalla – Konsten åt alla (2016), och då gick luften ur vårt projekt eftersom den utställningen var så genomgripande och inkluderade så många av de konstnärskap som vi hade velat visa.

Därefter tänkte vi om och valde att göra en mycket mer personlig utställning utifrån våra egna erfarenheter och ungdomsår i staden. Vi valde att lägga fokus på subkulturerna och det som vi nu i efterhand tycker var unikt för Malmö. Vi bestämde oss för att undvika det redan kända och etablerade för att istället välja främst udda och kanske bortglömda konstnärskap. Detta för att överraska och för att aktualisera den gångna tiden på andra vis än genom igenkännande. Vi vill snarare bidra till en medveten omskrivning av konstscenen och ge en ny bild av staden.

Malmö Brinner knyter an till flera aktuella debatter i och utanför konsten. Ni lyfter fram hur olika subkulturer och minoriteter har samverkat som en positiv kraft på ett sätt som står i kontrast till den stigmatisering av Malmö som ofta förekommer i media idag, samtidigt som det finns en ambition att återupprätta idén om det alternativa; om en konst som strävar efter andra saker än att bli erkänd av konstetablissemanget. Hur skulle du beskriva utställningens politiska idé?

Just det du säger här är grundidén till utställningen. För mig personligen är det «alternativa» och de erfarenheterna som gjorts där som vi vill lyfta in i utställningen. Flera av de medverkande kommer från ett samhällskritiskt eller vänsterpolitiskt håll, och har valt att befinna sig utanför en etablerad livsstil – och kanske även utanför den etablerade konstscenen. Jag tycker att det gäller att vara vaksam på de mekanismer som styr konstlivet idag. Jag tycker ibland att konsten börjar likna den «dinosaurie-rock» som man anklagade proggrockarna för att vara på 70-talet; något uppblåst som görs för att beundras. Det är inte en konstscen eller en konstsyn som det går att delta i.

Själv blev jag konstnär eftersom jag trodde att det i konsten fanns ett alternativ till det som jag inte gillade i övriga samhället, och Malmö Brinner innehåller flera exempel på ett liknande samhällskritiskt synsätt. På många vis handlar mitt arbete som curator om att försöka göra konstlivet mer demokratiskt och mindre hierarkiskt, mer inkluderande. Jag tycker att vi åstadkommit en inspirerande och vacker utställning just för att den är levande och vågar visa även det ofärdiga och fula, det som påminner oss om våra tillkortakommanden och livets korthet. 

En aspekt som ni lyfter fram är hur invandringen från Sydamerika på 70-talet bidrog till förnyelse av Malmös kulturliv. Hur syns detta i utställningen?

Jag växte upp i den på 60-talet nybyggda förorten Rosengård. Alla mina vänner bodde där och mina första klasskompisar kom från Polen och det som då kallades Jugoslavien. Senare umgicks vi med jämnåriga från Latinamerika och det var främst latinamerikanerna som började göra avtryck i Malmö i slutet av 70-talet. Två sådana starka kulturpersonligheter är Pepe Vinoles och Isabel Rayo Planella som medverkar i utställningen. Idag är Malmö Sveriges mest integrerade stad och det märks tydligt i innerstaden i mycket högre grad än i Göteborg eller Stockholm. Det säger något om den öppenhet som faktiskt finns i Malmö. 

Det finns en del beröringspunkter mellan Malmö Brinner och dina (och Ulf Kihlanders) tidigare utställningar Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd Mörkret! (2008), bland annat viljan att lyfta fram konstnärer som har fallit utanför den officiella historieskrivningen. Hur skulle du placera Malmö Brinner i relation till dessa tidigare utställningar?

Den gemensamma nämnaren är idén att konsten regelbundet måste backas tillbaka och skrivas om, och att det finns lokala konstscener runt om i landet som har gett upphov till unika konstnärskap och verk som är värda att lyfta fram. Den erfarenhet som jag har tagit med mig från Hjärtat sitter till vänster och Tänd Mörkret! är att det är inte alltid de redan kända konstnärerna som upplevs som aktuella vid en återblick. Tider kan överlappa varandra och bidra till andra synsätt. Det som kändes viktigt då kan te sig genomlyst och utspätt nu, och andra saker upplevs kanske som mer spännande.

När vi i Malmö brinner till exempel lyfter fram på den lokala punkscenen så har vi bett ett antal kvinnor som på olika vis medverkade då att gestalta de åren. Detta för att komma runt den manliga, redan redovisade, punkhistoriken och se den med nya ögon. Killarnas historia framstår nästan som mindre «punk» och mer stöpt i en form, medan tjejerna framstår som mindre självmedvetna och därmed som mer genuina revoltörer.

En annan gemensam nämnare är att dessa utställningar försöker lägga sig nära ett gräsrotsperspektiv och till stor del undviker den mer finkulturella scenen. Det gäller även Malmö brinner, även om vi också har med en del etablerade konstnärer som i allra högsta grad var synliga både på den lokala och nationella konstscenen under dessa år. Men i de fallen har vi ändå funnit en attityd som har beröringspunkter med rörelser utanför den etablerade konstens trängre och ibland slutna rum. 

Vad gäller innehållet så skiljer sig Malmö brinner från de tidigare nämnda utställningarna genom att den innehåller en hel del nyproducerade verk – vilket är lite oväntat i en historiskt orienterad utställning. Hur har ni arbetat med detta?

Ett tag hette utställningen Malmö Redux för att vi fick ett mindre utrymme och det påminde om «reducera», men också för att vi började tänka på utställningen som en tidsresa. Det påminner också rent ljudmässigt om ordet remix och det var också något vi hade för avsikt att göra — ett slags ommixning av kulturhistoriska element. Det var då vi valde att låta en del konstnärer medverka med nyproducerade verk om denna tid. Jag deltar till exempel med ett eget verk som jag gjorde 2013 till en utställning om svensk rock-historia som jag själv curerade på Borås Konstmuseum under namnet I Want To Hold Your Hand.

I presstexten nämns ett antal viktiga verk som fungerar som nav i utställningen. Vilka verk är det som ni har valt att arbeta med på det sättet?

På många vis är Jacques Zadigs installation Muren ett sådant verk. Det påbörjades 1968 och är på många vis är ett högst psykedeliskt verk, men det knyter också an till stämningarna i filmen Clockwork Orange och föreställningarna om övervakning hela vägen fram till vår egen tid av datorer. Lars Hejlls foton från de tidiga folkfesterna i Malmö på 70-talet är gripande i sin öppenhet och totala avsaknad av tecken på kommers, vilket står i kontrast till Paulina Hårlemans ljuslåda med porträtt på kända Malmöprofiler från slutet av 80-talet, ett verk som har en helt annan attityd.

Just «tiden» är så närvarande i en utställning av detta slag. Med de nyproducerade verken i utställningen har vi velat se med nutidens ögon på dåtiden. Lena Mattssons film När Hades står i blom knyter till exempel samman flera trådar, konst, musik, litteratur och människor.

Jag funderar på hur ni har arbetat med urvalet i relation till idén om en alternativ historiografi. Kan du till exempel säga något om vad ni har valt bort under arbetets gång, som visar hur ni har resonerat kring idén om det alternativa?

Både Clemens och jag formades under dessa år av progg och punk. Vi kommer ju från ett vänsterhåll och är fortfarande idealister, hur naivt och förlegat det kanske kan låta. Därför har vi valt att manifestera dessa gräsrotskulturer i utställningen –  för att det är där kraften finns, innan den stöps i en form. Vi har velat lyfta fram det öppna, naiva och kanske amatöristiska i motsats till det professionella. Vi är inte utbildade curatorer och har försökt undvika ett allt för akademiskt språk som riskerar att skapa murar kring konsten och göra den till ett reservat för de övre samhällsskikten. Jag är rädd att detta kanske både är utställningens styrka och svaga punkt, eftersom det är så lätt att avfärda det amatöristiska som ofärdigt. Men det är det öppna tilltalet vi har eftertraktat.

Vi har haft flera namn som har fallit bort av olika anledningar, men inte för att de är dåliga konstnärer. Det har till exempel varit viktigt att ha med lika många kvinnor som män, även om det nästan alltid var männen som höll sig framme. Som man är det lätt att tänka på andra män och upprepa detta mönster, vilket vi har velat motverka.  

Har det funnits några avgörande upptäckter eller ögonblick som har påverkat hur utställningen slutligen har blivit?

Alltså, det gäller att ha tur och vara öppen för att upptäcka konstnärskap som man inte redan känner till! Man måste fråga runt om bortglömda lådor och annat som kan bjuda på överraskningar och oväntade verk. Konstnärer väljer ofta att visa det som de tidigare fått positiv respons på. Men då ser man bara det redan kända och historien kan se annorlunda på den saken. I utställningen dyker det upp en mängd förgreningar och återkopplingar som vi blivit medvetna om under arbetet. Kanske blir den typen av informella relationer mer påtagliga i en småstad där många känner varandra? Krokimodellen Isabel Rayo Planellas högst privata skapande var en fascinerande upptäckt.

Hur tror du att utställningen kommer att tas emot lokalt?

Jag kan förstå om det finns förväntningar från Malmös konstnärskår när det görs denna typ av samlingsutställning. Vad jag vet var det så långt tillbaka som 1991 som det förra gången gjordes en liknande utställning med lokal samtidskonst, och det är självklart att det är institutionernas skyldighet att fortsätta bevaka konstscenen och uppfinna intressanta ramverk för lokala samlingsutställningar. Vi är självklart tacksamma för detta uppdrag, men inser att en del kulturarbetare säkert blir irriterade och skulle ha velat se en helt annan utställning. Vårt intresse för det amatöristiska innebär kanske att utbildade och långvarigt verksamma, etablerade konstnärer kan känna sig förbisedda. Jag hoppas att de får sina behov tillgodosedda på andra sätt framöver.

I en nyligen utkommen bok benämns Malmö som «framtidsstaden». Idén är att de sociala spänningar – men också möjligheter, hoppas man – som finns i Malmö kommer att bli verklighet i resten av Sverige framöver. Hur ser du på en sådan äventyrlig idé?

Jag känner att jag inte är rätt person att svara på den frågan. Men varje stad har väl sina egna förutsättningar. Moderna museet var en period oroade att titeln Malmö brinner kunde verka stötande, men den refererar ju snarast till ett slags inre tryck och ett passionerat förhållande till livet. Malmö är en stor småstad och både Clemens och jag har upplevt det «tryck» som kan komma ur att ha extremt tråkigt och uppleva brist på stimulans och som kan resultera i kraftfulla uttryck. Detta har vi velat lyfta fram i utställningen. Vad gäller framtiden vågar jag knappt tänka på hur den kommer att se ut. Dels för att jag är undergångsromantiker men också för att jag inte önskar att mina dystopiska drömmar ska bli sanna.

Frans Josef Petersson

fredag 24 februari 2017

Tryck.


Boken Tryck kan köpas genom mig (lanadarsto@gmail.com) för 150:- inkl porto.


Ola Åstrand, politisk konstnär!

Att bläddra i en bra konstbok är som att gå runt i en konsthall, låta ögonen vandra längs väggarna och fastna än här, än där. Ja, en konstbok kan till och med vara bättre än en utställning.
Boken blir en så stor och bred samlingsutställning att allt detta aldrig kunnat samlas ihop till en fysisk utställning. Och faktiskt kan man också komma närmare bokens papper än ett konstverk på en vägg.
Dessutom bjuder de flesta konstböcker på en ledsagande guide som berättar om konstnären och verken.
Så är det med boken ”Tryck” som dokumenterar konstnären Ola Åstrand. Jo, det ska erkännas: den aktuella konsten måste förstås passa boktrycket. Här finns också foton från utställningar (skulpturer, installationer och andra byggen) och då fungerar det sämre, som en dokumentation av konsten istället för konst i sig.

Men de flesta sidorna innehåller teckningar/målningar i färg och svartvitt samt foton. Och jag vidhåller: det mesta fungerar minst lika bra på papper som på en vägg.
Större än A4-format och grovt papper, lite tjockt och inte vitt utan gulaktigt eller gulnat. Säkert välvalt och även den ”sämre” papperskvalitén är till konstens fördel.
Pappret bidrar till att förstärka det omedelbara och brutala som bilderna förmedlar, det knyter ihop Ola Åstrands bilder med snabbt tillkommen politisk konst. Eller revoltkonst är kanske en bättre benämning?
Ola Åstrand var en av dem som stod bakom utställningen ”Tänd mörkret – Svensk konst 1975-85” (visad härom året på Ystads konstmuseum) och hans egen konst anknyter till den politiska svenska konsttraditionen, från 60-talet och framåt.

Åstrands bilder är som kollage av influenser, både konstnärliga och musikaliska. Här finns tuschsvarta bilder som får mig att minnas tidningen Puss medan andra kunde vara rutor från någon tecknad serie de senaste tio åren. Inte blir jag förvånad när det mot slutet av boken också kommer ett par sidor med tecknare serier.
Hans bilder har en ettrig attityd med känsla av agitatorisk rock: progg, punk och metall.
Som Åstrand utropar: ”Jag vill kalla mig politisk konstnär! Om politik börjar hos en själv. Att man börjar med att förändra sig själv.”

Vilket också syns på bild efter bild: den fjättrade människan. Hon eller han, ibland förvriden men oftare innesluten och drömmande; instängd och inlåst av sig själv eller andra, av samhället och dess värderingar, till exempel om kvinnligt kontra manligt.
Ingen väg ut eller rättare sagt: ingen förbestämd utväg. Nödutgången får vi själva leta efter. Under teckningen av en ormmänniska har Åstrand skrivit ”This way” i en dubbelriktad pil. Vägriktningen finns hos oss alla, var och en måste ta ställning till sitt liv.

Annika von Hausswolff, Pontus Hammarén och Clemens Altgård har skrivit varsitt efterord som presenterar konstnären och guidar till konsten.
Mest intressant för konstintresserade i den här delen av Sverige är nog Altgårds text, där Clemens berättar om sitt och Olas möte och vänskap på 70- och 80-talen i Malmö, genom musiken, fanzineprojekt med mera.
Det ger en utmärkt bakgrund till konstnären Ola Åstrand.

Bengt Eriksson, Ystads Allehanda 2010.

Antal sidor: 258 
Vikt: 900 gram
Författare:
Ola Åstrand
Annika von Hausswolff
Pontus Hammarén
Clemens Altgård

onsdag 22 februari 2017

Bengt Eriksson.

Har jag blivit en slags åsiktsmaskin? Bengt Eriksson besökte mig i förra veckan för ett snack. 
http://www.ystadsallehanda.se/kultur-noje/konst-vad-ar-det/

Apropå konst, att göra-det-själv och som svar på frågan vad konst är bra för så sa författaren David Keenan detta i en intervju:
 “To help you to transform your own reality, to see the potential for your own hallucination. To see that your own reality is not bounded by the workaday, even if you live in one of these towns that are constantly being defined as grim, spirit-crushing reality, that it is possible to transcend that.
"It’s your own personal hallucination, it’s the way you see your own life. We don’t all need to be artists – God knows we don’t need a world full of artists – but people who are able to transform their own reality and feel like it’s their reality to transform, I think that’s a big thing.”
Jag tänker att Keenan pratar om oss alla som känt en vantrivsel i livet och som försöker göra om det, smycka det, tilldela oss själva mera liv, genom att uttrycka oss "konstnärligt". Att den handlingen sprider en slags energi som blir berikande för andra. Att det är en rättighet som inte behöver vara professionell. I förlängning upplever jag det resonemanget politiskt och som en kritik mot där vi befinner oss idag när ett kapitalistiskt synsätt smugit sig in i hur vi gör och presenterar konst/kultur; som något att beundra och i mindre grad som något att uppleva och göra själv.


När kulturjournalisten Bengt Eriksson berörs av konst är det också den känsla han vill förmedla, för att få fler drabbade. Men vad är det som gör att konst drabbar? Och vad är konst – egentligen? Han åkte hem till en annan Österlenare för att resonera vidare om detta, konstnären och curatorn Ola Åstrand.

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.
Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.
Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”
Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och museer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”
Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”
Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på museer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!
”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”
Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”
Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?
”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”
Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.
Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.
”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”
Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).
Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?
Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”
Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.

BENGT ERIKSSON

onsdag 8 februari 2017

Lyft ned konsten från elitens domäner.

Jag medverkar i den nya nättidningen Opulens med en text som är en omarbetning av den artikel som jag skrev i samband med GP's artikelserie "Konststad Göteborg" förra våren.

Jag är utbildad och yrkesverksam som konstnär men av olika anledningar började jag, för cirka tjugo år sedan, att även jobba som curator för utställningar. Den första utställningen satte jag samman 1996 i samarbete med konstnären Ulf Kihlander. Det var en utställning med verk av amatörkonstnärer, närmare bestämt interner och poliser. Den fick namnet ”Tjuv & polis”. Vi ville ladda amatörkonsten med ett allvar och samtidigt se vad som händer när man lyfter in så kallade amatörer på ett finkulturellt galleri.
Sedan gjorde vi två konsthistoriska utställningar om svensk konst från tidsperioden 1965-1985. Det som fick oss att vilja göra de där utställningarna var att vi sett flera konsthistoriska genomgångar som uteslutit namn som vi själva påverkats av och upplevde som viktiga. 

Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den. Jag upplever detta starkt när jag t ex bläddrar igenom en bok om konsten från 1900-talet och ser samma namn som alltid brukar vara med i sådana sammanhang. Det är så märkligt när jag vet hur otroligt mycket konstnärer det funnits och finns och hur lite jag vet om flertalet av dem. Av erfarenhet vet jag nu att jag kan göra konsthistoriska genomgångar som kan se ut på många olika sätt. Att jag kan välja att lyfta fram en mängd nya namn varje gång.

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag personligen hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det-själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den där DIY-inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.

1982 flyttade jag som 23-åring från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola. Då, på 80-talet, visades ingenting på Göteborgs Konstmuseum eller Konsthall av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande i den staden: Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.

Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske paradoxalt nog som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.
Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Just nu är jag med och sätter samman en utställning där vi bl a kommer visa konstnären Lars Hejlls dokumentation av Folkfesterna i Malmö, som han var med och initierade i början av 70-talet. Där har vi en bit lokal kulturhistoria som präglat och format den staden. Dessa fester saknade närmast motstycke i Sverige vid den tid då de ägde rum. På fotografier från de tidiga Folkfesterna ser du inte ett enda reklamplakat men tvärtom mängder av människor som samlas över generationer för att lyssna och se på främst lokal politisk kultur. Dessa bilder berättar om en tid då vi trodde att framtiden skulle se så väldigt annorlunda ut.

Det är ingen slump att kulturella uttryck som fortfarande upplevs som originella kommit fram under perioder då det varit gynnsamt för konstnärer att överleva på sitt skapande. Städer är stora marknadsplatser och ju större stad ju större utbud och ju fler säljare. Om det där också finns plats för kulturarbetare i form av ekonomiskt stöd och billiga hyror då är vi garanterade kulturella uttryck som kommer leva vidare. Men om en stad är gentrifierad och dyr att leva i måste kulturen redan från början vara kommersiell för att ha en chans att överleva. Alltså, vi kulturarbetare som vill något annat än att bara underhålla kommer ju sannolikt att få se oss genuint motarbetade i framtiden. Så om vi inte här och nu väljer att se konsten också som bärare av politiska och medmänskliga budskap så kommer vi att gå i en fälla.

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera över min egen roll som kulturarbetare. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Jag frågar mig ofta vem konsten är till för? Av tradition tillhör kulturen de som har pengar och utbildning, men personligen gillar jag bäst kultur som uppkommit ur ett annat sammanhang än det etablerade och av makten sanktionerade. Jag ser hellre en demokratisering av en levande kulturscen där många får delta än jag beundrar ett fåtal ”mästare”.
Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sina egna karriärer. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld.

Jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och ”närodlade” är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter.

Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.

Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.

Ola Åstrand

Apropå konst, att göra-det-själv och som svar på frågan vad konst är bra för så sa författaren David Keenan detta i en intervju:
 “To help you to transform your own reality, to see the potential for your own hallucination. To see that your own reality is not bounded by the workaday, even if you live in one of these towns that are constantly being defined as grim, spirit-crushing reality, that it is possible to transcend that.
"It’s your own personal hallucination, it’s the way you see your own life. We don’t all need to be artists – God knows we don’t need a world full of artists – but people who are able to transform their own reality and feel like it’s their reality to transform, I think that’s a big thing.”