tisdag 29 januari 2019

Utsmyckning Kviberg Göteborg.

Lite bilder från den utsmyckning jag gjort i tunneln i Kviberg:




Här den text jag skrev angående min utsmyckning:

”blodet i oss”

När jag först såg på denna plats drabbades jag av den intensitet och all den trafik som pågår på en så relativt liten yta. Den mängd människor, fordon och kollektivtrafik som vistas där samt St. Josefs kapell med sitt neonkors som ligger intill. Dessa intryck bidrog till den idé jag sedan fick.

I min utsmyckningsidé har jag försökt göra så mycket som möjligt med så lite som möjligt. Vid denna korsning/tunnel/viadukt pågår mycket samtidigt och därför har jag velat göra något nedtonat men vässat istället för att arbeta brokigt med mycket information.

Jag vill ge en känsla av något varmt och inkluderande. Den stund du är inne i tunneln vill jag ska upplevas som om du nästan omsluts av en kropp. Oavsett årstid och tid på dygnet, om du kör bil eller promenerar, tänker jag mig vistelsen i tunneln som ett ögonblick av av värme i vardagen. Jag tänker mig att texten ”blodet i oss” förstärker denna tillhörighet och att man upplever en känsla av ett ”vi”. För oavsett hur vi ser ut är vi samma på insidan.

"Det förflutna, nuet och framtiden, är ett blodflöde som inte går att stoppa", som poeten Bruno K Öijer skriver i en dikt. Likaså är den trafik och den rörelse som finns på denna plats som ett flöde av människor på väg åt olika håll i vardagen och livet. Det finns den lilla resan som sker under en dag och den stora livsresan som pågår när man ser saker i ett större perspektiv. 

Jag tänker på oss allesammans och vad vi har gemensamt. På blodet och på färgen rött. På något varmt och positivt. Blodet som pumpar runt i oss. Som vill leva. Jag tänker på ett passionerat förhållande till livet. På att älska. Att tänka med kärlek på andra människor. Att vi är sårbara men ändå starka. Att vi kan tänka oss att gå några extra mil för en bra sak. Att livet går fort och att vi gör så gott vi kan. Att vi kan flamma upp men säga förlåt om vi sårat någon. Jag tänker också på min egen kärlek till staden Göteborg.

söndag 30 december 2018

Att leva under kapitalism.



"Att leva under kapitalism", Galleri Thomassen, Göteborg, Ola Åstrand 19 Januari - 17 februari, 2019

Jag ställer ut tillsammmans med Jacob Andersson, som gör utställningen "Inuti utflykten".
Öppning lördag mellan 12-16.

måndag 3 september 2018

En ny frihet – sjutton konstnärer.

Jag är en av sjutton konstnärer som presenteras i denna bok som släpps i höst.

Sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg  
En ny frihet – sjutton konstnärer är den fjärde volymen i serien Hundra år i Göteborg. I boken presenteras nio kvinnor och åtta män, alla konstnärer verksamma det senast seklet. Några av dem är döda och delvis bortglömda, andra är etablerade och verksamma sedan många år. En del är i begynnelsen som unga lovade konstnärer som arbetar utifrån dagens förutsättningar, i friare tekniker och nya material.
En rad kvalificerade konstvetare, kritiker och konstskribenter skriver om konstnärskapen. Boken är generöst illustrerad med urval av respektive konstnärers arbeten.
De två redaktörerna Björn Fredlund, fil. dr och tidigare chef för Göteborgs konstmuseum. Lena Boëthius, tidigare intendent och curator vid Göteborgs konstmuseum. Gudrun Nyberg är huvudredaktör och initiativtagare till serien Hundra år i Göteborg.

För många år sedan hamnade jag på Göteborgs Kungliga Segelsällskap med en curator från Stockholm. Han berättade att samma ställe där bara heter Kungliga Segelsällskapet. Jag svarade att i Stockholm heter det också bara konstnär. Själv är jag numera en Göteborgskonstnär i exil.
För att ingen ska tvivla på saken tatuerade jag in det på min arm.


Kan köpas här.

Det kommer vara ett boksläpp på Stefan Karlssons museum för dålig konst den 9e nov. Kristinehöjdsgatan 8, Göteborg.

GP 12/11:
Hundra år av konst i Göteborg
Sjutton konstnärer blir prismor för nittonhundratalet. Magdalena Ljung läser en skimrande och klar bok men där betydande konstnärskap blir förbisedda på luddiga grunder.
Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg är ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart.
Karin Parrow är först ut, född år 1900 på ön Vinga i Göteborgs skärgård i en syskonskara på tretton barn. Föräldrarna var fyrmästare och Evert Taube en storebror. Mandana Moghaddam är bokens sista konstnär, hon kom till Sverige på 1980-talet som flykting från Iran. I hennes videoverk Exodus guppar resväskor på vågorna, i videoverket The silence står påklädda människor vid en simbassäng medan en av dem hoppar i och hör ljud från en annan verklighet under vattnet. Karin Parrow bodde hela sitt liv vid Bohusläns kust, i sextio år målade hon havets och människornas temperament. Ljusets väg över frukter på fat, över ansikten och landskap. Moghaddam strider med konsten mot regimen i Iran. Parrow stred för att få tid att göra sina verk, trots att hon var mor, och för att bli tagen på allvar, trots att hon var kvinna. Antologin tydliggör konstrasterna mellan epokerna samtidigt som de närmas varandra. Den enas konstnärskap och kamp väger lika mycket som den andras. Varje konstnär presenteras lyhört på egna villkor av skickliga textförfattare.
Göteborgskolorismen är det självklara startskottet för boken men erbjuder några mindre väntade möten. Karin Parrow, för att sedan raska på till Magda Ringius, Olle Petterson, Alf Lindberg och Maj Arnell i en andra och tredje generation och genklang. Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivar Ivarsson nämns endast i samband med de ovanstående. De får inget eget kapitel eller tillägnade bilder. Det är förståeligt att vilja hävda något annat än hävdvunnen kanon och att skriva in kvinnorna i vårt arv. Samtidigt är det synd när betydande konstnärskap förbigås på lösa grunder i en bred exposé. En andra invändning är att antologin gör halt väl snabbt för samtiden. Att konstnärer födda på femtio- och sextiotalet får avsluta århundradet känns trygghetssökande. Sjuttiotalisterna är drygt fyrtio år och åttiotalisterna trettio. Det borde räcka för att vaska fram konstnärskap som är tillräckligt spännande och stabila.
Fördelen med antologin är att den går sin egen väg på historisk mark, den bjuder på kända såväl som överraskande representanter för olika teman, stilriktningar, samhällsmyllor och material. Några röster ur boken in i vår tid är Ola Åstrand, Nina Bondesson, Stefan Karlsson och Elin Wikström, alla tongivande och relevanta företrädare för sin generation. Ett intressant tidsdokument föreligger, och alla inval och bortval är en föränderlig historia.
Magdalena Ljung





lördag 11 augusti 2018

Hjärtat sitter till höger.

För femton år sedan var jag med och planerade en utställning som skulle heta Hjärtat sitter till höger. Förutom mig var två kvinnliga konstkritiker med i planeringen. Utställningen skulle vara motsatsen till Ulfs och min föregående utställning Hjärtat sitter till vänster och istället handla om allt det som är negativt i konstbranschen och som man skulle kunna rubricera som kommersiell pga hur den är gjord eller vilka den riktar sig till. Jag har inte sett de värsta sidorna av konstbranschen för jag är bara en liten fisk i en stor damm. Men jag har sett en del hemska attityder i galleri- och institutions-världen när det gäller hur människor kör över andra med härskartekniker, och vilken konst som värderas som bra eller dålig. Varför jag ville syssla med konst var för att jag trodde att konsten var ett ställe för oss misfits, där jag kunde känna mig fri att ta plats och kritisera det samhälle jag vantrivs i. Min igång var inte att göra konst som bara rika människor har råd att köpa för att dekorera sina hem med, utan jag var naiv och kanske övermodig nog att vilja påverka människor med min konst. Det genomsyrar hela konstvärlden att den är i händerna på kommers och kapital. Med utställningen Hjärtat sitter till höger tänkte vi att vi skulle avslöja och redovisa just det som inte är idealistiskt i konstvärlden, och det är väl i princip hela den branschen. Tyvärr blev det så svårt att gestalta detta tänkande så att det skulle bli en utställning som var rolig att titta på. Vilka konstnärer skulle vi ha med, och ville de ens vara med i denna utställning? Hela grejen kändes till slut bara negativ. Men jag funderar fortfarande hur jag kan skulle kunna vistas i en alternativ konstvärld. För allt är ekonomi, allt är marknad idag. Kapitalismen segrade.

söndag 25 mars 2018

Konstrundan på Österlen 2018.

Carolina Söderholm skriver om mig och min sambo Mette Wide i Sydsvenska Dagbladet.

MetteOla.

Som frustrerad tonåring sprejade Ola Åstrand orden ”Prata med mig” över en fasad i det sena sjuttiotalets Malmö. Mette Wide kan komma ihåg hur hon som barn drogs till orden på Södra Förstadsgatan. Fyrtio år senare laddar de för att göra just det. Prata. För första gången deltar de gemensamt på påskens konstrunda med var sin utställning på gården i Benestad strax utanför Tomelilla. När vi anländer har Mette Wide just skickat sina bilder till ramning inför hängningen i den rymliga ladan.
– Det roliga är ju att prata med folk, på gott och ont. På ett galleri hänger man upp verken och går därifrån, då får man inte mötet, säger hon.
Över kaffet på glasverandan har hon nyss klarsynt påpekat hur de där orden förebådade en hel del i Ola Åstrands konstnärskap. – En provokation som kan leda till en omtanke. Är det inte ofta så din konst fungerar? Det är fint, säger hon. Och det är sant att graffitins kombination av kaxighet, desperation och avväpnande uppriktighet genom åren genomsyrat hans arbete. Från nerviga teckningar och grafik till vilsna leksaksbilar, maniska videoverk och ångestridna hästar, där populärkultur möter psykedelisk underground och samhällskritik. Alltsammans på plats i vinterns utställning ”Male hysteria” på Ystads konstmuseum, som nu har flyttat vidare till Trollhättan.
– Jag syr ihop stora delar av mitt konstnärskap. En stor del av mitt arbete har handlat om mansrollen, vilket hänger ihop med att min farsa stack när jag var så ung, säger Ola Åstrand.
Där i Ystad skapade han en suverän uppgörelse med mansrollens tvångsskjorta som frustade av vånda, tvivel och svart humor. Och mitt i alltsammans ett foto av honom själv, fångad mellan barnets trulighet och ungdomens revolt.
– Då, som tonåring, tänkte jag, ”va fan, det finns ingen kommunikation. Jag vill bara att någon ska prata med mig”. Men jag har fortfarande kvar viljan att arbeta inkluderande, säger Ola Åstrand.
Till vardags då? Mellan två vitt skilda konstnärer, fast kanske ganska lika människor, pågår förstås ett ständigt samtal.
– Min dröm har varit två stora ateljéer med ett litet bo i mitten, där man möts, pratar, eldar, lagar mat och sover. Som Frida Kahlo och Diego Rivera, de hade var sitt hus med en liten bro emellan, säger Mette Wide som under en resa i Mexiko fastnade för hur nationalmålarna löste att få både närhet och avskildhet.

Första gången Ola Åstrand och Mette Wide träffades var på en svartklubb på konsthögskolan Valand i Göteborg, där han studerade. Det var åttiotal, Ola var dj och Mette dansade. Först för några år sedan möttes de igen, vilket fick honom att lämna västkusten för Skåne.
– Det blev en färgexplosion när vi blev kära. Från att ha arbetat i grått började jag måla med neonfärger. Jag kände mig helt elektrisk, säger Mette Wide.
– Vi har liknande skador, de flesta förälskelser föds nog ur att man känner igen sig i varandra, säger Ola Åstrand om att mötas i tunga erfarenheter.
Nu har de utformat sin egen strategi för att leva och arbeta tillsammans. Deras ateljéer är placerade, just det, så långt från varandra som möjligt på gården vid de böljande fälten. Unge­fär i mitten sprakar en brasa i kaminen. Från väggen blickar en indian i närmast fluoresce­rande färger ut över vardagsrummet. Målning­ en är en av de sista som Mettes pappa gjorde innan han gick bort. Han var konstnär, och det är även hennes mamma.
– Både Mette och jag kommer från bohem­miljöer och familjer av kulturarbetare och konstnärer. Vi har en idealistisk grundsyn, och är båda ganska bombastiska, säger Ola Åstrand, vars mamma var skådespelerska.
– Vi skrattar och gråter åt samma saker, och kan känna ömhet för samma personer. Fast konstnärligt är vi väldigt olika. Ola arbetar mycket med budskap, jag är helt ointresserad av det. Men vi kan peppa varandra att gå några steg till, döda några älsklingar och våga mer, säger Mette Wide om konsten att uppmuntra men också till att skala bort det oväsentliga, ”kill your darlings”.
Diskuterar gör de helst under täcket.
– Det är mycket som händer i sängen, vi pra­tar, skissar, lyssnar på musik, säger Mette Wide. I nästa stund får hon fotograf Emma Larsson att pröva idén med en parafras på Yoko Onos och John Lennons berömda ”bed­in”, då de som nygifta gick till sängs i en manifestation för fred, och bjöd in världspressen.

Men in i ateljén släpper Mette Wide sällan nå­ gon. Ola Åstrand får vänta medan vi går genom lagården där spiltorna ännu står kvar, för att hit­ta hennes studio vid åkerkanten. I vårvinterlju­set skiftar betonggolvet från turkos och mörk­ violett till stänk av svavelgult och koppargrönt. Hon arbetar på golvet, i en färgskala som kunde
vara lånad från en underjordisk regnbåge, om nu någon sådan existerade.
I hennes bilder tycks ljuset implodera när pig­menten skiktar sig och akrylfärgen rinner över ytan i mjukt upplösta former. Det är vackert, som flytande explosioner eller nebulosor i rym­den. Här och var i den belamrade ateljén ligger travar av böcker om celler, exotiska stenar, hel­vetet och mänsklighetens långa resa, som ger en glimt av den där glidningen mellan mikro­ och makrokosmos.
– Vad är abstrakt? Jag tänker att det är en fråga om skala. Zoomar man in tillräckligt nära blir vad som helst abstrakt, och tvärtom, säger Mette Wide.
Hennes målningar kräver tid och passning. Hon följer noga färgens ytspänning och rörelse, för att med penseln justera och förstärka flöden och konturer.
– Det är en form av perfektion, fast det är väl­digt actionbetonat, säger hon.
Hon har målat sedan hon gick ut Konstsko­lan Forum. Under postmodernismens nittio­tal stod måleri inte högt i kurs, andra tekniker som foto, video och installationer dominerade.
– Lärarna tog in mig på Forum för att de sa att jag hade en så ironisk hållning till måleriet. Men jag var inte alls ironisk, jag kom in på ett missförstånd, säger hon.
Numera arbetar hon även med collage och ob­jekt, där hon kombinerar olika material, bilder och föremål. På väggen sitter ett foto av en be­fjädrad svart figur, som vakade över Malmös fla­nörer under utomhussatsningen ”Dold konst” år 2015, då ett hundratal konstnärer infiltrerade parkernas grönska.
– Den tycker jag mycket om, det är en krigs­amorin med vingar från en råka, säger Mette Wide.
I handen håller den en pistol, liksom redo att avfyra sina skott. Samma tema återkommer tvärs över gårdsplanen i Ola Åstrands ateljé där linoleumtrycket ”Hjärtgranat” i lysande grönt och rött nyss lämnat den egna tryckpressen.
– Det blir som någon form av love­ explosion när man kastar den, säger han.
Ingen av dem väjer för de stora orden och känslorna, vilket är rätt ovanligt i den samtids­ konst som gärna håller distansen till det alltför naket känslosamma.
– Jag känner ju äldre jag blir att jag kommer från en annan tid. Idag har neoliberalismen smugit sig in i konstvärlden. Det ska se dyrt och svalt ut. På nittiotalet hade branschen gått rakt ner i botten. Det fanns en nyvunnen frihet, och det var tjurigare och bråkigare, säger Ola Åstrand som på ren trots myntat mottot ”Ser det dyrt ut är det skit”.

Delvis uppväxt i Malmö spelade han i band som Räkhosta och TT Reuter och var del av den punk­ och proggscen som pulserade genom fjol­ årets hyllade ”Malmö brinner” på Moderna Mu­seet Malmö. Det kakofoniska greppet om sta­dens alternativa sextio­ och sjuttiotalskultur var den senaste i raden av utställningar han agerat kurator för, denna gång med poeten Clemens Altgård. I ”Varning för känsliga människor”, på Ystads konstmuseum, förde han i en laddad kat­harsis samman konstnärer som ägnat sig åt livskriser, vilket bottnade i hans eget tillstånd. Om det är något han tvingats lära sig, är det att han­tera de egna demonerna. ”Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål” kallar han med visst dödsförakt den utställning som han i vår visar i Vänersborg.
Samtidigt fortsätter Mette Wide arbetet i atel­jén där hon genom färgen gång på gång förlöser och besvärjer kaos.
– Det är lite förbjudet att använda konsten som terapi. Men det är ju terapi det handlar om. Konsten är ett sätt att hantera olika själs­tillstånd, säger Ola Åstrand.
TEXT: CAROLINA SÖDERHOLM
konstkritiker och konstvetare

onsdag 7 mars 2018

Omslag till Kennet Klemets.

Jag gjorde omslaget till Kennet Klemets nya diktsamling:




2011:


2002:


Kennets och Isak Elds ep på Knings Disk 2006:




tisdag 6 mars 2018

Male Hysteria del 2.


Jag ställer ut samtidigt i grannstäderna Trollhättan och Vänersborg. Konsthallen Trollhättan 3 mars - 15 april
Vänersborgs Konsthall 3 mars - 14 april



Foton: Stefan Bennhage.






Arvidsson recenserar även i Konsten.net:

Här ligger Stella Jaskoviak Åstrands lilla trailer om utställningen: https://www.youtube.com/watch?v=RCQjU9FAA_8


Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål.



I samband med utställningen i Vänersborg släpper vi boken med samma titel. Ett samarbete med Andreas Doré och Andréas Hagström.

lördag 3 mars 2018

Fotograferad av Lars Sundestrand.

Lars Sundestrand tog detta foto av mig under dagens vernissage i Trollhättan. Aaaaaahhhh! Nu är jag odödlig.

fredag 2 februari 2018

Male Hysteria del 1.


Male Hysteria!

Ystad Konstmuseum 3 dec - 28 jan 

Under en del år på 80- och 90-talet sysslade jag med en slags bakvänd alkemi; jag ville göra skit av guld. Konsten måste plockas ner och jag skulle undersöka de riktigt mörka sidorna av det mänskliga psyket. Jag ville inte vara en väluppfostrad konstnär som gjorde konst för borgerligheten; det var baksidorna som borde visas upp i finrummen, allt som gömdes undan måste fram! Slut på förljugenheten! 

Jag kanske trodde att jag gjorde upp med en traditionell konstnärsroll, men på många sätt var jag ännu en romantisk konstnär som tog på mig rollen av en slags sanningsägare, en som vågade se det obekväma i ögonen.
Idag förstår jag att mycket av mitt agerande då handlade om att finna en egen plats där så många andra verkat före mig. Jag var också arg och ledsen och idag kan jag lättare se varför.

Jag växte upp med en mamma som var upptagen av sig själv och en pappa som inte ville ha oss. Där fanns ingen vuxen att gå till så jag hittade på min egen värld, där jag fick bestämma. Pojkrummet blev min frizon.
Utan fungerande manlig förebild har jag ändå haft huvudet fullt av ”manliga” fantasier. Fantasier om kvinnor och om styrka, explosioner och förstörelse. Var kom de fantasierna ifrån? 

Om man skulle karikera manligheten med stort "M" så skulle den kunna gestaltas som en man vilken insjuknat i styrka. Någon som krampar i sin tillkämpade hårdhet på grund av rädsla för sin möjliga mjukhet. De olika manifestationerna av manlighet skulle onekligen kunna kallas hysteriska. Även om män saknar livmoder. Det är lätt att se en grupp män och tänka: ”Spänn av!”. Som en manlig amerikansk actionhjälte från Hollywood är den sfär där manlighet odlas ofta helt galet överdriven. Den framstår som kontrollerande, paranoid, skamlöst övergreppande, ilsken och maktgalen. Det är en manlighet som föraktar sin egen svaghet och hyser rädsla för att tappa kontrollen. Den drivs av aggressivitet och begär efter framgång.

All konst är självporträtt säger de. I ”Male Hysteria” har jag återbesökt äldre verk och realiserat en del som aldrig blev gjorda. Jag har arbetat om ytterligare andra verk och vissa fall gjort helt nya versioner. I den här utställningen har jag varit min egen kurator och upptäckt att jag idag kan jag se på det jag tidigare gjort med helt andra ögon än då de gjordes. 

Välkommen till min baksida!

Ola Åstrand

I boken ”The Lonely City” skriver författaren Olivia Laing:

”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”




KONST
Ola Åstrand – Male Hysteria!
Till 28 februari respektive 7 januari

Konst/recension Ystads konstmuseum avslutar utställningsåret 2017 med att visa Ola Åstrands Male Hysteria! 
Male Hysteria! är en såväl tillbakablickande som uppdaterad uppgörelse med manlighetsmyten. För Ola Åstrands vidkommande lades grunden till den myten den dag fadern vände familjen ryggen för att aldrig återvända och därmed lämnade en fyraårig son att växa upp utan manlig förebild. 
I sin blogg gör Åstrand ingen hemlighet av att det tomrum som uppstod skapade ett trauma som han ständigt bearbetar och ständigt återkommer till. 
Åstrands öppenhjärtlighet tjänar som en välbehövlig facit till Male Hysteria! där drivkraften knappast kan sägas vara estetiska överväganden utan snarast låter sig beskrivas som ett sökande efter begripliga sociala strukturer (i det här fallet den manliga identiteten), ett sökande som tar snart sagt alla konstnärliga medier i anspråk från teckning till glichéetryck med referenser till popkonst, kitsch, serieteckningar. 
Allt tycks ske samtidigt. De verk som ingår i utställningen har skapats, återskapats och nyskapats från 1989 och framåt.
I museets två översta utställningsrum har de samlats till installationer – fragmentariska brottstycken ur ett liv där manlighetsmyten är ledstjärnan. 
I inre rummet: ett uppstoppat lejon som ryter tyst. En plasthaj med öppen käft. Ett par androgyna dockor, en surrealistiskt sammansmält mamma-pappa-barn bild, tuschtecknade dikter från utställningen Antenn till Gud. 
I yttre rummet: Överdimensionerade herrskjortor, något som ser ut som boxares punkterade päronbollar, polisbilar i leksaksformat, till silkscreen överförda jätteteckningar på temat Hur unga män dör (1994). Vilsenheten synliggjord. 
I dessa #metoo-dagar har manlighetsmyten onekligen fått sig en törn. Så självklar är den inte och den svårfångade manlighetsnimbus som svävar över utställningen har med kort varsel blivit tämligen allmängiltig. 
Med Ola Åstrands facit i hand förvandlas den dock till ett personligt dokument, självutlämnande och i all sin knepiga mångfald djup berörande.

Britte Montigny
Skånska Dagbladet 15 dec 2017

Manlighet i konstnärliga uttryck

Mycket av Österlenbon Ola Åstrands konstnärskap handlar om hans egen relation till manligheten.
– Jag har varit tvungen att söka manligheten för att jag inte har haft en manlig modell, för min pappa stack när jag var fyra år. Det har påverkat min osäkerhet om vad manlighet är, förklarar Ola Åstrand.
Så här beskriver han själv om det: ”Om en manlighet som föraktar sin egen svaghet och som krampar i sin tillkämpade hårdhet på grund av rädsla för sin möjliga mjukhet. De olika manifestationerna av manlighet skulle onekligen kunna kallas hysteriska.”
Utställningen består av äldre verk tillsammans med nyproduktioner av gamla idéer.
– Jag jobbar intuitivt, grejerna kommer fram och görs och sedan kan det gå en tid innan jag fattar vad jag försöker säga, förklarar han.
Jättelika, vita skjortor hänger mitt i lokalen.
– Skjortorna kom till när jag tänkte på min frånvarande pappa.
På golvet står två modeller av bilar och på väggen hänger två bilder på konstnären som en 16-åring med långt, lockigt hår och som en uppgiven 40-åring.
– Jag har inte varit snäll mot mig själv, jag har levt rätt hårt och det som har hänt har satt sina spår som bilderna visar, säger han.
Utställningen öppnar i den 2 december och pågår fram till den 28 januari 2018.

Ola Åstrand är verksam som konstnär sedan 1980-talet. Han tecknar, gör collage och blandar tekniker. Han hämtar inspiration från media, populärkultur och undergroundföreteelser. Han har deltagit i grupp- och separatutställningar. Han föddes 1959 i Helsingborg och utbildade sig på Valands konsthögskola i Göteborg. Sedan några år tillbaka bor och arbetar han på Österlen.

Jari Markkanen
Skånska Dagbladet
2 dec 2017

Här ligger en trailer som min dotter Stella Jaskoviak Åstrand och Isak Martinsson gjort om utställningen:


En liten film om den bok som ligger till grund för utställningen:

torsdag 18 januari 2018

Vila i frid Sture.

Jag såg Stures konst första gången i mitten av 70talet. Jag tror det var Stures och Kjartan Sletttemarks upptåg kring invigningen av Malmö Konsthall 1975 som väckte mitt intresse. Då tryckte Sture upp falska inbjudningar som skickades ut till ”vanliga” medborgare och Kjartan klädde ut sig till pudel. Detta för att häckla överklassen och det "fina folket" på vernissaget. Runt samma tid ställde de båda ut tillsammans på Lilla Torg i Malmö, och i denna utställning medverkade även Ralph Lundsten med sin ”Kärleksmaskin”.
Jag blev bekant med Sture 1979. Clemens Altgård och jag besökte honom och hans fru Charlotte några gånger när de bodde på S:t Pauli kyrkogata. Jag gav honom en affisch som jag gjort för rockgruppen TT Reuter och i gengäld fick jag affischen ”Haschflickan” av honom. Vi satt hemma hos honom och rökte på när hans tonåriga dotter kom hem med texten "A Non Smoking Generation" på sin T-shirt. Han ville starta ett syntband med mig och de andra jag spelade med. Men det ville inte vi. Det kan jag ångra idag. Vi hade kontakt genom åren och det hände att han kom till mina egna utställningar när jag ställde ut i Malmö. En gång fick jag en peyotekaktus av honom.
Utställningen Overground på Göteborgs Konsthall 1993 var en hälsning till utställningen Underground på Lunds Konsthall då Sture fick sina affischer beslagtagna.
1996 satte jag samman en föreläsningsserie på Konsthögskolan Valand  och bjöd bl a in Sture. Min titel på serien var The Swedish Vision. Sture döpte sitt föredrag till Den svenska vischan som blev den delade titeln på föreläsningsserien. Han var snabb i tanke och ord och kunde vara dräpande i sina formuleringar.
Sture Johannesson var enormt viktig konstnär. Han var en troublemaker och en revolutionär som ifrågasatte vad och vem konsten är till för. Oavsett vad han själv sa att han stod för politiskt så demokratiserade han konsten och gjorde den mindre elitistisk.

Sture Johannesson och Kjartan Sletttemark i samband med utställningen Hjärtat sitter till vänster på Göteborgs Konstmuseum 1998. I bakgrunden Ulf Kihlander och Charlotte Johannesson.


En teckning Sture gjorde till baksidan på mitt fanzine Sex & Liv 1979.

Sture gjorde den fina affischen till utställningen Hjärtat sitter till vänster som jag har några få ex av fortfarande:

Här skriver Clemens Altgård om Sture:

torsdag 21 september 2017

Snabbintervju.

Intervju i Konsten.net:
http://konsten.net/konstens-frageformular-58-ola-astrand/
Med det sista svaret menar jag att staten får konst i utbyte mot konstnärslön. En modell de hade i Holland förut.

Jag hade också kunnat nämna att önskat jag hade gjort detta konstverk:
Kalle Berggren 1978.