Jag läste en dikt av Larry Silván i en tidskrift någon gång på 80-talet och för mig är det fortfarande den mest drabbande dikt jag läst:
Vad jag inte visste då var att detta bara är ett utsnitt ur en svit dikter som kallas för Marlene-sviten. Jag ville läsa mer dikter av Silván, men hans diktsamling var svår att få tag i. Någon blöt kväll kunde det hända att jag tog fram och läste detta utdrag för någon som jag hade förtroende för och de blev nästan alltid lika knockade som jag av den. Så för några år sedan började jag höra mig för hos de förlagsmänniskor jag är vagt bekant med, och det är inte så många. Någon kände till honom och var intresserad av att återutge hans diktsamling, men ingenting hände. Tills jag skickade detta utdrag ur Marlene-sviten till Fredrik på Trombone. Då gick det fort. Det visade sig att litteraturvetaren Erik Jonsson hade, precis som jag, försökt få något förlag att nappa. Jonsson hade redan gjort allt redaktionsarbetet, så det vara bara att ge ut diktsamlingen. Jag hade tjatat på det föregående förlaget om att få göra omslaget, och nu fick jag det.
Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När dikterna gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans dikt. De sista åren i livet, fram till tjugo års ålder, vände han den finska småstadsmentaliteten ryggen och bosatte sig i ett gammalt torp utanför Ekenäs. Att den fallfärdiga stugan låg intill kommunens soptipp såg han bara som än mer symboliskt. Vid avstjälpningsplatsen skulle han leva med sina katter, umgås med ett fåtal likasinnade vänner och skriva sina blixtrande, oförställda dikter. För vilken bättre plats att meditera över konsumtionssamhällets sjuka kropp än där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar