Jag läste en dikt av Larry Silván i en tidskrift någon gång på 80-talet och för mig är det fortfarande den mest drabbande dikt jag läst.
Den fortsätter sedan och är en av fem dikter till Marlene.
För två år sedan fick jag fantastiskt nog göra omslaget till en nyutgåva av hans dikter som kom ut på Trombone, "Jag Hoppas Du Också Är Vid Sjön I Natt".
Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När dikterna gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans dikt. De sista åren i livet, fram till tjugo års ålder, vände han den finska småstadsmentaliteten ryggen och bosatte sig i ett gammalt torp utanför Ekenäs. Att den fallfärdiga stugan låg intill kommunens soptipp såg han bara som än mer symboliskt. Vid avstjälpningsplatsen skulle han leva med sina katter, umgås med ett fåtal likasinnade vänner och skriva sina blixtrande, oförställda dikter. För vilken bättre plats att meditera över konsumtionssamhällets sjuka kropp än där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar