Valand i New York 1986.

Hela skolan fotograferad på Times Square av Urban Höglund.

Längst bak står jag och Hans Löfgren med knutna nävar. För att få inresetillstånd till USA fick man inte ha varit medlem i någon kommunistisk organisation, men väl där bekände vi färg. Jag hade varit med i en kommunistisk organisation.

Så här så T-banan ut i NY då. Jag glömmer aldrig den kompass-lösa känslan när jag första gången klev in i en vagn som var så söndersprejad att det var som att befinna sig i en målning av någon abstrakt expressionist.

Male Hysteria del 3.

Konsthallen Kulturens Hus, Luleå 
31 augusti - 3 november.

https://www.kulturenshus.com/evenemang/vernissage-male-hysteria/
Sedan den första versionen av utställningen på Ystads Konstmuseum för snart två år sedan har jag bytt ut och arbetat vidare på verk. Så denna tredje version av Male Hysteria känns riktigt vässad.

När jag läste dessa rader i boken ”The Lonely City” skriven av Olivia Laing, så upplevde jag det som om någon satte ord på hur jag själv arbetat:

”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”

Här ligger den längre text jag skrev om utställningen:
https://olaastrand.blogspot.com/2017/10/ny-bok-och-ny-utstallning.html

Lite dokumentation:

Skjortor gjorde mellan 1986-2006.

Direktörs-skrivbord för en åttaåring, "Arv/Klass", 1990.

Gjord på en teckningstimme 1972.

I.B. Sundström - 1592.

Roligt att min över tjugo år gamla airbrushmålning hamnar på omslaget till Isak Sundströms personliga och poetiska skiva som släpps idag på vinyl och Spotify.

Originalet har ett annat, stående format och är nästan två meter på höjden. Den pryder även baksidan av min bok Tryck.

Annars var den aldrig visad utan såldes direkt när den var klar.

Jag döpte den till mitt namnannagram; Lana Dårsto.

På skoj gjorde jag en printad upplaga på duk i guldram och titeln längst ner.

Utsmyckning Kviberg Göteborg.

Bilder från utsmyckning i Kviberg
Invigning den 6 maj kl 19 i Fryshuset, Nedre Kaserngården 5 
och kl 20 vid tunneln på Regementsvägen Kviberg.   

(Foto Lars Ocklund)

(Foto Lars Ocklund)

(CC-SA 3.0)

Här den text jag skrev angående min utsmyckning:

”blodet i oss”

Jag har försökt göra så mycket som möjligt med så lite som möjligt. Vid denna korsning/tunnel/viadukt pågår mycket samtidigt och därför har jag velat göra något nedtonat men vässat istället för att arbeta brokigt med mycket information.

Jag vill ge en känsla av något varmt och inkluderande. Den stund du är inne i tunneln vill jag ska upplevas som om du nästan omsluts av en kropp. Oavsett årstid och tid på dygnet, om du kör bil eller promenerar, tänker jag mig vistelsen i tunneln som ett ögonblick av av värme i vardagen. Jag tänker mig att texten ”blodet i oss” förstärker denna tillhörighet och att man upplever en känsla av ett ”vi”. För oavsett hur vi ser ut är vi samma på insidan.

"Det förflutna, nuet och framtiden, är ett blodflöde som inte går att stoppa", som poeten Bruno K Öijer skriver i en dikt. Likaså är den trafik och den rörelse som finns på denna plats som ett flöde av människor på väg åt olika håll i vardagen och livet. Det finns den lilla resan som sker under en dag och den stora livsresan som pågår när man ser saker i ett större perspektiv. 

Jag tänker på oss allesammans och vad vi har gemensamt. På blodet och på färgen rött. På något varmt och positivt. Blodet som pumpar runt i oss. Som vill leva. Jag tänker på ett passionerat förhållande till livet. På att älska. Att tänka med kärlek på andra människor. Att vi är sårbara men ändå starka. Att vi kan tänka oss att gå några extra mil för en bra sak. Att livet går fort och att vi gör så gott vi kan. Att vi kan flamma upp men säga förlåt om vi sårat någon. Jag tänker också på min egen kärlek till staden Göteborg.

(Mer info här:
https://www.goteborgkonst.se/?konstverk=blodet-i-oss
och här:
https://www.goteborgdirekt.se/nyheter/blodrod-gangtunnel-forgyller-kviberg/repsec!j6t0kO9CwDvy9rzu1k5YOQ/)

Fick reda på att det spelats in en musikvideo i tunneln:

Passagen, Linköpings konsthall.

Passagen, Linköpings konsthall

Vernissage 21 mars klockan 17.00

Ola Åstrand, Att leva under kapitalism, 21/3-2/5

Ola Åstrand var från början musiker och spelade i olika progg- och punkband på 1970-talet. Han utbildade sig sedan till konstnär vid Valands konsthögskola mellan åren 1986-91, och har sedan dess varit verksam som konstnär och kurator. 1998 kurerade han utställningen Hjärtat sitter till vänster, en samlingsutställning med svensk konst från 1960- och 70-talet, på Göteborgs konstmuseum tillsammans med Ulf Kihlander. Åstrand arbetar med många olika tekniker, teckningar, installationer och målningar, som han sammanfogar till en helhet. I verken finns referenser till bland annat 1960-talets affisch- och plakatkonst. Åstrand intresserar sig för det kapitalistiska samhällets konsumtionskultur och hans verk kritiserar och ifrågasätter vad denna kultur gör med oss människor. Utställningen Att leva under kapitalism har tidigare visats på Galleri Thomassen i Göteborg.

Åstrand kallar sig själv för en Göteborgskonstnär i exil eftersom han numera bor i Tomelilla i Skåne tillsammans med sambon och konstnären Mette Wide. Utställningen på Passagen Linköpings Konsthall förhåller sig också till ett annat tema i Åstrands konstnärskap, den manliga självbilden. Några av verken visades 2018 på konsthallen i Trollhättan i en utställning med titeln Male Hysteria där Åstrand undersökte synen på manlighet och machokultur. Frågan har varit angelägen för honom i och med att han växte upp utan en närvarande fadersgestalt och saknade därmed en manlig förebild. Hans syfte är att slå hål på myten om machomannen genom att göra en karikatyr av densamma. Han beskriver det själv som om att: 

Jag vill säga något angeläget och hoppas att det i sin tur ska leda till samtal och reflektioner. Man behöver inte hålla med mig men jag tror att det är bäddat för pedagogiska samtal i min utställning.

Text av: Matilda Karlsson, Konstpedagog Passagen Linköpings Konsthall

Samtal med Olle Schmidt under vernissaget.

Olle Schmidt gör ett uttag.

"Konsumtionsvarornas förpackning kommer med en politik, en ideologi.  Varan är en fetisch, den bär på en mystik, ett magiskt sken, som dock döljer förutsättningarna för dess tillkomst - exploatering, förtryck, ojämlikhet."

(Ur Håkan Thörns bok 1968)