Larry Silván

Jag läste en dikt av Larry Silván i en tidskrift någon gång på 80-talet och för mig är det fortfarande den mest drabbande dikt jag läst.

Den fortsätter sedan och är en av fem dikter till  Marlene.

För två år sedan fick jag fantastiskt nog göra omslaget till en nyutgåva av hans dikter som kom ut på Trombone, "Jag Hoppas Du Också Är Vid Sjön I Natt". 

Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När dikterna gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans dikt. De sista åren i livet, fram till tjugo års ålder, vände han den finska småstadsmentaliteten ryggen och bosatte sig i ett gammalt torp utanför Ekenäs. Att den fallfärdiga stugan låg intill kommunens soptipp såg han bara som än mer symboliskt. Vid avstjälpningsplatsen skulle han leva med sina katter, umgås med ett fåtal likasinnade vänner och skriva sina blixtrande, oförställda dikter. För vilken bättre plats att meditera över konsumtionssamhällets sjuka kropp än där? 

SOCIAL HJÄLP nytt nummer!

Köp mitt fanzine som jag släpper i samband med min pågående utställning på Galleri Ping-Pong i Malmö!

Förutom mina egna texter och teckningar har jag intervjuat Olivia Laing och Anna-Lena Lodenius. I övrigt medverkar följande med originaltexter som du inte hittar någon annanstans: Jörgen Hammenskog, Per-Eric Söder, Isak Sundström, Tova Mozard, Maya Eizin Öijer, Bruno K. Öijer, Håkan Sandell, Kennet Klemets, Leon Jaskoviak Åstrand, samt en fyra sidor lång serie av Kristina Abelli Elander!

Fanzinet innehåller flera nycklar till utställningen.

För 110:- får du numret hem till dig, annars går det att köpa på galleriet för 75:-.

olaastrand@gmail.com, 0704 43 02 47. 

Mer om det fanzinet här och här

Galleri Ping-Pong kl 15:30 4 maj.

 

Framför mig och Mette står min första teckningslärare Birgitta Ahlqvist från Sofielundsskolan i Malmö. Det var i hennes klass i högstadiet som jag gjorde det äldsta verket i utställningen på Ping-Pong; bilden av Stålmannen som fått en finne bakom örat. Hon fick mig att se konst på ett annat sätt. Hon introducerade Dadaismen för min klass genom att göra det som en performance och hon tog gamla elever, som gått ut skolan, till hjälp. Vi kom in i ett klassrum som var helt nedsläckt och när vi blivit ledsagade till våra bänkar så lystes ansikten upp i mörkret av ficklampor och dada-dikter skreks rakt ut. Jag var helt omtöcknad efteråt. Dada framstod nästan som något farligt. Birgitta var i tjugoårsåldern då och hade en handväska som hon sytt av vietnamesiska flaggan. Idag är hon sjuttioåtta år.