lördag 3 november 2018

Du & jag.

Mette Wides och mitt bidrag till utställning "Du & jag" som öppnar den 10e november på Tjörnedala Konsthall.
"Forever Young", blandteknik, 2018.

torsdag 1 november 2018

Till Filmen, 1996.

Bo Madestrand kuraterade en utställning på Göteborgs Konstmuseum 1996 för att fira filmens hundraårsjubileum. Vi var hundra konstnärer som blev inbjudna att delta. Jag bad om ett bord och på vägen till vernissaget gick jag förbi en biograf och köpte Cocacola och popcorn. "Natural Born Killers" döpte jag verket till.


måndag 3 september 2018

En ny frihet – sjutton konstnärer.

Jag är en av sjutton konstnärer som presenteras i denna bok som släpps i höst.

Sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg  
En ny frihet – sjutton konstnärer är den fjärde volymen i serien Hundra år i Göteborg. I boken presenteras nio kvinnor och åtta män, alla konstnärer verksamma det senast seklet. Några av dem är döda och delvis bortglömda, andra är etablerade och verksamma sedan många år. En del är i begynnelsen som unga lovade konstnärer som arbetar utifrån dagens förutsättningar, i friare tekniker och nya material.
En rad kvalificerade konstvetare, kritiker och konstskribenter skriver om konstnärskapen. Boken är generöst illustrerad med urval av respektive konstnärers arbeten.
De två redaktörerna Björn Fredlund, fil. dr och tidigare chef för Göteborgs konstmuseum. Lena Boëthius, tidigare intendent och curator vid Göteborgs konstmuseum. Gudrun Nyberg är huvudredaktör och initiativtagare till serien Hundra år i Göteborg.

För många år sedan hamnade jag på Göteborgs Kungliga Segelsällskap med en curator från Stockholm. Han berättade att samma ställe där bara heter Kungliga Segelsällskapet. Jag svarade att i Stockholm heter det också bara konstnär. Själv är jag numera en Göteborgskonstnär i exil.
För att ingen ska tvivla på saken tatuerade jag in det på min arm.


Kan köpas här.

Det kommer vara ett boksläpp på Stefan Karlssons museum för dålig konst den 9e nov. Kristinehöjdsgatan 8, Göteborg.
www.modko.org

GP 12/11:
Hundra år av konst i Göteborg
Sjutton konstnärer blir prismor för nittonhundratalet. Magdalena Ljung läser en skimrande och klar bok men där betydande konstnärskap blir förbisedda på luddiga grunder.
Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg är ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart.
Karin Parrow är först ut, född år 1900 på ön Vinga i Göteborgs skärgård i en syskonskara på tretton barn. Föräldrarna var fyrmästare och Evert Taube en storebror. Mandana Moghaddam är bokens sista konstnär, hon kom till Sverige på 1980-talet som flykting från Iran. I hennes videoverk Exodus guppar resväskor på vågorna, i videoverket The silence står påklädda människor vid en simbassäng medan en av dem hoppar i och hör ljud från en annan verklighet under vattnet. Karin Parrow bodde hela sitt liv vid Bohusläns kust, i sextio år målade hon havets och människornas temperament. Ljusets väg över frukter på fat, över ansikten och landskap. Moghaddam strider med konsten mot regimen i Iran. Parrow stred för att få tid att göra sina verk, trots att hon var mor, och för att bli tagen på allvar, trots att hon var kvinna. Antologin tydliggör konstrasterna mellan epokerna samtidigt som de närmas varandra. Den enas konstnärskap och kamp väger lika mycket som den andras. Varje konstnär presenteras lyhört på egna villkor av skickliga textförfattare.
Göteborgskolorismen är det självklara startskottet för boken men erbjuder några mindre väntade möten. Karin Parrow, för att sedan raska på till Magda Ringius, Olle Petterson, Alf Lindberg och Maj Arnell i en andra och tredje generation och genklang. Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivar Ivarsson nämns endast i samband med de ovanstående. De får inget eget kapitel eller tillägnade bilder. Det är förståeligt att vilja hävda något annat än hävdvunnen kanon och att skriva in kvinnorna i vårt arv. Samtidigt är det synd när betydande konstnärskap förbigås på lösa grunder i en bred exposé. En andra invändning är att antologin gör halt väl snabbt för samtiden. Att konstnärer födda på femtio- och sextiotalet får avsluta århundradet känns trygghetssökande. Sjuttiotalisterna är drygt fyrtio år och åttiotalisterna trettio. Det borde räcka för att vaska fram konstnärskap som är tillräckligt spännande och stabila.
Fördelen med antologin är att den går sin egen väg på historisk mark, den bjuder på kända såväl som överraskande representanter för olika teman, stilriktningar, samhällsmyllor och material. Några röster ur boken in i vår tid är Ola Åstrand, Nina Bondesson, Stefan Karlsson och Elin Wikström, alla tongivande och relevanta företrädare för sin generation. Ett intressant tidsdokument föreligger, och alla inval och bortval är en föränderlig historia.
Magdalena Ljung





lördag 11 augusti 2018

Hjärtat sitter till höger.

För femton år sedan var jag med och planerade en utställning som skulle heta Hjärtat sitter till höger. Förutom mig var två kvinnliga konstkritiker med i planeringen. Utställningen skulle vara motsatsen till Ulfs och min föregående utställning Hjärtat sitter till vänster och istället handla om allt det som är negativt i konstbranschen och som man skulle kunna rubricera som kommersiell pga hur den är gjord eller vilka den riktar sig till. Jag har inte sett de värsta sidorna av konstbranschen för jag är bara en liten fisk i en stor damm. Men jag har sett en del hemska attityder i galleri- och institutions-världen när det gäller hur människor kör över andra med härskartekniker, och vilken konst som värderas som bra eller dålig. Varför jag ville syssla med konst var för att jag trodde att konsten var ett ställe för oss misfits och där jag kunde känna mig fri att ta plats och kritisera det samhälle jag vantrivs i. Min igång var inte att göra konst som bara rika människor har råd att köpa för att dekorera sina hem med, utan jag var naiv och kanske övermodig nog att vilja påverka människor med min konst. Det genomsyrar hela konstvärlden att den är i händerna på kommers och kapital. Med utställningen Hjärtat sitter till höger tänkte vi att vi skulle avslöja och redovisa just det som inte är idealistiskt i konstvärlden, och det är väl i princip hela den branschen. Tyvärr blev det så svårt att gestalta detta tänkande så att det skulle bli en utställning som var rolig att titta på. Vilka konstnärer skulle vi ha med, och ville de ens vara med i denna utställning? Hela grejen kändes till slut bara negativ. Men jag funderar fortfarande hur jag kan skulle kunna vistas i en alternativ konstvärld. För allt är ekonomi, allt är marknad idag. Kapitalismen segrade.

torsdag 21 juni 2018

Hållplats Kviberg, Gbg.

Håller på med en utsmyckning i Göteborg. Här några bilder från den provbelysning vi gjorde för någon vecka sedan.




fredag 8 juni 2018

Olle och ADHD.

Hur moraliskt är det att låta en död människa hjälpa mig att sälja mina T-shirts? Olle skickade mig denna bild för att användas just här, som en slags reklam. Han hade köpt en del konst av mig, bl a två av mina tröjor. Så kom och köp! Bli som Olle du med.


450 kr st plus porto.

måndag 28 maj 2018

Kepsen är den nya baskern.

Konstnärer som har min keps med texten Half Failure/Half Success Company.
Vi konstnärer är vana att ta med "misslyckandet" i vårt arbete. Det leder ofta till succé.


Nina Bondeson och Björn Therkelson.

Olle Schmidt.

John E Franzén.


söndag 25 mars 2018

Konstrundan på Österlen 2018.

Carolina Söderholm skriver om mig och min sambo Mette Wide i Sydsvenska Dagbladet.

MetteOla.

Som frustrerad tonåring sprejade Ola Åstrand orden ”Prata med mig” över en fasad i det sena sjuttiotalets Malmö. Mette Wide kan komma ihåg hur hon som barn drogs till orden på Södra Förstadsgatan. Fyrtio år senare laddar de för att göra just det. Prata. För första gången deltar de gemensamt på påskens konstrunda med var sin utställning på gården i Benestad strax utanför Tomelilla. När vi anländer har Mette Wide just skickat sina bilder till ramning inför hängningen i den rymliga ladan.
– Det roliga är ju att prata med folk, på gott och ont. På ett galleri hänger man upp verken och går därifrån, då får man inte mötet, säger hon.
Över kaffet på glasverandan har hon nyss klarsynt påpekat hur de där orden förebådade en hel del i Ola Åstrands konstnärskap. – En provokation som kan leda till en omtanke. Är det inte ofta så din konst fungerar? Det är fint, säger hon. Och det är sant att graffitins kombination av kaxighet, desperation och avväpnande uppriktighet genom åren genomsyrat hans arbete. Från nerviga teckningar och grafik till vilsna leksaksbilar, maniska videoverk och ångestridna hästar, där populärkultur möter psykedelisk underground och samhällskritik. Alltsammans på plats i vinterns utställning ”Male hysteria” på Ystads konstmuseum, som nu har flyttat vidare till Trollhättan.
– Jag syr ihop stora delar av mitt konstnärskap. En stor del av mitt arbete har handlat om mansrollen, vilket hänger ihop med att min farsa stack när jag var så ung, säger Ola Åstrand.
Där i Ystad skapade han en suverän uppgörelse med mansrollens tvångsskjorta som frustade av vånda, tvivel och svart humor. Och mitt i alltsammans ett foto av honom själv, fångad mellan barnets trulighet och ungdomens revolt.
– Då, som tonåring, tänkte jag, ”va fan, det finns ingen kommunikation. Jag vill bara att någon ska prata med mig”. Men jag har fortfarande kvar viljan att arbeta inkluderande, säger Ola Åstrand.
Till vardags då? Mellan två vitt skilda konstnärer, fast kanske ganska lika människor, pågår förstås ett ständigt samtal.
– Min dröm har varit två stora ateljéer med ett litet bo i mitten, där man möts, pratar, eldar, lagar mat och sover. Som Frida Kahlo och Diego Rivera, de hade var sitt hus med en liten bro emellan, säger Mette Wide som under en resa i Mexiko fastnade för hur nationalmålarna löste att få både närhet och avskildhet.

Första gången Ola Åstrand och Mette Wide träffades var på en svartklubb på konsthögskolan Valand i Göteborg, där han studerade. Det var åttiotal, Ola var dj och Mette dansade. Först för några år sedan möttes de igen, vilket fick honom att lämna västkusten för Skåne.
– Det blev en färgexplosion när vi blev kära. Från att ha arbetat i grått började jag måla med neonfärger. Jag kände mig helt elektrisk, säger Mette Wide.
– Vi har liknande skador, de flesta förälskelser föds nog ur att man känner igen sig i varandra, säger Ola Åstrand om att mötas i tunga erfarenheter.
Nu har de utformat sin egen strategi för att leva och arbeta tillsammans. Deras ateljéer är placerade, just det, så långt från varandra som möjligt på gården vid de böljande fälten. Unge­fär i mitten sprakar en brasa i kaminen. Från väggen blickar en indian i närmast fluoresce­rande färger ut över vardagsrummet. Målning­ en är en av de sista som Mettes pappa gjorde innan han gick bort. Han var konstnär, och det är även hennes mamma.
– Både Mette och jag kommer från bohem­miljöer och familjer av kulturarbetare och konstnärer. Vi har en idealistisk grundsyn, och är båda ganska bombastiska, säger Ola Åstrand, vars mamma var skådespelerska.
– Vi skrattar och gråter åt samma saker, och kan känna ömhet för samma personer. Fast konstnärligt är vi väldigt olika. Ola arbetar mycket med budskap, jag är helt ointresserad av det. Men vi kan peppa varandra att gå några steg till, döda några älsklingar och våga mer, säger Mette Wide om konsten att uppmuntra men också till att skala bort det oväsentliga, ”kill your darlings”.
Diskuterar gör de helst under täcket.
– Det är mycket som händer i sängen, vi pra­tar, skissar, lyssnar på musik, säger Mette Wide. I nästa stund får hon fotograf Emma Larsson att pröva idén med en parafras på Yoko Onos och John Lennons berömda ”bed­in”, då de som nygifta gick till sängs i en manifestation för fred, och bjöd in världspressen.

Men in i ateljén släpper Mette Wide sällan nå­ gon. Ola Åstrand får vänta medan vi går genom lagården där spiltorna ännu står kvar, för att hit­ta hennes studio vid åkerkanten. I vårvinterlju­set skiftar betonggolvet från turkos och mörk­ violett till stänk av svavelgult och koppargrönt. Hon arbetar på golvet, i en färgskala som kunde
vara lånad från en underjordisk regnbåge, om nu någon sådan existerade.
I hennes bilder tycks ljuset implodera när pig­menten skiktar sig och akrylfärgen rinner över ytan i mjukt upplösta former. Det är vackert, som flytande explosioner eller nebulosor i rym­den. Här och var i den belamrade ateljén ligger travar av böcker om celler, exotiska stenar, hel­vetet och mänsklighetens långa resa, som ger en glimt av den där glidningen mellan mikro­ och makrokosmos.
– Vad är abstrakt? Jag tänker att det är en fråga om skala. Zoomar man in tillräckligt nära blir vad som helst abstrakt, och tvärtom, säger Mette Wide.
Hennes målningar kräver tid och passning. Hon följer noga färgens ytspänning och rörelse, för att med penseln justera och förstärka flöden och konturer.
– Det är en form av perfektion, fast det är väl­digt actionbetonat, säger hon.
Hon har målat sedan hon gick ut Konstsko­lan Forum. Under postmodernismens nittio­tal stod måleri inte högt i kurs, andra tekniker som foto, video och installationer dominerade.
– Lärarna tog in mig på Forum för att de sa att jag hade en så ironisk hållning till måleriet. Men jag var inte alls ironisk, jag kom in på ett missförstånd, säger hon.
Numera arbetar hon även med collage och ob­jekt, där hon kombinerar olika material, bilder och föremål. På väggen sitter ett foto av en be­fjädrad svart figur, som vakade över Malmös fla­nörer under utomhussatsningen ”Dold konst” år 2015, då ett hundratal konstnärer infiltrerade parkernas grönska.
– Den tycker jag mycket om, det är en krigs­amorin med vingar från en råka, säger Mette Wide.
I handen håller den en pistol, liksom redo att avfyra sina skott. Samma tema återkommer tvärs över gårdsplanen i Ola Åstrands ateljé där linoleumtrycket ”Hjärtgranat” i lysande grönt och rött nyss lämnat den egna tryckpressen.
– Det blir som någon form av love­ explosion när man kastar den, säger han.
Ingen av dem väjer för de stora orden och känslorna, vilket är rätt ovanligt i den samtids­ konst som gärna håller distansen till det alltför naket känslosamma.
– Jag känner ju äldre jag blir att jag kommer från en annan tid. Idag har neoliberalismen smugit sig in i konstvärlden. Det ska se dyrt och svalt ut. På nittiotalet hade branschen gått rakt ner i botten. Det fanns en nyvunnen frihet, och det var tjurigare och bråkigare, säger Ola Åstrand som på ren trots myntat mottot ”Ser det dyrt ut är det skit”.

Delvis uppväxt i Malmö spelade han i band som Räkhosta och TT Reuter och var del av den punk­ och proggscen som pulserade genom fjol­ årets hyllade ”Malmö brinner” på Moderna Mu­seet Malmö. Det kakofoniska greppet om sta­dens alternativa sextio­ och sjuttiotalskultur var den senaste i raden av utställningar han agerat kurator för, denna gång med poeten Clemens Altgård. I ”Varning för känsliga människor”, på Ystads konstmuseum, förde han i en laddad kat­harsis samman konstnärer som ägnat sig åt livskriser, vilket bottnade i hans eget tillstånd. Om det är något han tvingats lära sig, är det att han­tera de egna demonerna. ”Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål” kallar han med visst dödsförakt den utställning som han i vår visar i Vänersborg.
Samtidigt fortsätter Mette Wide arbetet i atel­jén där hon genom färgen gång på gång förlöser och besvärjer kaos.
– Det är lite förbjudet att använda konsten som terapi. Men det är ju terapi det handlar om. Konsten är ett sätt att hantera olika själs­tillstånd, säger Ola Åstrand.
TEXT: CAROLINA SÖDERHOLM
konstkritiker och konstvetare

torsdag 8 mars 2018

Göteborg och videokonsten under tidigt 90tal.

Jag, Cecilia Parsberg och Vanja Gyllensköld samlade videor och drev ett videotek under några år. Det låg längst inne i Konsthögskolan Valands elevgalleri i Galleri Rotors flotta lokaler på Vasagatan i Göteborg, där det idag ligger ett Espresso House.





Under en stipendievistelse i San Francisco 1994 fick jag i uppdrag att leta upp videokonst där som sedan visades på Malmö Konsthall:

Mats Olsson och jag hade videovisningar i Göteborg på Frölunda Kulturhus och Göteborgs Konstmuseum:


Mats som senare arbetade på Konsthögskolan Valand var tidig med att visa videokonst i Sverige.


Mats och jag visade även svensk videokonst på The Kitchen i New York 1993:


Comp I box.

1995 bjöd konstnären Cristian Rieloff in sjuttiofem konstnärer att ställa ut hemma hos honom i sin etta:

8 konstnärer i linjetrafik.

1996 kuraterade konstnären och nära vännen Stefan Linderoth en utställning med konst i spårvagnarna runt om i Göteborg.



Update och Kandy Kills.

 Update var en dansk alternativ konstmässa där jag deltog 1996.

På bilden längst ner till höger ser man min skyltdocka sticka upp (även på bild här nere).

 I samband med den mässan släppte Clemens Altgård och jag den andra kortlek som vi gjort tillsammans:

Jag har kvar ett eget ex av den t-shirt jag lät göra inför Update:


Föreläsningsserie.

1995 satt jag samman en föreläsningsserie för eleverna på Konsthögskolan Valand.



Det kompendium som Sture Johannesson delade ut under sin föreläsning: