måndag 14 december 2015

Back To Ruin.

Clemens Altgård och jag gjorde detta verk. Som var ett minnesmärke, en fiktiv gravsten till Kurt Cobain, som då inte fått någon gravplats av rädsla för vandalisering och liknande. Vi gjorde flera anagram av Cobain's namn. Bengt Adlers kuraterade denna utställning 1997. Nu ingår det i Skulpturparken i Sibbhult. http://greater-copenhagen.net/?page_id=1884 Tjugo år senare har det fått en fin patina som jag tycker skänker verket en sorgsenhet. Back To Ruin. En ballong i sten.

 ROCK IN A TUB 
CORK IN TUBA 
TURK BIANCO
BACK TO RUIN 
AN OUT BRICK 
I BUNK ACTOR 
TABU IN ROCK
Så här såg den ut för tjugo år sedan. Lite mer Fonus då!

lördag 29 augusti 2015

Graffiti.

I slutet av 70talet sprejade jag detta på en vägg nära Viktoria på Södra Förstadsgatan i Malmö.

Jag sprejade även ner S:t Johanneskyrkans port och mitt gymnasium.
Samt Parkeringshuset Anna när det var nybyggt. Senare Elimkyrkan i Göteborg...


lördag 25 juli 2015

Ny våg, Blödarna och Soldat Opiat.

I Mike Mills film 20th Century Women citerar de den amerikanske musikkritikern Greil Marcus när Dorothea frågar Abbie vad det är hon lyssnar på (The Raincoats) och varför det låter så hemskt och Abbie svarar: "De har en massa känsla och de kan inte spela så bra. Men det händer något jätteintressant när ens passion är större än verktygen som du måste arbeta med. Det skapar en energi som är rå. Är inte det fantastiskt?" (Här ligger en intervju med Mills där han fördjupar det resonemanget.) 
Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Det var viktiga år. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler. 
I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swahn. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Hm. Vi var verkligen inga tekniskt skickliga musiker.

De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny våg är Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut. 
Jag var aldrig någon punkare. Men av någon anledning spelade jag med både Henrik Venant, som inhoppare i TT Reuter, och med Stry i Blödarna. Det var antagligen en mindre katastrof för Stry för jag försökte återuppväcka 60talets psykedeliska vibbar med låten "Diggar ditt hål" (Strys titel).
Men hela punkvågen var för mig verkligt befriande och kreativ och så mycket mer än 1-2-3-4. Jag kan inte beskriva känslan jag fick första gången jag hörde Little Johnny Jewel, det var ju närmast som A Love Supreme eller något, fast från min egen tid och generationLittle Johnny Jewel fortsätter ju som bekant på andra sidan av singeln och det slår mig nu att det påverkade oss att göra likadant med Blödar-singeln. Som också på många vis påminner om Little Johnny Jewel i harmoniken, men ändå är något helt annat.

Det som kanske gör Blödarna unika är att vi också omnämns som ett psykedeliskt band i boken The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967 - 1979. Stry myntade begreppet psynk, det vill säga psykedelisk punk, och då är det kanske inte så märkligt att vi står under bokstaven B i denna bok.

I mitten av 00talet följde jag som många andra alla de musikbloggar där jag äntligen kunde ladda ner de skivor jag bara läst om tidigare, och Mutant Sounds var den bästa bloggen av dem. 
Det kändes stort när de lade upp Blödar-singeln och den kan fortfarande laddas ned här:



BLODARNA-DIGGAR DITT HAL, 7" E.P., 1979, SWEDEN

Jag gjorde omslaget till denna singel.
Blodarna (or, in English, The Bleeders) were a short lived outfit featuring our current patron saint of underground Swedish sounds, Ola Astrand. This 7" EP from the late 70's appears to be their sole output, but eegads is it a monster! For anyone who thought that the spirit that animated iconic Swedish underground bands like Parsson Sound, Harvester, International Harvester and Trad Gras Och Stenar to create their celebrated mantric psych/drone/folk/trudge continuum was a done deal by the end of the 70's, Blodarna were there to prove them fools. As before with the Hot Boys LP, I'll now once again turn you over to Ola himself for further elucidation:
Stry Terrarie is one of Swedens front figures in punk rock and famous from bands like Kriminella Gitarrer, Garbochock and Ebba Grön. But in the short lived band Blödarna (The Bleeders) it was far from punk rock. In this record the music has more in common with Pärson Sounds than Sex Pistols The song is divided on both sides. Blödarna also contributes to the compilation cassette "Eldbegängelse" från 1981. Both Stry Terrarie and Mikael Westergren later continued in Garboschock and Eva Sjuve in Kabinett Död. Side 1 and 2: Diggar ditt hål \
Heartwork Records Stry Terrarie: vocals
 Ola Åstrand: guitar 
Mats Svensson: drums 
Eva Sjuve: organ
 Mikael Vestergren: Bass 

Recorded live in Lund/Sweden spring 1979. 
Get it via Mediafire Here 


Jag gjorde denna affisch till TT Reuter som jag spelade gitarr med ett kort slag. Sedan hade vi bandet Ronnie Petersson Memorial Band och Odens Helikoptrar. Odens delade lokal med Unter den Linden/Att som på Östra Förstadsgatan i Malmö. Innan jag lade av föreslog jag för de andra att vi skulle börja spela dansbandsmusik. Ta hela den prylen på allvar med kostymer och spelningar på berusade raggningställen, fast blöda och verkligen mena våra klychiga texter. Men det var ingen av de andra som nappade på den idén.

Vid den här tiden var det ett tillfälle då vi följde med galleristen Gert-Olle Göransson (som tagit dessa bilder) och hälsade på Don och Moki Cherry i Tågarp. Jag försökte hålla stilen men egentligen var jag så starstruck att jag inte vågade säga någonting. Don Cherry hade jag följt i en del år innan dess. Det är märkligt det där att ha lyssnat så mycket på jazz som jag hade gjort och sedan spela rock'n'roll; det är klart att det påverkar. Jag kan känna att jazz är en attityd som ligger till grund för mycket av det jag gör och gillar. Det engelska bandet Rip Rig and Panic förenade t ex punken och jazzen. Det vi idag kallar post punk, och där denna orena blandning av stilar strålar samman, upplever jag fortfarande som en kreativ och nyskapande period. Det är därför coolt att Elena Wolay använder namnet Punk är trevligt/Jazz är farligt och twistar till det ännu mer. Ett samlingsalbum som jag också gjorde innerkonvolutet till.
Tjugo år efter besöket i Tågarp tog Ulf Kihlander och jag med Moki Cherry när vi gjorde utställningen Hjärtat sitter till vänster.
Mer om den utställningen här.


Här, min lista fyra och en halv timme med postpunk:

söndag 21 juni 2015

Last Zon Trilogi.

Jag gjorde dessa tre kortfilmer när jag gick andra året på Valand 1988 och samlade dem till en trilogi. Jag digitaliserade dem för nästan femton år sedan. Men nu funkade inte den dvd-skivan längre. Konstnären Lena Mattsson var snäll och hjälpte mig rädda dem. Jag lade upp dem på YT, så här är de nu. Från början filmade i super-8 och sedan överförda och redigerade till VHS på Frölunda Kulturhus där Mats Olsson då arbetade. Filmerna var en reaktion på den tidens videokonst som jag upplevde som pretentiös och väldigt långsam. Dessa var mer inspirerade av MTV som kom som en visuell revolution runt samma tid. Magnus Wallin är en slags "enfant terrible" i den sista filmen.



fredag 24 april 2015

Richard Vogel.



Richard Vogel som är med i Varning för känsliga människor har avlidit. Vila i frid. Det är väldigt starka bilder han visar nu i Ystad. Här finns hans blogg: http://avskyvarld.blogspot.se

söndag 8 mars 2015

Göteborg och videokonsten under tidigt 90tal.

Jag, Cecilia Parsberg och Vanja Gyllensköld samlade videor och drev ett videotek under några år. Det låg längst inne i Konsthögskolan Valands elevgalleri i Galleri Rotors flotta lokaler på Vasagatan i Göteborg, där det idag ligger ett Espresso House.





Under en stipendievistelse i San Francisco 1994 fick jag i uppdrag att leta upp videokonst där som sedan visades på Malmö Konsthall:

Mats Olsson och jag hade videovisningar i Göteborg på Frölunda Kulturhus och Göteborgs Konstmuseum:


Mats som senare arbetade på Konsthögskolan Valand var tidig med att visa videokonst i Sverige.


Mats och jag visade även svensk videokonst på The Kitchen i New York 1993:


lördag 24 januari 2015

Varning för känsliga människor.

Bild (beskuren) och textning: Johanna Ekström.

 Varning för känsliga människor Ystad Konstmuseum 

7 februari – 3 maj
3:e och 2:a vån


Känsliga människor, vilka är det, och varför behövs varningen?
I utställningen ”Varning för känsliga människor” gestaltar ett tjugotal konstnärer olika kriser, avgörande förlopp i livet som utlöser starka reaktioner och känslor. De visar det känsliga, ömtåliga i att vara människa – vilket kan påverka oss och beröra.
För konstnären och utställningens curator Ola Åstrand är konsten en självklar plats att föra samtal om och gestalta livskriser. I utställningen vill han ge utrymme för känslor och erfarenheter. Känslor som kan vara svårhanterliga i en värld med ökad ensamhet och utanförskap. Även om utställningens tema är livskris finns en lust och livsglädje i kreativiteten där konsten kan fungera som en helande kraft.
Till varje konstverk har konstnären och psykologen Joanna Ehterton skrivit psykologiska ingångar. Texterna reflekterar kring skeenden som verken berör och hur de kan komma att påverka livet.

Deltagande konstnärer:
Annika Liljedahl, Marja-Leena Sillanpää, Mandana Moghaddam, Bella Tinghammar, Roj Friberg, Richard Vogel, Eva Björkstrand, Beth B, Niklas Eneblom, Leif Holmstrand, Börje Almquist, Lenke Rothman, Johanna Ekström, Karin Broos, Leif Claesson, Ola Åstrand, Kerstin Danielsson, Roland Persson, Lena Mattsson, Ester Henning, Kennet Klemets, Dana Sederowsky, Elisabeth Moritz, Camilla Ander och Bo Melin.

Till utställningen finns en katalog som utvecklar utställningens tema med texter av Ola Åstrand, Thomas Millroth och Joanna Etherton. 

Tidigare visad på Varbergs Konsthall.

Mattias Nilssons och Jon Ölmeskogs fina katalog som förpackats i en påse. Där skriver Thomas Millroth och Joanna Etherton.

Ett inslag i radio: http://t.sr.se/16H0tiw

Skånes Fria: http://www.skanesfria.se/artikel/116631

Kristianstadsbladet och Ystad Allehanda (samma artikel): http://www.kristianstadsbladet.se/kultur-noje/ystads-konstmuseum-varning-for-kansliga-manniskor/

Skånska Dagbladet:

Sydsvenska Dagbladet:

Och ytterligare ett stort uppslag i Sydsvenska Dagbladet:

Christina Hultman här:

Hallands Nyheter:

Här har Zentikultur skrivit:

Från samma utställning i Varberg:













Beth B´s film Stigmata
 som visas under utställningen finns även i flera delar på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=CRQ4B9xnLv0


Så här skriver Joanna Etherton om den:

I Stigmata får vi följa sex individer som berättar om sina vägar in i drogmissbruk, med trauman och kriser från barndomen och uppväxten.
Vi får ta del av hur drogerna användes för att döva smärta, ångest och tomhet – för att uppnå en slags död i livet. Vi får följa personernas vägar mot botten, mot nollpunkten, till slutet på tunneln – fram till krisen i form av ett avgörande, en vändpunkt, där de, efter en hård kamp fysiskt, mentalt och själsligt kan bli fria från sitt beroende och återvända till livet med nymornat hopp.

Mitt inledningstal i Ystad:
"Jag fick idén till utställningen efter att jag själv hamnat i ett jobbigt läge. 
Med denna utställning ville jag ta reda på mer om hur andra upplevt sina kriser. Jag ville själv se en angelägen utställning som tog upp sådant som vi annars gömmer undan.

I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. I Sverige har förbrukningen av antidepressiva mediciner nästan fördubblats under de senaste tio åren. Antidepressiv medicin hjälper mot de känslomässiga dalarna men den gör tyvärr också att vi känner mindre glädje. Vi stänger, genom att medicinera, helt enkelt av de obekväma känslorna för att vi inte vet hur vi ska hantera dem i en värld där det inte verkar finnas någon plats för dem. Vad har vi i så fall kvar? Om vi endast blir bekräftade som glada konsumenter och högpresterande arbetskraft? 

Jag försöker med den utställning göra något som känns relevant och viktigt. Här har jag velat sätta samman en utställning där så kallade obekväma eller oönskade känslor och erfarenheter får plats. Känslor och erfarenheter som enligt min egen erfarenhet är viktiga att lyssna på för att jag alls ska kunna fungera och må bättre.
I kreativiteten finns en lust och livsglädje, även om temat är en livskris. Jag tror på konsten som en helande kraft och hoppas denna utställning blir en plats där tankar och möten får uppstå."