torsdag 30 december 2010

Tänd mörkret 2007-2009.

Färg blev svartvitt. Kollektivet ersattes av individen. Landsbygdsutopin blev utbytt mot stadens hårda maskinestetik. 
För snart tio år sedan visade Göteborgs konstmuseum en mycket uppmärksammad utställning, “Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 1964-74. Den skildrade en epok då konst var lika med politik och idealism.
Bakom den stod de båda göteborgskonstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Uppföljaren tar vid där den tidigare utställningen slutade.
- På 1960-talet skulle konsten vara som en slags livsrapport, en dagbok. Efter 1975 fick konsten en nytändning och fick bli konst igen. Det handlade om att frigöra sig från proggrörelsens ideal. Den nya konsten såg annorlunda ut och var inte längre lika politisk, säger Ola Åstrand.
Den startade i Göteborg, sedan Millesgården och fortsatte till Växjö, Ystad, Gävle, Östersund och Luleå.






I den katalog som medföljde utställningarna skrev Thomas Millroth, Sinziana Ravini, Lars Åberg, Mikael van Reis, Mats B och Andreas Hagström.  Den är en matig och alternativ genomgång av svensk konst åren 1975-85 samt en uppföljare till vår utställning Hjärtat sitter till vänster.
Till katalogen medföljer en samlings-cd med udda och arty musik från denna tid. 
Katalogen kan köpas genom mig för 150:- plus porto.



VA/ Ola Åstrand & Andréas Hagström

Tänd Mörkret Svensk Postpunk 1975 – 1985

1998 skapade Ola Åstrand och Ulf Kihlander en konstutställning kallad Hjärtat sitter till vänster. Den visade svensk konst från 1964 till 1974. Utställningen Tänd Mörkret som pågår när detta skrivs och som visas i diverse städer runtom Sverige, nu och fram till 8/3 2009, är deras nya utställning och baseras på åren 1975 – 1985. Den här konstkatalogen, i form av en pocketboksliknande utgåva med bifogad CD:skiva, innehåller över 180 sidor text och svartvita foton. Skivan, sammanställd av Andréas Hagström och Ola Åstrand är mastrad av Isah Edh på Nacksving och innehåller 20 låtar med lika många band/artister och konstellationer. Under de här åren, 1975 till 1985, hände ofantligt mycket inom svenskt musikliv. Punken kom, new wave, synth- och industrirock blev plötsligt viktiga faktorer och den svenska vänstern med sin dittills dominerade proggrörelse tvingades backa för att så småningom, i det närmsta, dö ut. Konst i alla dess former utvecklades och förändrades. Katalogen tar upp allt från måleri till videokonst, fanzines, skulptur, dans, böcker, musik och performancekonst med mer. Oavsett om man är insatt i dåtidens konst- och musikliv eller ej, är denna katalog både lärorik, intressant och kul. För Zero-läsaren, vars huvudsakliga intresse torde vara musik, är den medföljande CD:n kanske av allra störst intresse, men jag uppmanar alla att också läsa katalogen då den sätter in musiken i ett större perspektiv. Skivan är intressant på många sätt. Delvis ger den en bild av de mer experimentella och konstnärliga band som föddes ur eran – dock är de ”vanliga” punkbanden utelämnade här – och delvis finns här ytterst obskyra låtar som bara gavs ut på singlar, EP:n och kassetter pressade i små upplagor, helt outgivet material och en del LP:spår. Bland banden som förekommer kan jag nämna t.ex Cosmic Overdose, Radiomöbel, FAX, Rävjunk, Dom Dummaste, Ståålfågel, Porno Pop med Iodine Jupiter, TV3, DK och Daniella Gordon. Vad som förvånar är hur fräscha många av dessa låtar fortfarande framstår och hur lite som egentligen har hänt sedan den här tiden. Så se utställningen, läs katalogen och lyssna på skivan. Du lär finna det hela mycket stimulerande, variationsrikt och intressant.


Kärnvapentider

"Tänd mörkret" visar svartsynen som tog över efter proggens optimism.
Sten Etling
Tuija Lindström
Carl Michael Von Hausswolff,
som var med på Overground.
“Barbari med barnsligt ansikte”, Leif Erikssons.
Kalle Berggren

1998 visades utställningen
 "Hjärtat sitter till vänster" på Göteborgs konstmuseum. Det var tveklöst en av årtiondets bästa utställningar, en genomgång av svensk konst mellan åren 1964 och 1974 där klassiker lyftes fram bredvid glömda heroer. Konstnärerna Ulf Kihlander och Ola Åstrand var curatorer och de hade helt enkelt gjort utställningen de själva skulle vilja se. Vid en tid när 1960-talet hade fått en stark revival i konsten.
Nu kommer uppföljaren. "Tänd mörkret" är titeln på den utställning som i helgen öppnar på Millesgården, och som fortsätter där den förra slutat, med åren 1975-1985.- Den tiden är raka motsatsen till hela 60-talet och proggrörelsen, säger Ola Åstrand på telefon några dagar före vernissagen. Vi har tagit fasta på känslan av frihet, en energi knuten till en svartare kraft, till nihilism och svartsyn. 1960-talet var fortfarande utopiskt, allt kunde fortfarande bara bli bättre. Punken var mycket mer cynisk, inte så naiv.Punk, urban dekadens och en kvinnorörelse som plötsligt klädde sig i nätstrumpor. Kraven på äkthet och realism ersattes av yta och förkonstling. Kapprustning, arbetslöshet, Thatcher och Reagan. Det var utan tvekan en laddad tid, och curatorerna har varit måna om att förmedla den känsla som präglade kulturen då.- Det är obegripligt i dag, men på den tiden levde man med ett överhängande kärnvapenkrig. I dag finns andra hot, framför allt miljön. Det finns en annan uppgivenhet i dag, en känsla av hopplöshet, något som är svårare att ta på.Utställningen visades första gången i höstas på Göteborgs konstmuseum, på Millesgården visas en nedbantad version. Göteborg hade på 1980-talet en stark undergroundscen både inom konst och musik. Det var också under 70- och 80-talen som många av de uttryck som är självklara i dag kom fram: videokonst, graffiti, hiphop.Maya Eizin Öijer, Gittan Jönsson, Kristina Abelli Elander, Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Hans Esselius, Joakim Pirinen - exemplen på i dag närmast legendariska namn är många. Men curatorerna har precis som i förra utställningen varit måna om att lyfta fram det som blivit mer osynligt. Många av de mest självklara namnen från tiden, som Olle Kåks eller Lena Cronqvist, finns till exempel inte med.Ulf Kihlander nämner Eva Klassons fotografier, närbilder av den egna kroppen, som ett exempel på en konstnär som blivit något av en doldis men som kommer att bli en klassiker. Han lyfter fram flera av konstnärerna som inspirationskällor till sin egen konst, som Wallda-gruppen, där Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund gjorde performance och aktioner tillsammans.- De arbetade på samma bild alla på en gång, de knäckte de fyrkantiga formaten, gränser och gränsöverskridande. För mig var det omvälvande. Men jag begrep det inte då!Wallda-gruppens medlemmar kom alla att bli viktiga förgrundsgestalter när postmodernismen bröt igenom i svensk konst några år senare. Det är en intressant del i utställningen, att i efterhand se hur mycket av det som fick en tydlig etikett genom den stora Implosions-utställningen på Moderna museet i Stockholm 1987 redan hade börjat ta form under den tidiga delen av 1980-talet.
Milou Allerholm

söndag 26 december 2010

Damp Crew (2005-2006).

Dealen var 45 minuters improvisation utan att på förhand veta vad vi skulle göra. Av kanske 10 föreställningar runt om i Västra Götalandsregionen blev hälften pankaka och resten smått fantastiska utan att vi riktigt förstod hur det gick till.
Många roliga idéer lektes fram här. För att kunna jobba stort utan för mycket bagage bestämde jag mig för overheadapparater. Sedan var det upp till mig att se hur långt jag kunde ta det. Vi turnerade runt på mindre konsthallar och kulturhus runt i västragötalandsregionen. Det var en omtumlande erfarenhet.
Saknar Lo.


"In the sky, look at the clouds or you are an angel - a wish, a quite accidental sound - as from a neighbour in another place"





"In the sky ..." is a co-operation between Lisa Larsdotter Petersson, dancer and artist, Ola Åstrand, artist, Isak Eldh, musician and artist, and Lo Caidahl, artist.  We want to build up a "live art performance" from dance, pictures, music and text, where these expressions take just as much space in confrontations and interplay. We also want to make room for a dialogue, to challenge artists of different genres and the audience to discuss current scenic issues.
Now-related thoughts, feelings and contemporary external circumstances as well as improvisation form the breeding ground and work as catalysts for the stories that are presented. Not only the above mentioned artists are given equal space for their various expressions, invited guests also participate on equal conditions. Among the previous guests we can mention Andre Kaliff, dancer and singer, Michael Schumacher, dancer and choreographer from The Netherlands, and Kennet Klemets, poet and translator.
Stage design, video, sound effects and movement language are weaved together, influence and let themselves be influenced by the participants. Dance, music as well as stage design change with stage room, audience and circumstances. We who participate want to bring with us a curiosity and a searching attitude to what is going on - an openness towards each other and our audience in the scenic representation. In the autumn of 2006, performances took place at the art galleries of Skövde, Vänersborg, Steneby and Bengtsfors, the cultural centre of Stenungsund and the town hall of Strömstad. Another performance is planned to
take place in Göteborg in 2007.

söndag 28 november 2010

"Rastgård", Hamnmagasinet, Varberg, 2010.


Vi kan inte annat än att njuta av vår egen dödsdrift, konstaterar Fredrik Svensk efter att ha sett Ola Åstrands ­utställning Rastgård.

”Kapitalism förstör ditt liv … och du gillar det.” Texten kommer från vykortet Overground och är det första man möter när man öppnar Ola Åstrands bok Tryck. Vykortet är daterat till 1993 (från utställningen Overground, Göteborgs konsthall). På Åstrands närmast retrospektiva separatutställning på Varbergs konsthall, fungerar den som undertext till allt som visas upp.
Om någon tvekar om implikationerna av kapitalismens destruktiva kraft i Åstrands tappning så får vi det rakt på sak i en större hästbild längst in i galleriet, hämtad från projektet Vit limousin från 2005: Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är ingenting.
För att riktigt understryka hur tydligt kapitalet kapar våra liv för att snabbt bryta ner det, räcker det att titta på fotoserien Hur gammal är jag? Här ser det ut som Åstrand har photoshopat delar av barn och ungdomars ansikten för att göra dem dramatiskt äldre. Intrycket är verkligen skrämmande. Budskapet är klart, vi lever i en apokalyptisk tid, och vi kan inte annat än njuta av vår egen dödsdrift. På allvar eller bara som en daterad självbekräftande livsstil.
Om denna utställning bara hade varit en språklig utsaga, hade man givetvis kunnat stänga utställningen och be publiken rösta om Åstrand har rätt eller fel. Men här finns faktiskt också något annat – nämligen försök att fånga upp nyanser och motsättningar i destruktionsprocessen. Flera av karaktärerna i Hur gammal är jag? är nämligen skruvade mot något djuriskt, som faktiskt tittar tillbaka, och gör motstånd. Greppet är vanligt men här fullständigt nödvändigt för ett slags ambivalenskvalitet i Åstrands konst.
Det återkommer också i än mer abstraherande form i tapetverket hämtat från Postprogg Blues (2003). Här vrider Åstrand helt enkelt ett kollage av svartvita fotomotiv formellt ur led, i stil med värsta Francis Bacon.
Något liknande händer i Åstrands numera nästan klassiska porträtt av karaktärer med öppen mun och slutna ögon. Om de bara hade gestaltat kombinationen död/njutning hade de direkt förpassats till den freudianska kitschtippen för inbördes bedrövelse. Men i de mest utmanande porträtten har Åstrand lagt till ett kollagemoment till de svarta tuschlinjerna som sätter ihop ansikten på ett sätt som är allt för konstruktivt för att avfärdas som ett resultat av lealös kapitulation inför sakernas tillstånd.’

Fredrik Svensk, GP 2010

Clemens Altgård inledningstalar.
Jag, Kennet Klemets, Carina Hedén och Carl-Erland Andersson.
Förlagorna till denna vägg kommer från klipp ur dagstidningar:


  

onsdag 3 november 2010

Molnen/Cockpit 1996.

Under några år i mitten av 90-talet fotograferade jag och målade moln. Det var Charles Baudelaires dikt Främlingen som spökade. Här bilder från min utställning Cockpit på Galleri Brändström 1996. Jag hade tagit måtten på alla väggar och målade sedan hela utställningen hemma på en rulle spännpapp som jag sedan rullade ut och häftade upp på galleriet.








Från tidskriften 90TAL. Texter av Pamela Jaskoviak, foton av mig.



Charles Baudelaire:

- Vem Älskar du mest, gåtfulle främling, din 

far, din mor, din syster eller bror?

- Jag har har ingen far, ingen mor, ingen syster eller bror.

- Ditt land?

- Jag vet inte, under vilken breddgrad det är beläget.

- Skönheten?

- Jag skulle gärna vilja älska henne, den gudomliga, den eviga.
- Penningen?
- Jag hatar den, som ni hatar Gud.
- Men vad är det då som du älskar underlige främling?
- Jag älskar molnen - molnen som gå förbi…
där borta… de underbara molnen.

Under samma period var Pamela Jaskoviak och jag redaktörer för tidskriften Paletten.
Virgil Dejarv gjorde det fina omslaget.
Kari Janzen fotograferade den bifogade utviksbilden på Anna-Maria Ekstrand, Ebbot Lundberg och vår dotter Stella.