Hjärtat sitter till höger.

För femton år sedan var jag med och planerade en utställning med titeln Hjärtat sitter till höger. Förutom mig var två kvinnliga konstkritiker med i planeringen. Utställningen skulle vara motsatsen till Ulfs och min föregående utställning Hjärtat sitter till vänster och istället handla om det som inte är rättskaffens och socialistiskt i konstbranschen och som istället är kommersiell pga hur den är gjord eller vilka den riktar sig till. Jag har inte sett de värsta sidorna av konstbranschen för jag är bara en liten fisk i en stor damm. Men jag har sett en del hemska attityder i galleri- och institutions-världen när det gäller hur människor kör över andra med härskartekniker, och vilken konst och konstnärer som värderas som bra eller dålig. Varför jag ville syssla med konst var för att jag trodde att konsten var ett ställe för oss misfits, där jag kunde känna mig fri att ta plats och kritisera den värld som jag vantrivs i. Min igång var inte att göra konst som rika människor har råd att köpa för att dekorera sina hem med, eller ens för att sälja mina grejer överhuvudtaget, utan jag var naiv nog att vilja påverka och inspirera människor med min konst. Det genomsyrar hela konstvärlden att den är i händerna på kommers och och det gör den inte till ett mysigt ställe, den handlar inte alls om kreativitet utan om att "lyckas", som i en tävling. Med utställningen Hjärtat sitter till höger ville vi avslöja att konstbranschen är resultatet av ett kapitalistiskt tänkande, och det inkluderar även utbildningar och akademierna. Tyvärr blev det så svårt att gestalta detta och göra det till en rolig utställning. Vilka konstnärer skulle vi ha med och vilka ville vara med? Hela grejen kändes till slut bara negativ. Men jag funderar fortfarande på hur jag ska kunna vistas i det som kallas för konstvärlden? För allt är ekonomi och marknad.
Jag framstår säkert som naiv. Men hellre det än jag accepterar hur det ser ut nu. 

När jag växte upp och formades var den alternativa kulturscenen dominerande - proggen och punken - och jag tror fortfarande på det. Fast å andra sidan var de där rörelserna bara roliga i början, innan de kallades för nånting och hunnit stelna till en stil. Man får se upp med allt. Vad jag försöker komma åt är att det då i alla fall fanns en vilja att hitta en annan väg.

Var finns den viljan idag? På konstskolorna? I gallerivärlden? Hos kritikerna?