"Att leva under kapitalism", Galleri Thomassen, Göteborg, Ola Åstrand 19 Januari - 17 februari, 2019.
(Samtidigt visar Jacob Andersson - Inuti utflykten.)
Inbjudan till utställningen, de två fotona med revolver, trycktes också som vykort och delades ut under utställningen. De var en hälsning till det vykort jag gjorde till Overground-utställningen på Göteborgs Konsthall 1993.
(CC BY-NC-SA 4.0)
Men första gången jag gjorde vykort var till Art Against AIDS-utställningen på Nordanstad-Skarstedt 1991. Här.
Jag är en av sjutton konstnärer som presenteras i denna bok som släpps i höst.
Sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg
En ny frihet – sjutton konstnärer är den fjärde volymen i serien Hundra år i Göteborg. I boken presenteras nio kvinnor och åtta män, alla konstnärer verksamma det senast seklet. Några av dem är döda och delvis bortglömda, andra är etablerade och verksamma sedan många år. En del är i begynnelsen som unga lovade konstnärer som arbetar utifrån dagens förutsättningar, i friare tekniker och nya material.
En rad kvalificerade konstvetare, kritiker och konstskribenter skriver om konstnärskapen. Boken är generöst illustrerad med urval av respektive konstnärers arbeten.
De två redaktörerna Björn Fredlund, fil. dr och tidigare chef för Göteborgs konstmuseum. Lena Boëthius, tidigare intendent och curator vid Göteborgs konstmuseum. Gudrun Nyberg är huvudredaktör och initiativtagare till serien Hundra år i Göteborg.
GP 12/11:
Hundra år av konst i Göteborg
Sjutton konstnärer blir prismor för nittonhundratalet. Magdalena Ljung läser en skimrande och klar bok men där betydande konstnärskap blir förbisedda på luddiga grunder.
Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg är ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart.
Karin Parrow är först ut, född år 1900 på ön Vinga i Göteborgs skärgård i en syskonskara på tretton barn. Föräldrarna var fyrmästare och Evert Taube en storebror. Mandana Moghaddam är bokens sista konstnär, hon kom till Sverige på 1980-talet som flykting från Iran. I hennes videoverk Exodus guppar resväskor på vågorna, i videoverket The silence står påklädda människor vid en simbassäng medan en av dem hoppar i och hör ljud från en annan verklighet under vattnet. Karin Parrow bodde hela sitt liv vid Bohusläns kust, i sextio år målade hon havets och människornas temperament. Ljusets väg över frukter på fat, över ansikten och landskap. Moghaddam strider med konsten mot regimen i Iran. Parrow stred för att få tid att göra sina verk, trots att hon var mor, och för att bli tagen på allvar, trots att hon var kvinna. Antologin tydliggör konstrasterna mellan epokerna samtidigt som de närmas varandra. Den enas konstnärskap och kamp väger lika mycket som den andras. Varje konstnär presenteras lyhört på egna villkor av skickliga textförfattare.
Göteborgskolorismen är det självklara startskottet för boken men erbjuder några mindre väntade möten. Karin Parrow, för att sedan raska på till Magda Ringius, Olle Petterson, Alf Lindberg och Maj Arnell i en andra och tredje generation och genklang. Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivar Ivarsson nämns endast i samband med de ovanstående. De får inget eget kapitel eller tillägnade bilder. Det är förståeligt att vilja hävda något annat än hävdvunnen kanon och att skriva in kvinnorna i vårt arv. Samtidigt är det synd när betydande konstnärskap förbigås på lösa grunder i en bred exposé. En andra invändning är att antologin gör halt väl snabbt för samtiden. Att konstnärer födda på femtio- och sextiotalet får avsluta århundradet känns trygghetssökande. Sjuttiotalisterna är drygt fyrtio år och åttiotalisterna trettio. Det borde räcka för att vaska fram konstnärskap som är tillräckligt spännande och stabila.
Fördelen med antologin är att den går sin egen väg på historisk mark, den bjuder på kända såväl som överraskande representanter för olika teman, stilriktningar, samhällsmyllor och material. Några röster ur boken in i vår tid är Ola Åstrand, Nina Bondesson, Stefan Karlsson och Elin Wikström, alla tongivande och relevanta företrädare för sin generation. Ett intressant tidsdokument föreligger, och alla inval och bortval är en föränderlig historia.
För femton år sedan var jag med och planerade en utställning med titeln Hjärtat sitter till höger. Förutom mig var två kvinnliga konstkritiker med i planeringen. Utställningen skulle vara motsatsen till Ulfs och min föregående utställning Hjärtat sitter till vänster och istället handla om allt det inte är idealistiskt i konstbranschen och som man skulle kunna rubricera som kommersiell pga hur den är gjord eller vilka den riktar sig till. Jag har inte sett de värsta sidorna av konstbranschen för jag är bara en liten fisk i en stor damm. Men jag har sett en del hemska attityder i galleri- och institutions-världen när det gäller hur människor kör över andra med härskartekniker, och vilken konst och konstnärer som värderas som bra eller dålig. Varför jag ville syssla med konst var för att jag trodde att konsten var ett ställe för oss misfits, där jag kunde känna mig fri att ta plats och kritisera det samhälle jag vantrivs i. Min igång var inte att göra konst som bara rika människor har råd att köpa för att dekorera sina hem med, eller ens för att sälja mina grejer överhuvudtaget, utan jag var naiv nog att vilja påverka och inspirera människor med min konst. Det genomsyrar hela konstvärlden att den är i händerna på kommers och kapital och det gör den inte till ett mysigt ställe att vara i, den handlar inte alls om att vara kreativ, utan om att "lyckas", som i en tävling. Med utställningen Hjärtat sitter till höger ville vi avslöja hur hela konstbranschen är resultatet av ett kapitalistiskt tänkande, och det inkluderar även utbildningar och akademierna. Tyvärr blev det så svårt att gestalta detta så att det skulle bli en utställning som var rolig att titta på. Vilka konstnärer skulle vi ha med, och ville de ens vara med? Hela grejen kändes till slut bara negativ. Men jag funderar fortfarande hur jag skulle kunna vistas i en alternativ konstvärld. För allt är ekonomi, allt är marknad idag. Jag framstår säkert som naiv. Men jag är hellre naiv än accepterar villkoren för en kultur som inte erbjuder något alternativ till hur världen ser ut. När jag växte upp och formades var den alternativa kulturscenen dominerande - proggen och punken - och det är den attityden och det synsättet jag fortfarande vill förmedla. Fast å andra sidan var de där rörelserna bara roliga i början, innan de kallades för nånting och hunnit stelna till en stil. Man får se upp med allt. Vad jag försöker komma åt är att det då i alla fall fanns en vilja att hitta en annan väg.
Under en del år på 80- och 90-talet sysslade jag med en slags bakvänd alkemi; jag ville göra skit av guld. Konsten måste plockas ner och jag skulle undersöka de riktigt mörka sidorna av det mänskliga psyket. Jag ville inte vara en väluppfostrad konstnär som gjorde konst för borgerligheten; det var baksidorna som borde visas upp i finrummen, allt som gömdes undan måste fram! Slut på förljugenheten!
Jag kanske trodde att jag gjorde upp med en traditionell konstnärsroll, men på många sätt var jag ännu en romantisk konstnär som tog på mig rollen av en slags sanningsägare, en som vågade se det obekväma i ögonen.
Idag förstår jag att mycket av mitt agerande då handlade om att finna en egen plats där så många andra verkat före mig. Jag var också arg och ledsen och idag kan jag lättare se varför.
Jag växte upp med en mamma som var upptagen av sig själv och en pappa som inte ville ha oss. Där fanns ingen vuxen att gå till så jag hittade på min egen värld, där jag fick bestämma. Pojkrummet blev min frizon.
Utan fungerande manlig förebild har jag ändå haft huvudet fullt av ”manliga” fantasier. Fantasier om kvinnor och om styrka, explosioner och förstörelse. Var kom de fantasierna ifrån?
Om man skulle karikera manligheten med stort "M" så skulle den kunna gestaltas som en man vilken insjuknat i styrka. Någon som krampar i sin tillkämpade hårdhet på grund av rädsla för sin möjliga mjukhet. De olika manifestationerna av manlighet skulle onekligen kunna kallas hysteriska. Även om män som bekant saknar livmoder. Det är lätt att se en grupp män och tänka: ”Spänn av!”. Som en manlig amerikansk actionhjälte från Hollywood är den sfär där manlighet odlas ofta helt galet överdriven. Den framstår som kontrollerande, paranoid, skamlöst övergreppande, ilsken och maktgalen. Det är en manlighet som föraktar sin egen svaghet och hyser rädsla för att tappa kontrollen. Den drivs av aggressivitet och begär efter framgång.
All konst är självporträtt säger de. Till stor del har min tidigare konst periodvis präglats av ett utagerande. Jag trodde att mina egna psykiska sår gav mig rätt att vara The Bad Guy. En roll jag lekte med och som gav mig en känsla av frihet. Eller handlade det istället om att slippa ta ansvar och att slippa växa upp? Ibland har detta utagerande gett mina verk en svart humor som jag kan stå ut med och till och med tycka är rolig men emellanåt har jag gått över gränsen.
I ”Male Hysteria” (titel lånad från ett grafiskt blad av Annika von Hausswolff) har jag återbesökt äldre verk och realiserat en del som aldrig blev gjorda. Jag har arbetat om ytterligare andra verk och vissa fall gjort helt nya versioner. I den här utställningen har jag varit min egen kurator och upptäckt att jag idag kan jag se på det jag tidigare gjort med helt andra ögon än då gjordes.
Välkommen till min baksida!
Ola Åstrand
I boken ”The Lonely City” skriver författaren Olivia Laing:
”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”
KONST
Ola Åstrand – Male Hysteria!
Till 28 februari respektive 7 januari
Konst/recension Ystads konstmuseum avslutar utställningsåret 2017 med att visa Ola Åstrands Male Hysteria!
Male Hysteria! är en såväl tillbakablickande som uppdaterad uppgörelse med manlighetsmyten. För Ola Åstrands vidkommande lades grunden till den myten den dag fadern vände familjen ryggen för att aldrig återvända och därmed lämnade en fyraårig son att växa upp utan manlig förebild.
I sin blogg gör Åstrand ingen hemlighet av att det tomrum som uppstod skapade ett trauma som han ständigt bearbetar och ständigt återkommer till.
Åstrands öppenhjärtlighet tjänar som en välbehövlig facit till Male Hysteria! där drivkraften knappast kan sägas vara estetiska överväganden utan snarast låter sig beskrivas som ett sökande efter begripliga sociala strukturer (i det här fallet den manliga identiteten), ett sökande som tar snart sagt alla konstnärliga medier i anspråk från teckning till glichéetryck med referenser till popkonst, kitsch, serieteckningar.
Allt tycks ske samtidigt. De verk som ingår i utställningen har skapats, återskapats och nyskapats från 1989 och framåt.
I museets två översta utställningsrum har de samlats till installationer – fragmentariska brottstycken ur ett liv där manlighetsmyten är ledstjärnan.
I inre rummet: ett uppstoppat lejon som ryter tyst. En plasthaj med öppen käft. Ett par androgyna dockor, en surrealistiskt sammansmält mamma-pappa-barn bild, tuschtecknade dikter från utställningen Antenn till Gud.
I yttre rummet: Överdimensionerade herrskjortor, något som ser ut som boxares punkterade päronbollar, polisbilar i leksaksformat, till silkscreen överförda jätteteckningar på temat Hur unga män dör (1994). Vilsenheten synliggjord.
I dessa #metoo-dagar har manlighetsmyten onekligen fått sig en törn. Så självklar är den inte och den svårfångade manlighetsnimbus som svävar över utställningen har med kort varsel blivit tämligen allmängiltig.
Med Ola Åstrands facit i hand förvandlas den dock till ett personligt dokument, självutlämnande och i all sin knepiga mångfald djup berörande.
Britte Montigny
Skånska Dagbladet 15 dec 2017
Manlighet i konstnärliga uttryck
Mycket av Österlenbon Ola Åstrands konstnärskap handlar om hans egen relation till manligheten.
– Jag har varit tvungen att söka manligheten för att jag inte har haft en manlig modell, för min pappa stack när jag var fyra år. Det har påverkat min osäkerhet om vad manlighet är, förklarar Ola Åstrand.
Så här beskriver han själv om det: ”Om en manlighet som föraktar sin egen svaghet och som krampar i sin tillkämpade hårdhet på grund av rädsla för sin möjliga mjukhet. De olika manifestationerna av manlighet skulle onekligen kunna kallas hysteriska.”
Utställningen består av äldre verk tillsammans med nyproduktioner av gamla idéer.
– Jag jobbar intuitivt, grejerna kommer fram och görs och sedan kan det gå en tid innan jag fattar vad jag försöker säga, förklarar han.
Jättelika, vita skjortor hänger mitt i lokalen.
– Skjortorna kom till när jag tänkte på min frånvarande pappa.
På golvet står två modeller av bilar och på väggen hänger två bilder på konstnären som en 16-åring med långt, lockigt hår och som en uppgiven 40-åring.
– Jag har inte varit snäll mot mig själv, jag har levt rätt hårt och det som har hänt har satt sina spår som bilderna visar, säger han.
Utställningen öppnar i den 2 december och pågår fram till den 28 januari 2018.
Ola Åstrand är verksam som konstnär sedan 1980-talet. Han tecknar, gör collage och blandar tekniker. Han hämtar inspiration från media, populärkultur och undergroundföreteelser. Han har deltagit i grupp- och separatutställningar. Han föddes 1959 i Helsingborg och utbildade sig på Valands konsthögskola i Göteborg. Sedan några år tillbaka bor och arbetar han på Österlen.
Jari Markkanen
Skånska Dagbladet
2 dec 2017
Här ligger en trailer som min dotter Stella Jaskoviak Åstrand och Isak Martinsson gjort om utställningen:
En liten film om den bok som ligger till grund för utställningen:
Jag såg Stures konst första gången i mitten av 70talet. Jag tror det var Stures och Kjartan Sletttemarks upptåg kring invigningen av Malmö Konsthall 1975 som väckte mitt intresse. Då tryckte Sture upp falska inbjudningar som skickades ut till ”vanliga” medborgare och Kjartan klädde ut sig till pudel. Detta för att häckla överklassen och det "fina folket" på vernissaget. Runt samma tid ställde de båda ut tillsammans på Lilla Torg i Malmö, och i denna utställning medverkade även Ralph Lundsten med sin ”Kärleksmaskin”.
Jag blev bekant med Sture 1979. Clemens Altgård och jag besökte honom och hans fru Charlotte några gånger när de bodde på S:t Pauli kyrkogata. Jag gav honom en affisch som jag gjort för rockgruppen TT Reuter och i gengäld fick jag affischen ”Haschflickan” av honom. Vi satt hemma hos honom och rökte på när hans tonåriga dotter kom hem med texten "A Non Smoking Generation" på sin T-shirt. Han ville starta ett syntband med mig och de andra jag spelade med. Men det ville inte vi. Det kan jag ångra idag. Vi hade kontakt genom åren och det hände att han kom till mina egna utställningar när jag ställde ut i Malmö. En gång fick jag en peyotekaktus av honom. Utställningen Overground på Göteborgs Konsthall 1993 var en hälsning till utställningen Underground på Lunds Konsthall då Sture fick sina affischer beslagtagna. 1996 satte jag samman en föreläsningsserie på Konsthögskolan Valand och bjöd bl a in Sture. Min titel på serien var The Swedish Vision. Sture döpte sitt föredrag till Den svenska vischan som blev den delade titeln på föreläsningsserien. Han var snabb i tanke och ord och kunde vara dräpande i sina formuleringar.
Sture Johannesson var enormt viktig konstnär. Han var en troublemaker och en revolutionär som ifrågasatte vad och vem konsten är till för. Oavsett vad han själv sa att han stod för politiskt så demokratiserade han konsten och gjorde den mindre elitistisk.
Sture Johannesson och Kjartan Sletttemark i samband med utställningen Hjärtat sitter till vänster på Göteborgs Konstmuseum 1998. I bakgrunden Ulf Kihlander och Charlotte Johannesson.
En teckning Sture gjorde till baksidan på mitt fanzine Sex & Liv 1979.
Sture gjorde affischen till utställningen Hjärtat sitter till vänster 1997 som jag har några få ex av fortfarande:
