Hela skolan fotograferad på Times Square av Urban Höglund.
Längst bak står jag och Hans Löfgren med knutna nävar. För att få inresetillstånd till USA fick man inte ha varit medlem i någon kommunistisk organisation, men väl där bekände vi färg. Jag hade varit med i en kommunistisk organisation.
Så här såg T-banan ut i NY då. Jag glömmer aldrig den kompasslösa känslan när jag första gången klev in i en vagn som var så söndersprejad att det var som att befinna sig i en målning av någon abstrakt expressionist.
Konsthallen Kulturens Hus, Luleå 31 augusti - 3 november.
https://www.kulturenshus.com/evenemang/vernissage-male-hysteria/ Sedan den första versionen av utställningen på Ystads Konstmuseum för snart två år sedan har jag bytt ut och arbetat vidare på verk. Så denna tredje version av Male Hysteria känns riktigt vässad.
När jag läste dessa rader i boken ”The Lonely City” skriven av Olivia Laing, så upplevde jag det som om någon satte ord på hur jag själv arbetat:
”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.” Här ligger den längre text jag skrev om utställningen: https://olaastrand.blogspot.com/2017/10/ny-bok-och-ny-utstallning.html Lite dokumentation:
Skjortor gjorde mellan 1986-2006.
Direktörs-skrivbord för en åttaåring, "Arv/Klass", 1990.
Roligt att min över tjugo år gamla airbrushmålning hamnar på omslaget till Isak Sundströms personliga och poetiska skiva som släpps idag på vinyl och Spotify.
Originalet har ett annat, stående format och är nästan två meter på höjden. Den pryder även baksidan av min bok Tryck.
Annars var den aldrig visad utan såldes direkt när den var klar.
Jag döpte den till mitt namnannagram; Lana Dårsto.
På skoj gjorde jag en printad upplaga på duk i guldram och titeln längst ner.
Bilder från utsmyckning i Kviberg Invigning den 6 maj kl 19 i Fryshuset, Nedre Kaserngården 5 och kl 20 vid tunneln på Regementsvägen Kviberg.
(Foto Lars Ocklund)
(Foto Lars Ocklund)
(CC-SA 3.0)
Här den text jag skrev angående min utsmyckning:
”blodet i oss”
Jag har försökt göra så mycket som möjligt med så lite som möjligt. Vid denna korsning/tunnel/viadukt pågår mycket samtidigt och därför har jag velat göra något nedtonat men vässat istället för att arbeta brokigt med mycket information.
Jag vill ge en känsla av något varmt och inkluderande. Den stund du är inne i tunneln vill jag ska upplevas som om du nästan omsluts av en kropp. Oavsett årstid och tid på dygnet, om du kör bil eller promenerar, tänker jag mig vistelsen i tunneln som ett ögonblick av av värme i vardagen. Jag tänker mig att texten ”blodet i oss” förstärker denna tillhörighet och att man upplever en känsla av ett ”vi”. För oavsett hur vi ser ut är vi samma på insidan.
"Det förflutna, nuet och framtiden, är ett blodflöde som inte går att stoppa", som poeten Bruno K Öijer skriver i en dikt. Likaså är den trafik och den rörelse som finns på denna plats som ett flöde av människor på väg åt olika håll i vardagen och livet. Det finns den lilla resan som sker under en dag och den stora livsresan som pågår när man ser saker i ett större perspektiv.
Jag tänker på oss allesammans och vad vi har gemensamt. På blodet och på färgen rött. På något varmt och positivt. Blodet som pumpar runt i oss. Som vill leva. Jag tänker på ett passionerat förhållande till livet. På att älska. Att tänka med kärlek på andra människor. Att vi är sårbara men ändå starka. Att vi kan tänka oss att gå några extra mil för en bra sak. Att livet går fort och att vi gör så gott vi kan. Att vi kan flamma upp men säga förlåt om vi sårat någon. Jag tänker också på min egen kärlek till staden Göteborg. (Mer info här: https://www.goteborgkonst.se/?konstverk=blodet-i-oss och här: https://www.goteborgdirekt.se/nyheter/blodrod-gangtunnel-forgyller-kviberg/repsec!j6t0kO9CwDvy9rzu1k5YOQ/)
Fick reda på att det spelats in en musikvideo i tunneln:
Så här skriver Oscar Svanelid i en uppsats kallad "Omförhandlingar -
Den offentliga konstens roll efter Millennieskiftet" om mitt verk i Kviberg:
Blodet i oss
Projektet Trygg, vacker stad avslutades av den borgerliga majoritet som tog över kommunfullmäktige efter valet 2018. Det sista ljuskonstverk som realiserades inom projektet var Ola Åstrands blodet i oss (2019), vilket skiljer sig från de övriga med sin tematik och dess antydan till ett mer kritiskt, eller kanske rent av ironiskt, förhållningsätt till kommunens trygghetsuppdrag. Då avsaknaden av kritik kännetecknar mycket av den samtida trygghetskonsten, vilken som tidigare nämnt utmärks av sin postkritiska diskurs där trygghetsförhöjande effekter står i centrum, ska jag i det följande göra en mer ingående analys av Åstrands verk.
Åstrand har verkat i Göteborgs konstliv under flera decennier, och ständigt hävdat en position som outsider. På 1980-talet då Åstrand var student vid Valands konsthögskola vände han sig mot vad han uppfattade som postmodernismens hegemoni inom konstutbildningen. Istället för fransk filosofi vände sig Åstrand till musiken och var under en period gitarrist i punkbandet TT Reuter. Punken letade sig också in i hans konst som kännetecknas av en stark motvilja mot konformism. I en intervju 2017 fick Åstrand frågan om hur han ser på konsten varpå han svarade: ”Konsten är ett vapen mot förtryck och borgerlighet [...] inte för att göra social karriär eller stå i de rikas tjänst”. Att skapa kommunalt finansierad trygghetskonst för Trygg, vacker stad satte onekligen konstnärens punkiga självbild på spel.
Åstrands ljuskonstverk har installerats i en kortare gång- och biltunnel i Kviberg i östra Göteborg. Under det senaste årtiondet har Kviberg genomgått en omfattande stadsutveckling med förtätad bebyggelse och invigning av ett stort idrotts- och rekreationscentrum. Kviberg utmärks även av sociopolitiska spänningar. Särskilt områdets loppmarknad har varit föremål för politisk debatt där röster från bland andra Svenskt Näringsliv och Sverigedemokraterna hävdar att marknaden används för organiserad brottslighet och åberopar en omedelbar stängning. Sedan ett par år finns ett ideellt organiserat kulturhus på loppmarknaden som snarare framhäver marknadens betydelse som sociokulturell mötesplats och grogrund för socialt företagande. De sociala spänningarna i Kviberg fick stor medial uppmärksamhet både lokalt och nationellt då det uppdagades att en bostadsrättsförening i området hade satt upp taggtråd mot det angränsande hyreshuset. Denna åtgärd motiverades av anklagelser om skadegörelse och kan ses som ett bokstavsexempel på hur trygghet skapas genom barriärer som skiljer inte endast byggnader utan även samhällsklasser från varandra.
Några kvarter bort från taggtrådsstängslet strålar väggarna i Åstrands tunnel med blodrött ljus, i alla fall under årets mörka månader. På ena väggen står texten ”blodet i oss” skrivet med bokstäver i ledteknik. Blod är nog inte vad de flesta förknippar med trygghet och verket utmanar därför konventionella föreställ- ningar om trygghet. I sin projektbeskrivning förklarar Åstrand visserligen att hans intention har varit att förbipasserande ska känna sig inneslutna i en (moders)kropp och drabbas av ”känsla[n] av något varmt och inkluderande”, men verkets textrad är tillräckligt obestämd för att frambringa associationer till andra sorters gemenskaper. Dessutom finns en råhet i den blodröda ljussättningen som får mig att erfara tunneln som en karg och rätt så ogästvänlig plats.
Betydelsen av Åstrands blodet i oss blev förskjutet när den svenska hiphopartisten Meron spelade in musikvideon till Bleeding (feat. Ille Freeway & Ahdam) i tun- neln. Videon varvar snabba bilar, kofotar och ett festande gäng med klipp på musikerna Ille Freeway och Ahdam som mimar till låtens refräng med ”blodet i oss” i bakgrunden. Det blodröda ljuset från Åstrands verk återkommer i andra scener och sätter med detta stämningen för musikvideon. Videon innehåller flera referenser till vapen- och droger, men handskas även med känslan av att förlora en nära vän (”Praying for my broski han är borta det gör ont / Försöker fälla tårar men det känns som det är tomt”). I en scen som utspelar sig i tunneln står Ille Freeway med nedböjt huvud och ber för att i nästa klipp rikta handen formad till pistol mot sitt eget huvud. Videon kan på så sätt dramatisera den på samma gång råbarkade och blödiga stämning som också kännetecknar Åstrands verk.
Den offentliga trygghetskonsten har i detta exempel nått ut och omförhandlats i möte med förortens hiphopkultur där verkets formande av en blodsgemenskap knyts till den grupp unga, svarta män som framträder i videon. På så sätt under- mineras det subjekt som har legat till grund för projektet och som gestaltas i de övriga ljuskonstverkens mer allmängiltiga tilltal. Det kan till och med sägas att Åstrands verk dragit till sig den sorts otrygghetsskapande beteenden, framförallt vad gäller drogerna och vapnen, som man från kommunens sida helst hade velat osynliggöra. Istället formas genom Merons appropriation en trygghet grundad i hiphopens och gängkulturens gruppidentitet. Detta är subversivt, men ger även upphov till nya skiljelinjer. Bland annat utesluts ”my girl” och ”my mama” från de unga männens gemenskap, vilket befäster utanförskapet för förortens kvinnor, en grupp där otryggheten är hög. Det inträffar till följd av en serie tolkningar och kan inte lastas Åstrands verk. Vad som däremot kan sägas är att konstverken i Trygg, vacker stad genom att inte uttryckligt tematisera otryggheten hos denna marginaliserade grupp möjliggjorde ett sådant utfall. Ytterst ska denna kritik inte riktas mot konstverken utan har att göra med projektets initiala problemformu- lering, samt hur den data som samlades in bearbetades.
Ola Åstrand var från början musiker och spelade i olika progg- och punkband på 1970-talet. Han utbildade sig sedan till konstnär vid Valands konsthögskola mellan åren 1986-91, och har sedan dess varit verksam som konstnär och kurator. 1998 kurerade han utställningen Hjärtat sitter till vänster, en samlingsutställning med svensk konst från 1960- och 70-talet, på Göteborgs konstmuseum tillsammans med Ulf Kihlander. Åstrand arbetar med många olika tekniker, teckningar, installationer och målningar, som han sammanfogar till en helhet. I verken finns referenser till bland annat 1960-talets affisch- och plakatkonst. Åstrand intresserar sig för det kapitalistiska samhällets konsumtionskultur och hans verk kritiserar och ifrågasätter vad denna kultur gör med oss människor. Utställningen Att leva under kapitalism har tidigare visats på Galleri Thomassen i Göteborg.
Åstrand kallar sig själv för en Göteborgskonstnär i exil eftersom han numera bor i Tomelilla i Skåne tillsammans med sambon och konstnären Mette Wide. Utställningen på Passagen Linköpings Konsthall förhåller sig också till ett annat tema i Åstrands konstnärskap, den manliga självbilden. Några av verken visades 2018 på konsthallen i Trollhättan i en utställning med titeln Male Hysteria där Åstrand undersökte synen på manlighet och machokultur. Frågan har varit angelägen för honom i och med att han växte upp utan en närvarande fadersgestalt och saknade därmed en manlig förebild. Hans syfte är att slå hål på myten om machomannen genom att göra en karikatyr av densamma. Han beskriver det själv som om att:
Jag vill säga något angeläget och hoppas att det i sin tur ska leda till samtal och reflektioner. Man behöver inte hålla med mig men jag tror att det är bäddat för pedagogiska samtal i min utställning.
Text av: Matilda Karlsson, Konstpedagog Passagen Linköpings Konsthall
Samtal med Olle Schmidt under vernissaget.
Olle Schmidt gör ett uttag.
"Konsumtionsvarornas förpackning kommer med en politik, en ideologi. Varan är en fetisch, den bär på en mystik, ett magiskt sken, som dock döljer förutsättningarna för dess tillkomst - exploatering, förtryck, ojämlikhet."
