I Mike Mills film 20th Century Women citerar de den amerikanske musikkritikern Greil Marcus när Dorothea frågar Abbie vad det är hon lyssnar på (The Raincoats) och varför det låter så hemskt och Abbie svarar: "De har en massa känsla och de kan inte spela så bra. Men det händer något jätteintressant när ens passion är större än verktygen som du måste arbeta med. Det skapar en energi som är rå. Är inte det fantastiskt?" (Här ligger en intervju med Mills där han fördjupar det resonemanget.)
Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Det var viktiga år. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler.
I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swahn. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Jag minns det som att Jan Henrik skrek samtidigt som han spelade cello och att vi tyckte det var lite stressande.
De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny våg är Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut.
Jag var aldrig någon punkare, Lester Bangs har nog rätt när han påstår att någon som gillade jazz inte kunde vara det, och jag hatar att klä ut mig, men av någon anledning spelade jag med både Henrik Venant, som inhoppare i TT Reuter, och med Stry i Blödarna. Det var antagligen en mindre katastrof för Stry för jag försökte återuppväcka 60talets psykedeliska vibbar med låten "Diggar ditt hål" (Stry skrev text och jag musik). De åren var i alla fall kreativa och intressanta och det gjordes en del bra musik som fortfarande håller. Jag kan inte beskriva känslan jag fick första gången jag hörde Little Johnny Jewel, det var ju närmast som A Love Supreme eller något, fast från min egen tid och generation. Little Johnny Jewel fortsätter ju som bekant på andra sidan av singeln och det slår mig nu att det påverkade oss att göra likadant med Blödar-singeln. Som också på många vis påminner om Little Johnny Jewel i harmoniken, men ändå är något helt annat.
Det som kanske gör Blödarna unika är att vi både omnämns som punk och som ett psykedeliskt band. Så vi är t ex med både i boken Ny Våg av Peter Kagerland och The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967 - 1979. Stry myntade begreppet psynk, det vill säga psykedelisk punk, och då är det kanske inte så märkligt att vi står under bokstaven B i den sistnämnda. Det stämmer ju också med devisen på denna blogg.
I Mike Mills film 20th Century Women citerar de den amerikanske musikkritikern Greil Marcus när Dorothea frågar Abbie vad det är hon lyssnar på (The Raincoats) och varför det låter så hemskt och Abbie svarar: "De har en massa känsla och de kan inte spela så bra. Men det händer något jätteintressant när ens passion är större än verktygen som du måste arbeta med. Det skapar en energi som är rå. Är inte det fantastiskt?" (Här ligger en intervju med Mills där han fördjupar det resonemanget.)
Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Det var viktiga år. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler.
I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swahn. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Jag minns det som att Jan Henrik skrek samtidigt som han spelade cello och att vi tyckte det var lite stressande.
De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny våg är Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut.
Jag var aldrig någon punkare, Lester Bangs har nog rätt när han påstår att någon som gillade jazz inte kunde vara det, och jag hatar att klä ut mig, men av någon anledning spelade jag med både Henrik Venant, som inhoppare i TT Reuter, och med Stry i Blödarna. Det var antagligen en mindre katastrof för Stry för jag försökte återuppväcka 60talets psykedeliska vibbar med låten "Diggar ditt hål" (Stry skrev text och jag musik). De åren var i alla fall kreativa och intressanta och det gjordes en del bra musik som fortfarande håller. Jag kan inte beskriva känslan jag fick första gången jag hörde Little Johnny Jewel, det var ju närmast som A Love Supreme eller något, fast från min egen tid och generation. Little Johnny Jewel fortsätter ju som bekant på andra sidan av singeln och det slår mig nu att det påverkade oss att göra likadant med Blödar-singeln. Som också på många vis påminner om Little Johnny Jewel i harmoniken, men ändå är något helt annat.
I mitten av 00talet följde jag som många andra alla de musikbloggar där jag äntligen kunde ladda ner de skivor jag bara läst om tidigare, och Mutant Sounds var den bästa bloggen av dem.
Det kändes stort när de lade upp Blödar-singeln och den kan fortfarandeladdas ner när:
BLODARNA-DIGGAR DITT HAL, 7" E.P., 1979, SWEDEN
Jag gjorde omslaget till denna singel.
Blodarna (or, in English, The Bleeders) were a short lived outfit featuring our current patron saint of underground Swedish sounds, Ola Astrand. This 7" EP from the late 70's appears to be their sole output, but eegads is it a monster! For anyone who thought that the spirit that animated iconic Swedish underground bands like Parsson Sound, Harvester, International Harvester and Trad Gras Och Stenar to create their celebrated mantric psych/drone/folk/trudge continuum was a done deal by the end of the 70's, Blodarna were there to prove them fools. As before with the Hot Boys LP, I'll now once again turn you over to Ola himself for further elucidation:
Stry Terrarie is one of Swedens front figures in punk rock and famous from bands like Kriminella Gitarrer, Garbochock and Ebba Grön. But in the short lived band Blödarna (The Bleeders) it was far from punk rock. In this record the music has more in common with Pärson Sounds than Sex Pistols The song is divided on both sides. Blödarna also contributes to the compilation cassette "Eldbegängelse" från 1981. Both Stry Terrarie and Mikael Westergren later continued in Garboschock and Eva Sjuve in Kabinett Död. Side 1 and 2: Diggar ditt hål \
Heartwork Records Stry Terrarie: vocals
Ola Åstrand: guitar
Mats Svensson: drums
Eva Sjuve: organ
Mikael Vestergren: Bass
Recorded live in Lund/Sweden spring 1979.
Get it via Mediafire Here
Här spelar Don Cherry och Hamid Drake.
Vid den här tiden var det ett tillfälle då vi följde med galleristen Gert-Olle Göransson (som tagit dessa bilder) och hälsade på Don och Moki Cherry i Tågarp. Jag försökte hålla stilen men egentligen var jag så starstruck att jag inte vågade säga någonting. Hamid Drake frågade vilka vi var och när vi sa att vi spelade i band i Malmö så vände han sig till de andra och sa: "Hey! These guys plays in i rockband in Malmö"! och jag ville helst gömma mig. Don Cherry hade jag följt i en del år innan dess. Det är märkligt det där att ha lyssnat så mycket på jazz som jag hade gjort och sedan spela rock'n'roll; det är klart att det påverkar. Jag kan känna att jazz är en attityd som ligger till grund för mycket av det jag gör och gillar. Det engelska bandet Rip Rig and Panic förenade t ex punken och jazzen. Det vi idag kallar post punk, och där denna orena blandning av stilar strålar samman, upplever jag fortfarande som en kreativ och nyskapande period. Det är därför coolt att Elena Wolay använder namnet Punk är trevligt/Jazz är farligt och twistar till det ännu mer. Ett samlingsalbum som jag också gjorde innerkonvolutet till.
Tjugo år efter besöket i Tågarp tog Ulf Kihlander och jag med Moki Cherry när vi gjorde utställningen Hjärtat sitter till vänster.
Mer om den utställningen här.
Soldat Opiat var ett trad rock band. Låten som är med på Heartwork-samlingen var vårt försök att göra sextiotalspop med proggpunk.
