Tänd mörkret 2007-2009.

Färg blev svartvitt. Kollektivet ersattes av individen. Landsbygdsutopin blev utbytt mot stadens hårda maskinestetik. 

För snart tio år sedan visade Göteborgs konstmuseum en mycket uppmärksammad utställning, “Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 1964-74. Den skildrade en epok då konst var lika med politik och idealism.

Bakom den stod de båda göteborgskonstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Uppföljaren tar vid där den tidigare utställningen slutade.

- På 1960-talet skulle konsten vara som en slags livsrapport, en dagbok. Efter 1975 fick konsten en nytändning och fick bli konst igen. Det handlade om att frigöra sig från proggrörelsens ideal. Den nya konsten såg annorlunda ut och var inte längre lika politisk, säger Ola Åstrand.

Den startade i Göteborg, sedan Millesgården och fortsatte till Växjö, Ystad, Gävle, Östersund och Luleå.

I den katalog som medföljde utställningarna skrev Thomas Millroth, Sinziana Ravini, Lars Åberg, Mikael van Reis, Mats B och Andreas Hagström.  Den är en matig och alternativ genomgång av svensk konst åren 1975-85 samt en uppföljare till vår utställning Hjärtat sitter till vänster.

Till katalogen medföljer en samlings-cd med udda och arty musik från denna tid. Här finns också en liten lista med svensk postpunk.

Katalogen kan köpas genom mig för 350:- plus porto.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tänd_mörkret

VA/ Ola Åstrand & Andréas Hagström

Tänd Mörkret Svensk Postpunk 1975 – 1985

1998 skapade Ola Åstrand och Ulf Kihlander en konstutställning kallad Hjärtat sitter till vänster. Den visade svensk konst från 1964 till 1974. Utställningen Tänd Mörkret som pågår när detta skrivs och som visas i diverse städer runtom Sverige, nu och fram till 8/3 2009, är deras nya utställning och baseras på åren 1975 – 1985. Den här konstkatalogen, i form av en pocketboksliknande utgåva med bifogad CD:skiva, innehåller över 180 sidor text och svartvita foton. Skivan, sammanställd av Andréas Hagström och Ola Åstrand är mastrad av Isah Edh på Nacksving och innehåller 20 låtar med lika många band/artister och konstellationer. Under de här åren, 1975 till 1985, hände ofantligt mycket inom svenskt musikliv. Punken kom, new wave, synth- och industrirock blev plötsligt viktiga faktorer och den svenska vänstern med sin dittills dominerade proggrörelse tvingades backa för att så småningom, i det närmsta, dö ut. Konst i alla dess former utvecklades och förändrades. Katalogen tar upp allt från måleri till videokonst, fanzines, skulptur, dans, böcker, musik och performancekonst med mer. Oavsett om man är insatt i dåtidens konst- och musikliv eller ej, är denna katalog både lärorik, intressant och kul. För Zero-läsaren, vars huvudsakliga intresse torde vara musik, är den medföljande CD:n kanske av allra störst intresse, men jag uppmanar alla att också läsa katalogen då den sätter in musiken i ett större perspektiv. Skivan är intressant på många sätt. Delvis ger den en bild av de mer experimentella och konstnärliga band som föddes ur eran – dock är de ”vanliga” punkbanden utelämnade här – och delvis finns här ytterst obskyra låtar som bara gavs ut på singlar, EP:n och kassetter pressade i små upplagor, helt outgivet material och en del LP:spår. Bland banden som förekommer kan jag nämna t.ex Cosmic Overdose, Radiomöbel, FAX, Rävjunk, Dom Dummaste, Ståålfågel, Porno Pop med Iodine Jupiter, TV3, DK och Daniella Gordon. Vad som förvånar är hur fräscha många av dessa låtar fortfarande framstår och hur lite som egentligen har hänt sedan den här tiden. Så se utställningen, läs katalogen och lyssna på skivan. Du lär finna det hela mycket stimulerande, variationsrikt och intressant.

Robert Ryttman

Kärnvapentider

"Tänd mörkret" visar svartsynen som tog över efter proggens optimism.

Sten Etling

Tuija Lindström

Carl Michael Von Hausswolff,

som var med på Overground.

“Barbari med barnsligt ansikte”, Leif Erikssons.

Kalle Berggren

1998 visades utställningen

 "Hjärtat sitter till vänster" på Göteborgs konstmuseum. Det var tveklöst en av årtiondets bästa utställningar, en genomgång av svensk konst mellan åren 1964 och 1974 där klassiker lyftes fram bredvid glömda heroer. Konstnärerna Ulf Kihlander och Ola Åstrand var curatorer och de hade helt enkelt gjort utställningen de själva skulle vilja se. Vid en tid när 1960-talet hade fått en stark revival i konsten.

Nu kommer uppföljaren. "Tänd mörkret" är titeln på den utställning som i helgen öppnar på Millesgården, och som fortsätter där den förra slutat, med åren 1975-1985.- Den tiden är raka motsatsen till hela 60-talet och proggrörelsen, säger Ola Åstrand på telefon några dagar före vernissagen. Vi har tagit fasta på känslan av frihet, en energi knuten till en svartare kraft, till nihilism och svartsyn. 1960-talet var fortfarande utopiskt, allt kunde fortfarande bara bli bättre. Punken var mycket mer cynisk, inte så naiv.Punk, urban dekadens och en kvinnorörelse som plötsligt klädde sig i nätstrumpor. Kraven på äkthet och realism ersattes av yta och förkonstling. Kapprustning, arbetslöshet, Thatcher och Reagan. Det var utan tvekan en laddad tid, och curatorerna har varit måna om att förmedla den känsla som präglade kulturen då.- Det är obegripligt i dag, men på den tiden levde man med ett överhängande kärnvapenkrig. I dag finns andra hot, framför allt miljön. Det finns en annan uppgivenhet i dag, en känsla av hopplöshet, något som är svårare att ta på.Utställningen visades första gången i höstas på Göteborgs konstmuseum, på Millesgården visas en nedbantad version. Göteborg hade på 1980-talet en stark undergroundscen både inom konst och musik. Det var också under 70- och 80-talen som många av de uttryck som är självklara i dag kom fram: videokonst, graffiti, hiphop.Maya Eizin Öijer, Gittan Jönsson, Kristina Abelli Elander, Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Hans Esselius, Joakim Pirinen - exemplen på i dag närmast legendariska namn är många. Men curatorerna har precis som i förra utställningen varit måna om att lyfta fram det som blivit mer osynligt. Många av de mest självklara namnen från tiden, som Olle Kåks eller Lena Cronqvist, finns till exempel inte med.Ulf Kihlander nämner Eva Klassons fotografier, närbilder av den egna kroppen, som ett exempel på en konstnär som blivit något av en doldis men som kommer att bli en klassiker. Han lyfter fram flera av konstnärerna som inspirationskällor till sin egen konst, som Wallda-gruppen, där Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund gjorde performance och aktioner tillsammans.- De arbetade på samma bild alla på en gång, de knäckte de fyrkantiga formaten, gränser och gränsöverskridande. För mig var det omvälvande. Men jag begrep det inte då!Wallda-gruppens medlemmar kom alla att bli viktiga förgrundsgestalter när postmodernismen bröt igenom i svensk konst några år senare. Det är en intressant del i utställningen, att i efterhand se hur mycket av det som fick en tydlig etikett genom den stora Implosions-utställningen på Moderna museet i Stockholm 1987 redan hade börjat ta form under den tidiga delen av 1980-talet.

Milou Allerholm

Här ligger min lista med postpunk.

Fanzines, Pladask och annat från 1979-80 och senare.

Två omslag jag gjorde för RIP som sedan blev Kannibal. RIP började som ett renoldat musikfanzine men breddades senare till en slags kulturtidskrift. Det fanns rätt många i början av 80talet. Dessa två trycktes på tidningspapper i kvällstidningsstorlek.

Innan  jag medverkade i RIP/Kannibal gjorde jag mitt eget fanzine som hette Sex & Död var ett offsett-fanzine i A5 storlek tryckt i 1000 ex om jag minns rätt. Jag gjorde tre nummer med olika namn; Sex & Död, Sex & Liv, Socialt Liv (efter Burning Spears låt Social Living) och det som aldrig kom ut som skulle heta Social Hjälp eftersom det var vad vi alla levde på.

Sex & Liv, baksida: Sture Johannesson.

Socialt Liv, baksida. Gunnar Lundkvist.

"Ett nattligt möte..." var en liten publikation/berättelse jag gjorde tillsammans med Jörgen Hammenskog. 

Och några andra jag medverkade i:

NU verkade i Uppsala där Roland Vila var drivande. Dr Krall gjordes av Anders Torgander i Malmö, Hylm i Tjockhult.

Anders idag.

Sidegaden gjordes i Köpenhamn. Det var Håkan Sandell som hade kontakt med dem och på det viset gjorde jag lite illustrationer för dem. 

På 80talet gjorde jag och Christian Cavallin några verkliga lågbudget-fanzine. Samt ett fint seriealbum, Pladask, som släpptes på Bakhåll i Lund.

Omslaget gjorde av Dan Backman som numera är journalist på Svenska Dagbladet men då var en underbar konstnär. Han gör fortfarande konst. Vi hade med honom på Tänd mörkret.

Socialrealism, Studentnytt och Socialbyrå 1:

 

En kvinna som heter Anna Ottosson hörde av sig och ville ställa lite frågor.

Vilka var ni som skapade zinen? (vänner, klasskamrater, medlemmar i en politisk grupp?)

Jag flyttade hemifrån när jag var arton till ett hus i Malmö som kom att kallas för "Gettot" och som ligger vid det som tidigare kallades för Fiskartorget. Nära Möllan kan man säga. Dit flyttade andra, som jag redan var vän med och som precis som jag var kreativa och kände oss lite udda och ville något annat i våra liv än att omedelbart skaffa jobb och bilda familj. Där samlades flera som senare blev etablerade kulturarbetare.

Hade ni några uttalade politiska riktlinjer? Alltså mer specificerat än typ "en vänstertidning".

Nej, vi hade inga uttalade vänster-åsikter. Man skulle kunna kallas oss för "drop outs", avhoppare. Vi gillade inte auktoriteter, och vi gjorde vad vi kunde för att slippa arbeta. Jag gjorde till exempel en badge, eller pins som det heter nu, med den anarkistiska symbolen där det stod "ARBETE/NEJ TACK!". Vi var mer åt anarkisthållet än vänster. Bommi Bauman, som hade tillhört "2.a juni rörelsen" skrev en bok som heter "Hur det hela började" i svensk översättning som kom att bli väldigt inspirerande. https://en.wikipedia.org/wiki/Bommi_Baumann

Jag förstår det som att vem som helst kunde skicka in bidrag till er; Fick ni texter av främlingar? Hur bestämde ni vad ni skulle publicera? Var det vissa saker ni valde att inte publicera? Vem bestämde isåfall detta? Kunde man skicka in anonyma bidrag till zinen? 

Det var jag som gjorde fanzinet, och bestämde utformningen och det som skulle vara med. Ett kort slag var Eva Sjuve med, som också var kreativ, hon kom senare att spela med en del band där jag själv var med. Annars bidrog de som rörde sig i Gettot, bland annat min kompis Jörgen som jag delade lägenhet med. Lite senare, från och med det andra numret, började några få att skicka in bidrag. 

När jag satte ihop den faksimilen som jag skickade dig så var det flera bidrag som jag inte kunde lista ut vem som skrivit eller ritat. Det var vänner och vänners vänner som bidrog. Men en hel del gjorde jag själv, som de flesta artiklar och illustrationer.

Var såldes era zines/var kunde man få tag på dem?

Lite varstans. På den tiden fanns det fortfarande kvar alternativa bokhandlar, som var vänsterorienterade där man kunde sälja egna alster på kommission, om de accepterade innehållet. Sedan fanns, och finns fortfarande, den lilla butiken Musik & Konst, som sålde flera fanzines och sådant som tillhörde punkgenerationen, som jag själv kan sägas vara en del av.

Skulle du säga att det var en relativt homogen grupp (gällande klasstillhörighet, kön, etnicitet, akademisk bakgrund etc.) som stod för innehållet i tidningen, eller tvärtom?

Det där är en intressant fråga, för jag reflekterade inte över hur mycket vi hade gemensamt när det gäller bakgrunder förrän jag satte samman nummer fyra; Social Hjälp. Jag själv är kulturbarn, min mamma var skådis och min frånvarande pappa var journalist och fotograf. Det är inte förrän nu på senare år som jag förstod att många av de andra som bodde i Gettot kom från Limhamn, och alltså kom från välbärgade förhållanden.  Det gällde även generationen före, alltså de som var vänster och mest tongivande då; de kom nästan alla från det vi kallar överklassen, eller övre medelklassen, och är i regel människor som tar plats och kan göra sig hörda, självklarare än barn från arbetarklass eller lägre medelklass.