Ny våg, Blödarna och Soldat Opiat.

I Mike Mills film 20th Century Women citerar de den amerikanske musikkritikern Greil Marcus när Dorothea frågar Abbie vad det är hon lyssnar på (The Raincoats) och varför det låter så hemskt och Abbie svarar: "De har en massa känsla och de kan inte spela så bra. Men det händer något jätteintressant när ens passion är större än verktygen som du måste arbeta med. Det skapar en energi som är rå. Är inte det fantastiskt?" (Här ligger en intervju med Mills där han fördjupar det resonemanget.) 

Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Det var viktiga år. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler. 

I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swahn. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Jag minns det som att Jan Henrik skrek samtidigt som han spelade cello och att vi tyckte det var stressande.

 De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny våg, som jag medverkade i, är Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut. 

Att jag spelade med Henrik Venant, som inhoppare i TT Reuter, och med Stry i Blödarna, var en tillfällighet och berodde på min kreativa hemlöshet. 

Jag såg aldrig ut som någon "punkare", jag klippte mig aldrig, jag tyckte det var ett mode, en trend. Det fanns de som köpte hela utstyrseln i London och såg utklädda ut. Jag har aldrig velat vara något speciellt, tillhöra någon grupp. Men jag kom ändå från "the blank generation". Jag var en utstött, "förödmjukad i förväg, utslängd innan jag kom in", Lonely Planet Boy i en öde stad, rastlös och kastlös. 

Det finns något konservativt över punken; hur den ska låta vad som är punk osv. Men det bästa var när den uppfann sina egna regler i och med postpunken. Band som Swell Maps, Pop Group, Raincoats, PIL, Tuxedomoon, tidig synt och senare Birthday Party, Gun Club, Lydia Lunch m fl...

Det jag tog med mig från den tiden var att genomföra saker själv, istället för att vänta på att bli "upptäckt", på genombrottet. För när det kommer har den ursprungliga gnistan gått förlorad. Jag föredrar en mer vildvuxen och otämjd kreativitet än det du kan stoppa i en låda och döpa till något. 

Jag antar att alla alternativrörelser blir en slags klubbar för inbördes beundran. Men det som kallas punk stod för en massa inspirerande bra saker. Den var en negation och handlade inte om att vara snygg, utan ful, den  var tvärtom hur man skulle vara. Den var för oss outsiders och misfits vi som vantrivdes och kände oss fel.

Idag letar jag alltid efter det hemkörda, det oprofessionella, det som kallas outsiderkonst och som är gjort av en passionerad avsändare.

Det finns en intervju med Viv Albertine, gitarrist i The Slits, där hon bland annat säger:

"Jag tror att de flesta inom punken hade någon form av personlighetsstörningar. Det fanns inga namn för ADHD eller Aspergers eller ens autism. Jag hörde aldrig de orden. Men vi hittade ett utlopp för det genom musiken, eftersom det ofta är människor som kan tänka utanför det normala, och ofta beror det på att om du är på det spektrumet så tänker du utanför det som tryckts in i din hjärna och det som anses vara normal. Vi kom alla från splittrade och våldsamma hem och vi hade upplevt mobbning, och det var en del av det som gjorde att vi kunde göra uppror mot ett strikt samhälle."

Den ligger HÄR.

Det som kanske gör Blödarna unika är att vi både omnämns som punk och som ett psykedeliskt band. Så vi är med både i boken Ny Våg av Peter Kagerland och The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967 - 1979. Stry myntade begreppet psynk, det vill säga psykedelisk punk, och då är det kanske inte så märkligt att vi står under bokstaven B i den sistnämnda. 

I mitten av 00talet följde jag som många andra alla de musikbloggar där jag äntligen kunde ladda ner de skivor jag bara läst om tidigare, och Mutant Sounds var den bästa bloggen av dem. 

Det kändes stort när de lade upp Blödar-singeln och den kan fortfarande

laddas ner när:

https://mutant-sounds.blogspot.com/2011/02/blodarna-diggar-ditt-hal-del-7-ep-1979.html

Singeln spelades in på AF i Lund våren 1979, i maj tror jag. Jag minns att Ebba Grön var där och under vårt set kom Fjodor upp på scenen flera gånger och bjud på rödvin rätt ur flaskan. Han var den som också var mest begeistrad och ville kramas efteråt. Jag tyckte det var skumt, för vi var inget traditionellt punkband. Men det är lätt att glömma bort att alla hade lyssnat på en väldig massa annan musik innan punken. Jag fortsatte ju att göra det, men det var inte ovanligt att folk gömde undan sina gamla Yes och Genesis-plattor, och skämdes för den musik de lyssnat på innan. Andra band som spelade den kvällen var TT-Reuter, och jag tror Rädsla. Kan har varit något mer...

MAXIMAL PSYNK...

BLODARNA-DIGGAR DITT HAL, 7" E.P., 1979, SWEDEN

Jag gjorde omslaget till denna singel.

Blodarna (or, in English, The Bleeders) were a short lived outfit featuring our current patron saint of underground Swedish sounds, Ola Astrand. This 7" EP from the late 70's appears to be their sole output, but eegads is it a monster! For anyone who thought that the spirit that animated iconic Swedish underground bands like Parsson Sound, Harvester, International Harvester and Trad Gras Och Stenar to create their celebrated mantric psych/drone/folk/trudge continuum was a done deal by the end of the 70's, Blodarna were there to prove them fools. As before with the Hot Boys LP, I'll now once again turn you over to Ola himself for further elucidation:

Stry Terrarie is one of Swedens front figures in punk rock and famous from bands like Kriminella Gitarrer, Garbochock and Ebba Grön. But in the short lived band Blödarna (The Bleeders) it was far from punk rock. In this record the music has more in common with Pärson Sounds than Sex Pistols The song is divided on both sides. Blödarna also contributes to the compilation cassette "Eldbegängelse" från 1981. Both Stry Terrarie and Mikael Westergren later continued in Garboschock and Eva Sjuve in Kabinett Död. Side 1 and 2: Diggar ditt hål \
Heartwork Records Stry Terrarie: vocals
 Ola Åstrand: guitar 
Mats Svensson: drums 
Eva Sjuve: organ
 Mikael Vestergren: Bass 

Recorded live in Lund/Sweden spring 1979. 

Get it via Mediafire Here 

För alla Blödarna-fans finns denna tröjan att köpa för 350:- (inkl porto):

HÄR finns också ett inlägg om singeln från The Swedish Progg Blogg, samt en länk till Bandcamp där du kan köpa en digital kopia av singeln.

Innan jag spelade med TT Reuter så bad Henrik mig att texta alla sångtexter på innerkonvolutet till den första plattan. Senare, när jag spelade med dem, gjorde jag en turnéposter  och utan att fråga bandet lade jag till "spelar magiska sånger". 

Sedan hade vi bandet Ronnie Petersson Memorial Band och Odens Helikoptrar. Odens delade lokal med Unter den Linden/Att som på Östra Förstadsgatan i Malmö. Innan jag lade av föreslog jag för de andra att vi skulle börja spela dansbandsmusik. Ta hela den prylen på allvar med kostymer och spelningar på berusade raggningställen, fast blöda och verkligen mena våra klychiga texter. Men det var ingen av de andra som nappade på den idén.

Vid den här tiden var det ett tillfälle då vi följde med galleristen Gert-Olle Göransson (som tagit dessa bilder) och hälsade på Don och Moki Cherry i Tågarp. Jag försökte hålla stilen men egentligen var jag så starstruck att jag inte vågade säga någonting. Hamid Drake frågade vilka vi var och när vi sa att vi spelade i band i Malmö så vände han sig till de andra och sa: "Hey! These guys plays in i rockband in Malmö"! och jag ville helst gömma mig. Don Cherry hade jag följt i en del år innan dess. Det är märkligt det där att ha lyssnat så mycket på jazz som jag hade gjort och sedan spela rock'n'roll; det är klart att det påverkar. Jag kan känna att jazz är en attityd som ligger till grund för mycket av det jag gör och gillar. Det engelska bandet Rip Rig and Panic förenade t ex punken och jazzen. Det vi idag kallar post punk, och där denna orena blandning av stilar strålar samman, upplever jag fortfarande som en kreativ och nyskapande period. Det är därför coolt att Elena Wolay använder namnet Punk är trevligt/Jazz är farligt och twistar till det ännu mer. Ett samlingsalbum som jag också gjorde innerkonvolutet till.

Tjugo år efter besöket i Tågarp tog Ulf Kihlander och jag med Moki Cherry när vi gjorde utställningen Hjärtat sitter till vänster.

Mer om den utställningen här.

Här sitter jag och diggar när Don Cherry och Hamid Drake spelar.

Soldat Opiat var ett mer traditionellt rockband. Låten "Ingenting alls" som är med på Heartwork-samlingen, handlar om den apati som jag såg omkring mig. Den påminner om "Louie Louie"-riffet och var vårt försök att spela Kinks-rock.

20 PUNK-FAVORITER:

Patti Smith – Piss Factory

Television – Little Johnny Jewel

Richard Hell & The Voidoids – Blank Generation

The Pop Group – We Are All Prostitutes

Snakefinger – The Spot

Robert Rental - Double Heart

Thomas Leer – Private Plane

Black Flag – Nervous Breakdown

Pulp Music – Low Flying Aircraft

Flipper - Sexbomb

The Saints – Prehistoric Sounds

The Modern Lovers – The Modern Lovers

Iggy And The Stooges – I'm Sick Of You!

Swell Maps – ....In "Jane From Occupied Europe"

Cortex – Spinal Injuries

The Slits – Return Of The Giant Slits

Lydia Lunch – Queen Of Siam

Monitor – Monitor

Rip Rig And Panic - Do The Tightrope

Suburban Lawns – Suburban Lawns

Fanzines, Pladask och annat från 1979-80 och senare.

Två omslag jag gjorde för RIP som sedan blev Kannibal. RIP började som ett renoldat musikfanzine men breddades senare till en slags kulturtidskrift. Det fanns rätt många i början av 80talet. Dessa två trycktes på tidningspapper i kvällstidningsstorlek.

Innan  jag medverkade i RIP/Kannibal gjorde jag mitt eget fanzine som hette Sex & Död var ett offsett-fanzine i A5 storlek tryckt i 1000 ex om jag minns rätt. Jag gjorde tre nummer med olika namn; Sex & Död, Sex & Liv, Socialt Liv (efter Burning Spears låt Social Living) och det som aldrig kom ut som skulle heta Social Hjälp eftersom det var vad vi alla levde på.

Sex & Liv, baksida: Sture Johannesson.

Socialt Liv, baksida. Gunnar Lundkvist.

"Ett nattligt möte..." var en liten publikation/berättelse jag gjorde tillsammans med Jörgen Hammenskog. 

Och några andra jag medverkade i:

NU verkade i Uppsala där Roland Vila var drivande. Dr Krall gjordes av Anders Torgander i Malmö.

Anders idag.

Sidegaden gjordes i Köpenhamn. Det var Håkan Sandell som hade kontakt med dem och på det viset gjorde jag lite illustrationer för dem. 

På 80talet gjorde jag och Christian Cavallin några verkliga lågbudget-fanzine. Samt ett fint seriealbum, Pladask, som släpptes på Bakhåll i Lund.

Omslaget gjorde av Dan Backman som numera är journalist på Svenska Dagbladet men då var en underbar konstnär. Han gör fortfarande konst. Vi hade med honom på Tänd mörkret.

Socialrealism, Studentnytt och Socialbyrå 1:

 

En kvinna som heter Anna Ottosson hörde av sig och ville ställa lite frågor.

Vilka var ni som skapade zinen? (vänner, klasskamrater, medlemmar i en politisk grupp?)

Jag flyttade hemifrån när jag var arton till ett hus i Malmö som kom att kallas för "Gettot" och som ligger vid det som tidigare kallades för Fiskartorget. Nära Möllan kan man säga. Dit flyttade andra, som jag redan var vän med och som precis som jag var kreativa och kände oss lite udda och ville något annat i våra liv än att omedelbart skaffa jobb och bilda familj. Där samlades flera som senare blev etablerade kulturarbetare.

Hade ni några uttalade politiska riktlinjer? Alltså mer specificerat än typ "en vänstertidning".

Nej, vi hade inga uttalade vänster-åsikter. Man skulle kunna kallas oss för "drop outs", avhoppare. Vi gillade inte auktoriteter, och vi gjorde vad vi kunde för att slippa arbeta. Jag gjorde till exempel en badge, eller pins som det heter nu, med den anarkistiska symbolen där det stod "ARBETE/NEJ TACK!". Vi var mer åt anarkisthållet än vänster. Bommi Bauman, som hade tillhört "2.a juni rörelsen" skrev en bok som heter "Hur det hela började" i svensk översättning som kom att bli väldigt inspirerande. https://en.wikipedia.org/wiki/Bommi_Baumann

Jag förstår det som att vem som helst kunde skicka in bidrag till er; Fick ni texter av främlingar? Hur bestämde ni vad ni skulle publicera? Var det vissa saker ni valde att inte publicera? Vem bestämde isåfall detta? Kunde man skicka in anonyma bidrag till zinen? 

Det var jag som gjorde fanzinet, och bestämde utformningen och det som skulle vara med. Ett kort slag var Eva Sjuve med, som också var kreativ, hon kom senare att spela med en del band där jag själv var med. Annars bidrog de som rörde sig i Gettot, bland annat min kompis Jörgen som jag delade lägenhet med. Lite senare, från och med det andra numret, började några få att skicka in bidrag. 

När jag satte ihop den faksimilen som jag skickade dig så var det flera bidrag som jag inte kunde lista ut vem som skrivit eller ritat. Det var vänner och vänners vänner som bidrog. Men en hel del gjorde jag själv, som de flesta artiklar och illustrationer.

Var såldes era zines/var kunde man få tag på dem?

Lite varstans. På den tiden fanns det fortfarande kvar alternativa bokhandlar, som var vänsterorienterade där man kunde sälja egna alster på kommission, om de accepterade innehållet. Sedan fanns, och finns fortfarande, den lilla butiken Musik & Konst, som sålde flera fanzines och sådant som tillhörde punkgenerationen, som jag själv kan sägas vara en del av.

Skulle du säga att det var en relativt homogen grupp (gällande klasstillhörighet, kön, etnicitet, akademisk bakgrund etc.) som stod för innehållet i tidningen, eller tvärtom?

Det där är en intressant fråga, för jag reflekterade inte över hur mycket vi hade gemensamt när det gäller bakgrunder förrän jag satte samman nummer fyra; Social Hjälp. Jag själv är kulturbarn, min mamma var skådis och min frånvarande pappa var journalist och fotograf. Det är inte förrän nu på senare år som jag förstod att många av de andra som bodde i Gettot kom från Limhamn, och alltså kom från välbärgade förhållanden.  Det gällde även generationen före, alltså de som var vänster och mest tongivande då; de kom nästan alla från det vi kallar överklassen, eller övre medelklassen, och är i regel människor som tar plats och kan göra sig hörda, självklarare än barn från arbetarklass eller lägre medelklass.