Här en pdf-länk till Moderna Museets Vänners tidskrift om utställningen:
Inslag i Kulturnytt i P1:
Sydsvenskan:
Conny C-A Malmqvist i Expressen/Kvällsposten:
"Prata med mej!!". Det visade sig att Lasse Hejll hade dokumenterat min gamla graffiti på Södra Förstadsgatan i Malmö som jag gjorde 1977. Märkligt att jag ens frågade honom för ett halvår sedan och ännu märkligare att han hittade fotot. Nu kom det med i TV. Också märkligt. Många sådana sammanträffanden i denna utställning.
Carolina Söderholm i Ystad Allehanda:
Bengt Adlers i Kunstkritikk:
Majakovskij lever och har hälsan; YstadAllehanda:
ETC:
Sydsvenskan:
Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988
”Malmö Brinner” har blivit en personlig bildessä av Ola Åstrand och Clemens Altgård, som ju båda formats av den här tiden (1968–1988). Därför är tilltalet så direkt. Då och nu får spegla sig i varandra med hjälp av 21 konstnärer. Och redan i trappen hörs Per Linde, som ju liksom Altgård också var med i Malmöligan, läsa dikten ”Malmö” omstöpt som ett ljudverk tillsammans med ett psykedeliskt band från dagens scen, Technicolor poets. Förflutet och samtid i samma grundackord, som flyter ut i ett slags utopisk känsla från en söndrig stadsbild, där ingenting varit gratis utom drömmarna. Och vad smakar väl sötare än en framtid som försvunnit i en förlorad dåtid.
Men den sortens känslosamhet kräver en väldigt speciell formuleringsförmåga. Altgård och Åstrand har undvikit den frestelsen, för utställningen har inte flanörens betraktande blick, här härskar inifrånperspektivets ivriga andhämtning.
Bygger utställningen på att känna igen sig i ett förflutet landskap? Jag tycker inte det, snarare handlar den väl om trots och skaparlust av ett slag som uppstår, när industrier kollapsar, rivningstomter står tomma, ekonomin kraschar och ingen vill vara dig behjälplig. För mig liknar ”Malmö brinner” mer en essä om långtråkigheten som kreativ musa än en bild av en stad. Liknande utställningar skulle lätt kunna göras om Berlin, Stockholm, Göteborg. Kruxet är bara att greppa den undflyende gör-det-själv-andan utan att den kvävs i ett outsider-perspektiv, som ju bara är ett annat sätt att förhålla sig till en befintlig hierarki.
Det handlar ändå om marginalen, men att göra den till huvudsak har förstås sina risker. Bästa motmedlet bjuder faktiskt konstnärerna själva på.
Leif Eriksson har kört en gyllene kil rakt in i en tjock bibel, den revolterande gesten förvandlad till guld. Konstmarknadens äkthetsvurm får sig en redig smäll. Samma sak händer när han kopierar Ola Billgrens signatur och rycker bort mattan för alla tankar på namnteckningens garanti för kvalitet. Som sagt, gör det själv, DIY.
Stina Ebers var nog ute i ett liknande ärende, då hon klädde in olika saker i mönster som liknar hudkollage. Huden är ju själva sinnebilden för känslighet, nakenhet, utsatthet. Det vill säga äkthet. Men hon saboterade och sydde till och med en overall med hudkollage att ta på sig. Att gömma sig i.
Med hjälp av andan i de konstverken är det lätt att gå runt i utställningen utan att förlora sig i tankar kring äkthet och annat romantiskt outsiderkladd.
Det är bara att låta öga och tanke följa med i en svindlande essä kring långtråkighetens mening och den fråga som Altgård själv formulerade redan 1989, ”så skall allt gå – tänk det, tänk dit – skall del / för del i andra former komma åter / Kommer du att känna igen då igen”.
”Känna igen då igen.” Frågan ställs i alla salarna av konstnärer och kuratorer. Det börjar i skrällande svartvitt med Allan Friis mäktiga 68-raseri och avslutas med Åke Dahlboms mättade vägg av målningar, porträtt, fynd, skyltar, texter. Grundtonen går att känna igen som rop på liv, rättvisa. Eller kanske varningar. Tag Jacques Zadigs väldiga dystopi ”Muren” från 1976. Ett ljud och ljusverk à la monsterdator, som frambesvärjer framtidens mardrömslika övervakning, vars aningar faktiskt vida överträffas i dag. Zadigs verk ruskar ännu om ordentligt trots sitt analoga uttryck mot dagens digitala.
Rummen skiftar. Att inget av de utställda verken lever enbart på att kännas igen är tack vare de konstnärer som fått i uppdrag att göra nya verk av det gamla. Lena Mattssons film ”När Hades står i blom” fungerar som hela utställningens livspuls. Med hjälp av Altgård, konstnären Carin Carlsson och musikern Stry Terrarie klipper hon ihop nutid, dåtid till ett intensivt flöde, som aldrig svajar. Och lyckas samtidigt göra det till en centrallyrisk betraktelse. Mattssons konst är att bevara sin inre eld, då som nu. Visst rycks hon med av det förflutnas känsloliv, men hon undgår all sentimental lockelse med ett förvånat tilltal, nästan som om hon i nutid utropade ett herregud-här-är-vi-ju-nu! Det handlar om närvaro.
”Malmö brinner” ger en annan bild av Malmö, men det handlar mindre om ”historia” än om ett kulturlivs ”själ”, som alltså inte har med monumentala satsningar att göra. På så vis fungerar utställningen som ett inlägg om en stads kulturella identitet. I ”Malmö brinner” är det smått, ofta förgängligt. Och viktigt.
Av: Thomas Millroth
Min dotter Stella Jaskoviak och hennes kille Isak Martinson gjorde en film till utställningen Malmö brinner för Moderna Museet i Malmö:
Frans Josef Peterssons intervju med mig i Kunstkritikk(http://www.kunstkritikk.se/nyheter/en-annan-bild-av-malmo/?d=se):
En annan bild av Malmö
Malmö har på senare år blivit något av ett slagträ i den mediala debatten kring flyktingmottagande, integration och mångkultur. Det talas om öppenhet och framtidstro, men också om sociala problem och sviktande ekonomi i staden. Samtidigt är Malmö en plats där konsten tycks ha en förhållandevis central funktion i det offentliga livet. Det finns sedan länge en stark konstnärsdriven scen och institutioner som ser sig som politiska aktörer på ett sätt som sällan är fallet på andra svenska orter.
Viljan att bidra till en ny, mer komplex och mångfacetterad, bild av staden är en av utgångspunkterna för Malmö brinner. En utställning om revolt, drömmar och passioner, 1968–1988 som öppnar på Moderna Museet Malmö i helgen. Om det idag finns starka krafter som vill se Malmö som ett exempel på mångkulturens negativa konsekvenser, så vill Malmö brinner istället lyfta fram hur olika subkulturer, minoriteter och invandring har samverkat som en vital kraft i stadens kulturliv under 60-, 70- och 80-talen.
Utställningens curatorer, konstnären Ola Åstrand och poeten Clemens Altgård, har utgått från sina egna ungdomsår i Malmö. Altgård var i brytningen mellan 80- och 90-talet medlem i poesigruppen Malmöligan, medan Åstrand tidigare har curaterat utställningar som Hjärtat sitter till vänster. Svensk konst 1965–1975 (1998) och Tänd Mörkret! Svensk konst 1974–1984 (2007). Detta var utställningar som bidrog till att lyfta fram konstnärer och berättelser som tidigare inte rymdes i den officiella historieskrivningen, och Malmö brinner beskrivs i liknande termer som en «remix» av olika kulturhistoriska element – av konst, poesi, punk och klubbkultur – som till stor del ägde rum utanför konstens finrum.
Utställningens titel syftar på hur konsten växer ur ett passionerat förhållande till livet, men det handlar också om att återupptäcka en «alternativ» konst som har strävat efter andra saker än att bli erkänd av etablissemanget. Ett tjugotal konstnärer medverkar, från mer etablerade namn som Allan Friis och Jacques Zadig till lokala aktörer som Art Bomba/Åke Dahlbom och tidigare helt oprövade konstnärer som Isabel Rayo Planella.
Kunstkritikk hörde av sig till Ola Åstrand för att ställa några frågor om arbetet och tankarna med utställningen.
Malmö Brinner verkar ha varit på gång rätt länge. Jag minns att jag hörde om den för flera år sedan och har varit nyfiken på när den egentligen skulle bli av. Men nu är det alltså dags. Kan du berätta något om hur ni har arbetat, och vad har ni kommit fram till – vilken bild av Malmö kommer vi att få se?
Det var den dåvarande chefen för Moderna Museet i Malmö, John Peter Nilsson, som tog kontakt med mig 2013 om att göra denna utställning, och han ville då att den skulle handla om sextiotalet. Jag tog med Clemens Altgård, en gammal vän som jag har arbetat med mycket genom åren, och breddade den till att inkludera sent åttiotal. John Peter var den som föreslog titeln Malmö brinner som vi gillade direkt.
Från början skulle utställningen bli en större genomgång att konstscenen i Malmö under dessa år och var tänkt som en mycket mer traditionell historiebeskrivning. Det skulle göras en stor katalog med sidospår som litteratur och musik och annat som påverkat stadens kultur. Vi hade storslagna planer! Men det drog ut på tiden på grund av osäkerhet kring institutionens ekonomi. Sedan gjorde Malmö konstmuseum en stor utställning utifrån sina samlingar som hette Ropen skalla – Konsten åt alla (2016), och då gick luften ur vårt projekt eftersom den utställningen var så genomgripande och inkluderade så många av de konstnärskap som vi hade velat visa.
Därefter tänkte vi om och valde att göra en mycket mer personlig utställning utifrån våra egna erfarenheter och ungdomsår i staden. Vi valde att lägga fokus på subkulturerna och det som vi nu i efterhand tycker var unikt för Malmö. Vi bestämde oss för att undvika det redan kända och etablerade för att istället välja främst udda och kanske bortglömda konstnärskap. Detta för att överraska och för att aktualisera den gångna tiden på andra vis än genom igenkännande. Vi vill snarare bidra till en medveten omskrivning av konstscenen och ge en ny bild av staden.
Malmö Brinner knyter an till flera aktuella debatter i och utanför konsten. Ni lyfter fram hur olika subkulturer och minoriteter har samverkat som en positiv kraft på ett sätt som står i kontrast till den stigmatisering av Malmö som ofta förekommer i media idag, samtidigt som det finns en ambition att återupprätta idén om det alternativa; om en konst som strävar efter andra saker än att bli erkänd av konstetablissemanget. Hur skulle du beskriva utställningens politiska idé?
Just det du säger här är grundidén till utställningen. För mig personligen är det «alternativa» och de erfarenheterna som gjorts där som vi vill lyfta in i utställningen. Flera av de medverkande kommer från ett samhällskritiskt eller vänsterpolitiskt håll, och har valt att befinna sig utanför en etablerad livsstil – och kanske även utanför den etablerade konstscenen. Jag tycker att det gäller att vara vaksam på de mekanismer som styr konstlivet idag. Jag tycker ibland att konsten börjar likna den «dinosaurie-rock» som man anklagade proggrockarna för att vara på 70-talet; något uppblåst som görs för att beundras. Det är inte en konstscen eller en konstsyn som det går att delta i.
Själv blev jag konstnär eftersom jag trodde att det i konsten fanns ett alternativ till det som jag inte gillade i övriga samhället, och Malmö Brinner innehåller flera exempel på ett liknande samhällskritiskt synsätt. På många vis handlar mitt arbete som curator om att försöka göra konstlivet mer demokratiskt och mindre hierarkiskt, mer inkluderande. Jag tycker att vi åstadkommit en inspirerande och vacker utställning just för att den är levande och vågar visa även det ofärdiga och fula, det som påminner oss om våra tillkortakommanden och livets korthet.
En aspekt som ni lyfter fram är hur invandringen från Sydamerika på 70-talet bidrog till förnyelse av Malmös kulturliv. Hur syns detta i utställningen?
Jag växte upp i den på 60-talet nybyggda förorten Rosengård. Alla mina vänner bodde där och mina första klasskompisar kom från Polen och det som då kallades Jugoslavien. Senare umgicks vi med jämnåriga från Latinamerika och det var främst latinamerikanerna som började göra avtryck i Malmö i slutet av 70-talet. Två sådana starka kulturpersonligheter är Pepe Vinoles och Isabel Rayo Planella som medverkar i utställningen. Idag är Malmö Sveriges mest integrerade stad och det märks tydligt i innerstaden i mycket högre grad än i Göteborg eller Stockholm. Det säger något om den öppenhet som faktiskt finns i Malmö.
Det finns en del beröringspunkter mellan Malmö Brinner och dina (och Ulf Kihlanders) tidigare utställningar Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd Mörkret! (2008), bland annat viljan att lyfta fram konstnärer som har fallit utanför den officiella historieskrivningen. Hur skulle du placera Malmö Brinner i relation till dessa tidigare utställningar?
Den gemensamma nämnaren är idén att konsten regelbundet måste backas tillbaka och skrivas om, och att det finns lokala konstscener runt om i landet som har gett upphov till unika konstnärskap och verk som är värda att lyfta fram. Den erfarenhet som jag har tagit med mig från Hjärtat sitter till vänster och Tänd Mörkret! är att det är inte alltid de redan kända konstnärerna som upplevs som aktuella vid en återblick. Tider kan överlappa varandra och bidra till andra synsätt. Det som kändes viktigt då kan te sig genomlyst och utspätt nu, och andra saker upplevs kanske som mer spännande.
När vi i Malmö brinner till exempel lyfter fram på den lokala punkscenen så har vi bett ett antal kvinnor som på olika vis medverkade då att gestalta de åren. Detta för att komma runt den manliga, redan redovisade, punkhistoriken och se den med nya ögon. Killarnas historia framstår nästan som mindre «punk» och mer stöpt i en form, medan tjejerna framstår som mindre självmedvetna och därmed som mer genuina revoltörer.
En annan gemensam nämnare är att dessa utställningar försöker lägga sig nära ett gräsrotsperspektiv och till stor del undviker den mer finkulturella scenen. Det gäller även Malmö brinner, även om vi också har med en del etablerade konstnärer som i allra högsta grad var synliga både på den lokala och nationella konstscenen under dessa år. Men i de fallen har vi ändå funnit en attityd som har beröringspunkter med rörelser utanför den etablerade konstens trängre och ibland slutna rum.
Vad gäller innehållet så skiljer sig Malmö brinner från de tidigare nämnda utställningarna genom att den innehåller en hel del nyproducerade verk – vilket är lite oväntat i en historiskt orienterad utställning. Hur har ni arbetat med detta?
Ett tag hette utställningen Malmö Redux för att vi fick ett mindre utrymme och det påminde om «reducera», men också för att vi började tänka på utställningen som en tidsresa. Det påminner också rent ljudmässigt om ordet remix och det var också något vi hade för avsikt att göra — ett slags ommixning av kulturhistoriska element. Det var då vi valde att låta en del konstnärer medverka med nyproducerade verk om denna tid. Jag deltar till exempel med ett eget verk som jag gjorde 2013 till en utställning om svensk rock-historia som jag själv curerade på Borås Konstmuseum under namnet I Want To Hold Your Hand.
I presstexten nämns ett antal viktiga verk som fungerar som nav i utställningen. Vilka verk är det som ni har valt att arbeta med på det sättet?
På många vis är Jacques Zadigs installation Muren ett sådant verk. Det påbörjades 1968 och är på många vis är ett högst psykedeliskt verk, men det knyter också an till stämningarna i filmen Clockwork Orange och föreställningarna om övervakning hela vägen fram till vår egen tid av datorer. Lars Hejlls foton från de tidiga folkfesterna i Malmö på 70-talet är gripande i sin öppenhet och totala avsaknad av tecken på kommers, vilket står i kontrast till Paulina Hårlemans ljuslåda med porträtt på kända Malmöprofiler från slutet av 80-talet, ett verk som har en helt annan attityd.
Just «tiden» är så närvarande i en utställning av detta slag. Med de nyproducerade verken i utställningen har vi velat se med nutidens ögon på dåtiden. Lena Mattssons film När Hades står i blom knyter till exempel samman flera trådar, konst, musik, litteratur och människor.
Jag funderar på hur ni har arbetat med urvalet i relation till idén om en alternativ historiografi. Kan du till exempel säga något om vad ni har valt bort under arbetets gång, som visar hur ni har resonerat kring idén om det alternativa?
Både Clemens och jag formades under dessa år av progg och punk. Vi kommer ju från ett vänsterhåll och är fortfarande idealister, hur naivt och förlegat det kanske kan låta. Därför har vi valt att manifestera dessa gräsrotskulturer i utställningen – för att det är där kraften finns, innan den stöps i en form. Vi har velat lyfta fram det öppna, naiva och kanske amatöristiska i motsats till det professionella. Vi är inte utbildade curatorer och har försökt undvika ett allt för akademiskt språk som riskerar att skapa murar kring konsten och göra den till ett reservat för de övre samhällsskikten. Jag är rädd att detta kanske både är utställningens styrka och svaga punkt, eftersom det är så lätt att avfärda det amatöristiska som ofärdigt. Men det är det öppna tilltalet vi har eftertraktat.
Vi har haft flera namn som har fallit bort av olika anledningar, men inte för att de är dåliga konstnärer. Det har till exempel varit viktigt att ha med lika många kvinnor som män, även om det nästan alltid var männen som höll sig framme. Som man är det lätt att tänka på andra män och upprepa detta mönster, vilket vi har velat motverka.
Har det funnits några avgörande upptäckter eller ögonblick som har påverkat hur utställningen slutligen har blivit?
Alltså, det gäller att ha tur och vara öppen för att upptäcka konstnärskap som man inte redan känner till! Man måste fråga runt om bortglömda lådor och annat som kan bjuda på överraskningar och oväntade verk. Konstnärer väljer ofta att visa det som de tidigare fått positiv respons på. Men då ser man bara det redan kända och historien kan se annorlunda på den saken. I utställningen dyker det upp en mängd förgreningar och återkopplingar som vi blivit medvetna om under arbetet. Kanske blir den typen av informella relationer mer påtagliga i en småstad där många känner varandra? Krokimodellen Isabel Rayo Planellas högst privata skapande var en fascinerande upptäckt.
Hur tror du att utställningen kommer att tas emot lokalt?
Jag kan förstå om det finns förväntningar från Malmös konstnärskår när det görs denna typ av samlingsutställning. Vad jag vet var det så långt tillbaka som 1991 som det förra gången gjordes en liknande utställning med lokal samtidskonst, och det är självklart att det är institutionernas skyldighet att fortsätta bevaka konstscenen och uppfinna intressanta ramverk för lokala samlingsutställningar. Vi är självklart tacksamma för detta uppdrag, men inser att en del kulturarbetare säkert blir irriterade och skulle ha velat se en helt annan utställning. Vårt intresse för det amatöristiska innebär kanske att utbildade och långvarigt verksamma, etablerade konstnärer kan känna sig förbisedda. Jag hoppas att de får sina behov tillgodosedda på andra sätt framöver.
I en nyligen utkommen bok benämns Malmö som «framtidsstaden». Idén är att de sociala spänningar – men också möjligheter, hoppas man – som finns i Malmö kommer att bli verklighet i resten av Sverige framöver. Hur ser du på en sådan äventyrlig idé?
Jag känner att jag inte är rätt person att svara på den frågan. Men varje stad har väl sina egna förutsättningar. Moderna museet var en period oroade att titeln Malmö brinner kunde verka stötande, men den refererar ju snarast till ett slags inre tryck och ett passionerat förhållande till livet. Malmö är en stor småstad och både Clemens och jag har upplevt det «tryck» som kan komma ur att ha extremt tråkigt och uppleva brist på stimulans och som kan resultera i kraftfulla uttryck. Detta har vi velat lyfta fram i utställningen. Vad gäller framtiden vågar jag knappt tänka på hur den kommer att se ut. Dels för att jag är undergångsromantiker men också för att jag inte önskar att mina dystopiska drömmar ska bli sanna.
Frans Josef Petersson
