onsdag 25 augusti 2021

#rödlantis

Denna tröja finns i S, M, L, XL, XXL, i svart, vitt och ljusgrått. Säljs för 375:- inkl porto. Beställ genom mig så skickar jag. Alla på vischan röstar inte på SD. Men de är stora utanför städerna och det är ett riktigt läskigt läge just nu.

Dags att bekänna färg!

 







onsdag 19 maj 2021

Kennet Klemets "Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga"



Release idag för Kennet Klemets nya diktsamling "Det tunna skiktet mellan det ändliga och det oändliga"

Boken är den avslutande delen i en löst sammanhållen trilogi som också består av "All denna öppenhet som kommer" (2011) och "På dess naturliga plats" (2018). Jag har gjort omslaget till alla tre.

Hela trilogin PLUS ett signerat grafiskt blad av mig går att köpa från förlaget nu till specialpris:

https://www.pequodpress.se/product-page/3-x-kennet-klemets-ola-åstrand




tisdag 29 december 2020

Hos Ola Åstrand och Mette Wide går hönsen och småskrockar på en idyllisk innergård. Ola är storstadsgrabben som flyttade ut på landet när han återsåg Mette och passion uppstod. De träffades på svartklubb i Göteborg på det glada 80-talet. Ola gick på Valands konsthögskola och drev på fritiden, tillsammans med ett par andra konstnärer, illegal klubb i samband med galleri Rotor. Ola var dj och Mette flitig klubbesökare medan hon jobbade extra i barer, och på sjukhus. Sin konstutbildning gjorde hon på Konsthögskolan i Malmö. – Det var inget drama då, vi noterade mest varandras existens, säger Mette. Kanske inte bara noterade för Mette har hittat en gammal adressbok från den tiden som det bara stod ett namn och nummer i, Olas. Men båda hade långa relationer och fick barn med andra innan de möttes igen och blev ett par. – För nio år sedan kom Ola in i mitt liv igen och det uppstod en oerhörd passion, säger Mette, och för första gång i mitt liv vågade jag kasta mig ut i den. Jag var 45 år och tänkte: det är nu eller aldrig. Ola håller med. - Tänk att du fanns! Mette köpte sin lilla gård i Benestad redan som 23-åring. Hennes föräldrar hade sett den stå tom när de passerade dagligen under en period då de var dekorationsmålare på Gyllebo slott. – Den hade stått tom i tio år och när jag tänker tillbaka så var det ju ganska djärvt förstås, men jag tyckte det var ett äventyr och jag renoverade lite i taget. Det finns mycket kvar än att ta tag i men Ola kom in med ny energi när jag tröttnat lite. För fem år sedan flyttade Ola in på heltid. – Du har ju en förmåga att snabbt boa in dig, ler Mette, medan jag kan bo i flyttkartonger hur länge som helst. Eftersom de båda kommer från konstnärsfamiljer är de vana att leva på liten budget men med frihet att uttrycka sig. – När vi var små fick vi alltid vara med på fester och vernissager, säger Ola. Det var givet att ungarna skulle ordna egna konstutställningar eller få plats att göra en föreställning. Dock känner de båda att de varit tvungen att profilera sig för att hitta sina egna konstnärliga uttryck. – Både Mette och jag har haft dominanta föräldrar, en tung impact som vi både känt behov av att revoltera mot. Ola har aldrig varit main-stream i sin konstnärliga gärning, vare sig det gäller målningar, installationer eller publikationer. Han har gett ut ett flertal artist books och i september kommer ännu en. Den består av hans collage tillsammans med poeten Kennet Klemets texter som ges ut på Rojal förlag, i Göteborg. Ola har flera gånger agerat curator, nu senast tillsammans med Mette, i utställningen ” Art Bomba - punk och prinsesstårta” om konstnären Åke Dahlboms verk, på Ystads Konstmuseum. – Eftersom vi är känsliga rivjärn båda två var jag inställd på att det skulle bli batalj men det gick hur bra som helst, säger Mette. – Ja det blev jättebra, vi höjde varandra, säger Ola. Jag hade i alla fall inte kunnat göra det så bra utan dig. Annars tycker de att de är ganska olika. Ola har mer tydliga politiska ställningstagande. – Jag är inte nån fan av konst för konstens egen skull, säger han, men det är ju du. – Nä, det är jag inte men det är så här att så fort jag definieras i någon stil eller något budskap känner jag mig jätteinstängd. Jag har ett stort frihetsbehov, säger Mette. De tycker båda att klimatet för konst i Sverige har blivit för kommersiellt. Den är tillbaka till ”olja på duk” med mål att sälja så bra som möjligt. – Vi har hamnat i händerna på kapitalisterna igen, säger Ola. Egentligen skulle all konst vara anonym, då skulle det vara lättare att uppleva den utan förutfattade meningar och personkult. Själv hoppade han av sitt galleri i Göteborg för att han inte gillade hur han började tänka. Mette nickar instämmande. – Jag har slutat söka stipendier och utställningar, jag gillar inte att bli bedömd för det följer med mig in i ateljén och stör. Jag måste få vara fri när jag arbetar. Jag vill inte känna krav på mig, att måla för mig är som att sätta ett frö för att sen se vad som kommer upp, säger Mette. – Styrkan med bra konst är att den kommer ur ett inre berättarbehov och inte för att leva upp till andras förväntningar. Jag ifrågasätter hela tiden konsten och vad eller vem den är till för, säger Ola. Man måste alltid vässa sig. Ola menar att hans egen konst är mest idébaserad. – Jag jobbar efter en plan. – Men du är ju jävligt petnoga egentligen, säger Mette. Även om du bara skriver en text:” Kärlek mot SD”, så är det superviktigt vilka bokstäver och färger du använder. – Ja det är det förstås, för all konst måste kännas och vara sensuell. Det är viktigt, säger Ola. Han har nu en ide om en installation med kroppar i glasfiber. Mette hjälpte honom gjuta av sin egen kropp och det är den han jobbar med i väldigt många olika kopior. – Att använda glasfiber är väl inte så pk men det håller ju forever, säger han. Det vill säga, om nu konst verkligen ska hålla för alltid. 

Susanne Durlind, Ystads Allehanda, 2020.

onsdag 7 oktober 2020

Generation 17 oktober 2020 - 1 april 2021.





Fredrik Svensk i Aftonbladet 14 november:

Utsatthet, kontroll och viljan att förändra
”Generation” är ett rikt och lustfyllt återbesök i 1990-talet

Vad var det egentligen som hände på 90-talets svenska konstscen? På Borås konstmuseum gör Lena Mattsson och Ola Åstrand ett personligt försök att ge ett svar.
Det första jag möts av är Karlsson Rixons Jag säljer ingenting (återbesök) (1994/2020). Museet har återskapat tre banderoller, platsspecifikt skapade för en fasad i ett av Malmös köpmanskvarter. Tre näst intill nakna och smala kvinnokroppar, hängande upp och ner, fastbundna i benen. På samma gång utsatta, objektifierade, och i någon mån ändå i kontroll över sin egen sårbarhet.
Verkets tidstypiskt kritiska taktik består i att internalisera reklamformen och den kommersiella offentlighetens patriarkala villkor och genom bondage-referensen låta den feministiska kritiken kompliceras. I installationen ingår pressklipp från tiden när konstverket vandaliserades av en grupp revolutionära feminister.
Tillsammans med verk av bland andra Elisabet Apelmo, Eva Larsson, Katrine Helmersson, Maria Lindberg, Ebba Matz och Cecilia Parsberg är Karlsson Rixons Jag säljer ingenting (återbesök) en liten del av den mångfald av relationer till en feministisk tematik som gör Generation till en så rik och lustfylld utställning. Att kalla något feministiskt eller att påpeka att många kvinnor tog plats i konsten under 90-talet betyder inte att man reducerar konsten till en viss mening eller en viss form.
Samtidigt undrar jag om denna lust har att göra med att detta kanske är den sista generationen konstnärer med tillräckligt förtroende för den borgerliga offentligheten för att skapa konst i hopp om att reformera den. Vilket inte hindrar att reformationen av kantas av motsägelser.
Utställningens mest ikoniska verk är Cecilia Edefalks Selfportrait (1993) där hon riktar både blicken och pistolmynningen mot den kameralins som hon kontrollerar med fjärrutlösaren. I samband med 2010-talets medieutveckling och det spända politiska läge som råder just nu sammanfattar fotografiet den paradoxala relationen mellan det förnuftiga i att eftersträva självrepresentation och något mycket våldsamt och oförnuftigt.
En vanlig föreställning om samtidskonst är att den internaliserat den gräns som tidigare gjorde det möjligt att skilja på vad som är och vad som inte är konst. Elin Wikströms relationella situationer är ett exempel på hur konsten reproducerar sig genom att integrera ett socialt projekt, Annika Lundgrens bussturer är ett annat. Att följa med Lundgrens teatralt briljanta guidning från Göteborg till Borås mitt under corona gav en helt ny känsla av en förfluten frihet.
Osäkerheten kring vad som egentligen utgör en konstform svarar mot svårigheten att skilja mellan när du förstår dig själv som ett varumärke och en vara på en marknad, och när du inte gör det. Svårigheten att avgöra vad som utgör gränsen för samtidskonstens form står alltså i relation till svårigheten att avgöra om du i själva verket jobbar, fast du är kanske är på fest, tar hand om barnen, eller roar dig på TikTok.
Även om det historiska ursprunget till denna idé om samtidskonst brukar förläggas till 1960- och 70-talen är det kanske först under 90-talet som det blir en självklar del av svenskt konstliv. Efter den ekonomiska krisen under tidigt 90-tal blir den också till något vitalt.
Känslan av framtidstro och frihet är också tätt förknippad med avreglering och nyliberal esprit. Vad kännetecknar bättre än Stenbeck-sfärens ZTV denna befrielse från SVT-monopolet? Därför är det genialt att inkludera konst- och kulturprogrammet Beckerell som visades under 1994-1996 på just ZTV.
Det är svårt att motstå kombinationen av det charmanta självförtroendet hos programledarna Viggo Cavling och Kajsa Bengtsson och en snabb lättfotad ljud- och bildklippning. I första avsnittet intervjuas internetfanatikern John Perry Barlow. Han kallar sig själv patologisk optimist.
Finns det något kvar av denna entusiasm i dag när nätverk blivit synonymt med övervakningskapital? Kanske hos den smittsamt post-kritiska webbtidskriften c-print.se? Liksom Beckerell var en första inblick i samtidskonsten för en ung arbetarklass på 90-talet kanske c-print är det i dag?
Att webben slog igenom under 90-talet märks annars inte mycket av i utställningen, men den allt billigare digitala tekniken och dess redigeringsmöjligheter är väl representerad. Att detta också gjorde det lättare att fånga statens anti-svarta polisbrutalitet på film blir tydligt i Lucky People Centers musikvideo Rodney King (1992).
I dag framstår den som både en appropriering av afroamerikanskt lidande och som en viktig solidaritetshandling med den antirasistiska kampen i USA.
Som en del av Black lives matter släpptes i somras Arthur Jafas musikvideo till Kanye Wests låt Wash us in the blood feat. Travis Scott. Det slående med att återse Rodney King är hur märkligt få videor jag sett på samma tema mellan 1992 och 2020.
Tillsammans med den vita feminismens konstnärliga framgångar synliggör Rodney King utställningens brist på konstnärliga bearbetningar av den svenska rasismen och nyliberalismen under 90-talet. Likväl utgör Generation en givande horisont för att förstå den situation som konsten och världen befinner sig i i dag.

Fredrik Svensk

Här en digital visning av utställningen:


Och här ligger en digital version av katalogen:

torsdag 24 september 2020

Molekyl Gallery, Malmö, 2 - 24 oktober .

OLA ÅSTRAND  

tillsammans med Kennet Klemets


Mörker med glödande kanter





2 - 24 oktober  2020 

Välkommen på vernissage fredagen den 2 oktober kl 18-21

Uppläsning av Kennet Klemets kl 19.00


Ola Åstrand, (f 1959) är en målare, tecknare, grafiker, kurator och tidigare musiker utbildad på Valands konsthögskola i Göteborg 1986–1991. Hans konst genomsyras av en samhälls- och civilisationskritik och är ofta symbolmättad med referenser till populär- och undergroundkultur. Om sitt framträdande på Molekyl skriver han så här:


"Utställningen baserar sig på den bok jag gjort tillsammans med poeten Kennet Klemets och som kom ut på Rojal nyligen i 100 ex. Genom åren har jag gjort omslag till flera av Kennets böcker och vi har länge pratat om att göra ett mer genomgripande samarbete. Mina collage består av foton tagna ur dagstidningar. Jag kallar dem för dagstidningscollage. De kan uppfattas som om man dammsugit dagspressen och sedan sprutat ut den igen. Jag har arbetat med stämningar och en slags realistiskt/abstrakt punkestetik. Kennets text är intimare, som en inre monolog som ständigt pågår samtidigt som världen fortsätter runt omkring oss."


Boken kommer att finnas till försäljning för 250:-.


https://www.youtube.com/watch?v=QQjJ8EJbGQk








torsdag 2 juli 2020

Mörker med glödande kanter.

Jag ägnade hösten åt att göra collage från bilder ur dagstidningar för en bok tillsammans med poeten Kennet Klemets, utgiven på Rojal 2020.






Rojal förlag har glädjen att presentera Mörker med glödande kanter, ett samarbete mellan konstnären Ola Åstrand och poeten Kennet Klemets, ett bokverk där svartvita fotocollage varvas med korta meningar och längre textsjok i ett mörkt, uppsplittrat och rytmiskt flöde, kalejdoskopiskt sammanfogade detaljer, uppsugna utsnitt av en snabbt förbiflimrande verklighet. Ett trevande, maniskt försök att få fotfäste, att fånga och väga en omvärld som hela tiden är för nära, för avlägsen, skymd, överbelamrad eller uttömd – för att nå fram till något, en fast punkt, en insikt, en flyktig känsla av lugn och klarhet, oregelbundna andningspauser.
 
Boken är formgiven av Rojal förlag och tillverkad för hand i en begränsad upplaga på hundra numrerade exemplar.

Materialet ligger även till grund för en utställning på Galleri Molekyl i Malmö, 2–24/10 tillsammans med Kennet och några uppläsningar med projektioner.

måndag 1 juni 2020

Kulturnytt i P1, Opulens och Aftonbladet.


Konstnärer, performanceartister, musiker, skådespelare och poeter. En salig blandning av kulturarbetare deltar i en ny mobilfilmsserie i samarbete med Borås konstmuseum. Den 3 juni är det dags för den sista och avslutande filmen.


En av dem som medverkar i projektet är bildkonstnären Maya 
Eizin Öijer. I hennes bidrag till mobilfilmsserien är det 
hennes make, poeten Bruno K Öijer, som håller i kameran. 
I filmen får man se ett lantligt och ensligt beläget soldattorp 
dit Maya Eizin Öijer har tagit sin tillflykt. Vi får också se hur 
hon visar de konstverk som hon arbetar med.Enligt Maya Eizin Öijer 
är det som vi upplever just nu "pandemins natt".

Arton personer från olika hörn av kultursverige har medverkat. 
De har fått filma sig själva med mobilkamera och svarat på frågor 
kring sin tillvaro under pandemin och om hur deras liv och skapande 
har påverkats. Filmerna har sedan sammanställts och redigerats av videokonstnären Lena Mattsson. Mobilfilmsserien heter Kultur under 
covid 19 och finns utlagd i sin helhet på Borås konstmuseums hemsida. 

Det var när en stor utställning om 90-talets konst fick ställas 
in på grund av corona som Lena Mattsson och hennes kollega konstnären 
Ola Åstrand fick idén till mobilfilmsserien.

Filmserien inleddes den 7 maj och varje vecka har tre nya delar 
lagts ut på Borås konstmuseums hemsida. Något som överraskade var 
att svaren blev så olika sinsemellan.
I poeten Johan Jönssons film får vi följa med in i hans arbetsrum 
där väggarna är klädda med fullproppade bokhyllor ända från golv 
till tak.

Filmerna är alltifrån vardagliga och rätt krassa nedtonade 
redogörelser och betraktelser till mer överrumplande inslag 
som till exempel performanceartisten, koreografen och trumslagaren 
Stina Fors film som är ett enda stort och utdraget bröl av ångest:

I den sista delen som läggs ut den 3 juni berättar Paulina Göth, 
som är en av medlemmarna i scenkonstkollektivet Potato Potato, 
om hur det är att försöka överleva som kulturskapare i den dystopiska 
och osäkra tid som råder just nu.

Ett av de viktigaste syftena med mobilfilmsprojektet är att påminna 
om kulturens betydelse för människan och samhället, säger 
initiativtagaren Lena Mattsson.


Helena Nordenberg

Här nedan ett längre inlägg ca 10:50 in:

Artikel i Opulens:
Sevärt om kulturarbete under coronakrisen
KONST/FILM. Clemens Altgård har sett en rad kortfilmer som speglar kulturarbetares situation i coronatider. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering, skriver han.
I dag den 3 juni är det på Borås Konstmuseums webbsajt final för Kultur under covid-19 – en mobilfilmserie som inleddes den 7 maj .

Det rör sig om ett projekt där konstnärerna Lena Mattsson och Ola Åstrand bett ett antal kulturutövare filma sig själva med mobilen och ventilera sina känslor beträffande den pågående pandemin.

Materialet har sedan sammanställts, klippts och redigerats av Lena Mattsson. För merparten av de fina musikinslagen står Noah Jaskoviak Åstrand.

Totalt är det nu 13 filmer upplagda på Borås konstmuseums Youtubekanal.

Torkel Rasmusson framför en sång som jag tror att många kommer att känna sig starkt berörda av. Slutstrofen lyder:

”… När fåglarna blundar och räven går vilse i snön            
och en stilla bris snabbt övergår i tyfoner        
Samtidigt rimfrost i träden och varma vågor i sjön         
Som om världen vi kände hemsöks av demoner”

Det är annars stor spännvidd vad gäller känslorna som de olika kulturutövarna låter komma till uttryck. Poeten Johan Jönsson citerar diktrader med virusmotiv som han skrivit för ett par decennier sedan. Grundtanken där är att virus är den här planetens egentliga härskare och vi människor bara virusens snabbmatställen.

Koreografen och performanceartisten Stina Fors uttrycker sig inte med ord utan använder rösten som ett instrument för att skapa ljud eller snarast läten. Det är ett annorlunda och intressant sätt att hantera den oro och ångest som pandemin har fört med sig.

Ändå är det förhållandevis många av de medverkande som känner ett paradoxalt lugn trots att jobb gått förlorade och den ekonomiska situationen blivit krisartad.

Scenkonstkollektivet PotatoPotatos medlemmar vittnar om både ett slags lugn och det djupt allvarliga i situationen som uppstått. Konstnären Dana Sederowsky talar om såväl bankrutt, på grund av förlorade timanställningar, som att hon arbetar på som vanligt i sin ateljé och dessutom arbetar med en roman.

Filmerna är bara några minuter långa och jag tycker det känns trösterikt att se dem. För oavsett vilket budskap som förs fram eller vilka känslor som förmedlas så uppstår ett intryck av sammanhang. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering och livet som sådant har inte förlorat sin mening.

Vissa tror till och med att det kan komma något gott ut av pandemin. Att en ohållbar livsstil ska ersättas av något som är mer i samklang med naturen. En sådan förhoppning uttrycker till exempel konstnären Maya Eizin Öijer som filmats av sin make poeten Bruno K Öijer.

Eftersom filmerna är korta är det inte tidskrävande att se alla i rask följd, men det kan också vara en idé att portionera ut tittandet. Själv har jag återvänt flera gånger för att se om de här fina små meddelandena från individer som i likhet med mig själv arbetar hemifrån i isolering.

Även om det var final för projektet idag så ligger filmerna kvar. Så missa inte detta tillfälle att få nya och i vissa fall annorlunda perspektiv på pandemin.   


CLEMENS ALTGÅRD

Aftonbladet:
Kulturarbetare, vi har saknat er
Isoleringen, krisen och skapandet tar plats i nya projekt
KONST
”Gemene man lär sakna kulturen, kanske kan förstå och respektera dess värde lite mer, att inte ta för givet att vi kulturarbetare ska finnas här och leverera.” Orden är Dana Sederowskis, från mobilfilmserien Kultur under Covid-19 som nu finns i sin helhet på Borås konstmuseums hemsida. Konstnärer, författare, musiker, dj:s, performanceartister vittnar i korta filmer om livet som skapande individ under pandemins isolering.
Extrajobb och bokningar försvinner, men skapandet rullar i många fall på. Flera återkommer till att man redan är van att jobba i isolering. Inspirationen, däremot, den tycks falla in i den allmänna tristessen. Alla vill ju kunna nå ut, det är trots allt det som är poängen med konst och kultur. Kommunikationen.
Lena Mattsson och Ola Åstrand, som curerat serien, har valt spännande individer och mixat snyggt. Johan Jönson läser dikt. Stina Fors skapar ett adekvat ljudverk. Men mest är det berättelser inifrån skapandets, eller det bristande skapandets verkstad. Tristessen och oron har vi alla gemensamt.

Så egentligen är det fina tider för konsten: referensramarna är mer gemensamma än för bara några månader sedan. När curatorgruppen Muskot gjorde en open call till en konst- och poesiutställning var tanken att skapandet just ska få komma ut i friska luften, möta en publik och kanske göra det som konst gör bäst. Väcka något nytt – tankar, känslor – eller vindla sig in någonstans i betraktarens inre för att ligga och vila ett tag, tills ett möte kan ske.
På utställningen Isolering | Kommunikation på Färgfabriken (t o m den 14 juni) är det snarare den senare sortens kommunikation. Det är en märklig utställning en märklig försommar. Konstverken har placerats ut på golvet, både målningar och tredimensionella verk, och varje verk har ordentlig distans till sin nästa. Som vi själva. Antagligen är det inbillning och en coronaläsning men de flesta verk har en sällsam ton av stillsam sorg, vemod, inåtvändhet.
Det är texterna som biter sig fast. Inte bara poesin, som får hänga på rimlig läshöjd på väggen, utan också ett textbaserat konstverk som Simon Skutelis Utan titel. Suggestivt och hypnotiskt upprepas ”På grund av den rådande situationen …” in absurdum. En rådande situation som får George att börja skriva igen, Jesus att komma tillbaka och en bäddad säng att ge upphov till ångest. Den är knäpp, den rådande situationen, och rymmer både möjligheter och fasor.
Men det jag gillar mest är inte coronarelaterat, som Kaisa Luukkonens Tblisi, 9 march 2019, en sprucken transparent megafon, eller Tilda Lovells spöklika Ziegenmelker – fågel och människa i ömsesidigt våldsamt beroende. Och även om tanken är smart med golvet och distansen, blir det inte riktigt någon samlad upplevelse av utställningen – den är för mycket en spegling av oss själva, förvisso en manifestation för konsten och poesin men mer just ett statement.

Projekten i Borås och i Liljeholmen liknar varandra: de kommer inifrån ett behov att synas och bearbeta en gemensam kris, vare sig den är konstnärlig, ekonomisk eller existentiell. Så medan jag knäböjer för att kunna se konstverken, som vore jag en solidarisk polis, funderar jag ändå på Dana Sederowski. Kulturarbetare ska inte bara leverera. Men vi saknar er.

Av:
Ulrika Stahre

onsdag 6 maj 2020

Kultur under Covid-19.


Lena Mattsson och jag bad ett tiotal kulturarbetare att filma sig själva med mobiltelefonen och berätta hur de tänker om det som händer våren 2020.
I dessa poetiska och intima filmer blir vi inbjudna till att höra berättelser om allt från pågående och inställda projekt, ändrade arbetssituationer, tankar om pandemin men också en del hopp och inspiration.
Lena Mattsson har sammanställt, klippt och redigerat materialet. Musiken är skapad av Noah Jaskoviak Åstrand om inte annat anges. Serien är kuraterad av mig och Lena Mattsson och producerad av Borås Konstmuseum. 

Med premiär den 7 maj kommer därefter nya filmer måndagar, onsdagar och fredagar mellan 11/5-3/6 2020


Final för Kultur under Covid-19!
Är det inte en underbart vacker försommar! Var det inte längesedan vi uppskattade naturen så här mycket?
Den 3 juni sänds den sista filmen i mobilfilms-projektet som började den 7 maj och nu finns alla tretton filmerna att se samlade här på sidan eller här på vår youtube kanallänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Vi ville göra ett nedslag och rapportera om hur kulturarbetare upplevde våren 2020. Har kulturen en giltighet under en kris? Eller är den bara grädden på moset, en slags överflödig lyx? Så många filmer, böcker, konst och musik har handlat om annalkande kriser. Var det denna kris det handlade om? Kommer det fler kriser?
Vi frågar oss nu: Vad var det egentligen som hände? Är det önskvärt att allt återgår till det ”normala”? Eller bar denna kris på ett löfte om att saker kan bli annorlunda om vi gemensamt ändrar vår livsstil? Var det kanske så att denna vår visade på en slags kraft i att vi tillsammans kan förändra saker som väldigt länge känts tomt och innehållslöst? För oss slutar inte kultur att ha en giltighet under denna märkliga tid, men vi kanske såg på den med nya ögon…
Vi vill tacka alla kulturarbetare som medverkade i detta projekt!
Lena Mattsson och Ola Åstrand, curatorer
Borås Konstmuseum, producent

lördag 14 mars 2020

Spellista Valandsklubbben 1985-90.

Jag gjorde en spellista utifrån den musik jag DJ'ade på Valandsklubben. De åren som Valandsklubben hade öppet sammanföll med de nya musikstilarna rap, house, acid house och techno...



Valandsklubben låg på Karl Gustavsgatan 6, runt hörnet från elevgalleriet Rotor på Vasagatan. Den var en av många svartklubbar som fanns i Gbg på 80talet och helt säkert den minsta. Klubben öppnade kl 21 men brukade inte fyllas med människor förrän efter 00. Sedan steg man staplande ut i starkt dagsljus vid tio-tiden på morgonen.
Idag har Anonyma Alkoholister sin centrumgrupp där.

DJ Lana Dårsto.

Foto: Thomas Johansson



Foton: Roger Forslund


Foto: Urban Höglund

Kim Larsen var inte den enda kändisen som besökte klubben, men jag minns inte så många andra...?

tisdag 21 januari 2020

Art Bomba och Ella Tillema 8 februari - 3 maj på Ystads Konstmuseum.

Min sambo Mette Wide och jag kuraterar en utställning med Åke Dahlbom, alias Art Bomba, i Ystad nästa månad. Clemens Altgård och jag tog med Åke i utställningen Malmö Brinner på Moderna Museet i Malmö 2017. Samtidigt denna gång ställer Ella Tillema ut. Kommer bli PUNK OCH POLITIK precis som vår tid behöver!




Människor sysslar med konst av olika anledningar. Att uttrycka sig kreativt handlar i hög grad om att erövra en egen plats. Om man provocerar, räcker ut ett långfinger mot den etablerade världen, så är det inte för att man vill ta plats där utan för att man vill odla sin egen plätt.
Jag läste nyligen att ”Kreativitet är inte önskvärd om den inte går att sälja”. I en tillvaro som allt mer går mot ett gentrifierat och kommersialiserat samhälle kan det kännas skönt att bli påmind om att konst kan vara något annat än kommers.
Bara att ta in Art Bomba på ett museum känns som ett långfinger och vi hoppas att en bit av den kraften finns kvar i denna utställning och att det långfingret fortsätter provocera och kanske inspirera andra människor att hitta sin plats i en tillvaror som känns allt för pre-fabricerad.





onsdag 15 januari 2020

"Att leva under kapitalism", Ahlbergshallen 25 januari - 9 februari.


Du sköna dyra värld
Ola Åstrands utställning ”Att leva under kapitalism”
När jag kommer in i det stora rummet i Ahlbergshallen möts jag av ett ödsligt landskap. Kundvagnar står utspridda och en bankomat, som om den ryckts ur väggen, står mitt i rummet. Två stora vinylprints sträcker sig emot taket. På dem tornar sig höga stålkonstruktioner med spotlights i toppen. Till vänster om mig står en lastpall med kroppsdelar, ben för att vara exakt. Bakom mig hänger ett kollage med sjuka ögon som stirrar på mig. Jag känner mig som en vilsen zombie som planlöst vandrar utanför ett övergivet shoppingcenter i George A. Romeros Dawn of the Dead. Var har jag hamnat?
Ola Åstrands utställning ”Att leva under kapitalism” är en stark upplevelse. Han lyckas också med konststycket att locka till skratt samtidigt som där finns något oerhört skrämmande, en känsla av att befinna sig i dystopin innan undergången. Man kan inte låta bli att drabbas av tanken; vad fan håller vi på med?
Det första som möter en när man kommer in på utställningen är verken Att leva under kapitalism 1 & 2. Verken består av två likartade fotografier där en pistol riktas emot huvudet på en leende man respektive kvinna. Verket visar den motsägelsefulla och självförstörande logik som präglar kapitalismens väsen. För hur kan vi fortsätta att producera och konsumera i en värld med ändliga resurser? Laissez faire-kapitalismens osynliga hand kommer att blåsa skallen av dig.
När internet kom betraktade många det som en teknologisk frälsare, ett rum fritt från marknadens krafter och ett medel till ett mål om en mer fulländad demokrati, en demokrati som inte kan köpas för pengar. Men detta skulle visa sig vara en hägring i en frihetstörstande öken. Verket Uppkopplad 1, samt dess systerverk Uppkopplad 2, illustrerar hur konsumenten också har förvandlats till produkten. Ögonen som stirrar på dig, dina rörelser och ditt beteendemönster, säljer det sedan vidare till högstbjudande. Kanske är inte resurserna ändliga trots allt. Så länge det finns produkter kommer det finnas konsumenter och så länge det finns konsumenter kommer det finnas produkter. Och vi gör det frivilligt. Vi lägger upp våra privatliv till försäljning och i utbyte erhåller vi "gratistjänster" som möjliggör för ytterligare spridning av vår privata sfär. Internet har förvandlats till kapitalistens version av de vises sten som förvandlar all data till guld.
En av mina många favoriter på utställningen är Liberty City, ett stort fotografi tryckt på vinyl. Bilden föreställer en upplyst stad sedd snett ovanifrån.Tittar man närmre ser man att staden är byggd av tomma kartonger och förpackningar vars fasader kläds av företagens logotyper. Den nyliberala kapitalismen bygger på myten om individens naturliga rättigheter. Problemet är bara att rättigheter inte är något av naturen givet utan en social konstruktion som vi kan förändra innehållet i, om vi bara bestämmer oss för det. Kungen utses inte längre av Gud utan på styrelsemöten där målet är monopol över företagens Eldorado; Liberty City.
Finns det en väg ut ur denna tillvaro eller är våra analfabeta barn dömda att dö av sot-lunga i vårdköer med vatten upp till midjan? Den som lever får se. Men sociala förändringar börjar i tanken och Åstrands utställning är oerhört tankeprovocerande. Det är alltså inte bara en utställning med fantastisk konst den är också oerhört viktig.
Text och foto: Freddie Ross
Från Volym, 2020-01-29 15:18