torsdag 24 september 2020

Molekyl Gallery, Malmö, 2 - 24 oktober .

OLA ÅSTRAND  

tillsammans med Kennet Klemets


Mörker med glödande kanter





2 - 24 oktober  2020 

Välkommen på vernissage fredagen den 2 oktober kl 18-21

Uppläsning av Kennet Klemets kl 19.00


Ola Åstrand, (f 1959) är en målare, tecknare, grafiker, kurator och tidigare musiker utbildad på Valands konsthögskola i Göteborg 1986–1991. Hans konst genomsyras av en samhälls- och civilisationskritik och är ofta symbolmättad med referenser till populär- och undergroundkultur. Om sitt framträdande på Molekyl skriver han så här:


"Utställningen baserar sig på den bok jag gjort tillsammans med poeten Kennet Klemets och som kom ut på Rojal nyligen i 100 ex. Genom åren har jag gjort omslag till flera av Kennets böcker och vi har länge pratat om att göra ett mer genomgripande samarbete. Mina collage består av foton tagna ur dagstidningar. Jag kallar dem för dagstidningscollage. De kan uppfattas som om man dammsugit dagspressen och sedan sprutat ut den igen. Jag har arbetat med stämningar och en slags realistiskt/abstrakt punkestetik. Kennets text är intimare, som en inre monolog som ständigt pågår samtidigt som världen fortsätter runt omkring oss."


Boken kommer att finnas till försäljning för 250:-.


https://www.youtube.com/watch?v=QQjJ8EJbGQk








onsdag 12 augusti 2020

Vykort till salu.

10 kort inkl porto för 100 kr.

Swisha till 0704-430247, märk "Vykort" och meddela din adress. 





tisdag 11 augusti 2020

Hjärnstorm - Jag lägger av.

Jag medverkar i nya numret av Hjärnstorm på temat att lägga av:

https://hjarnstorm.se/produkt/138-139-jag-lagger-av/ 


Jag har lidit länge för min konst - nu är det er tur!


Jag kommer från ett annat Sverige som var mjukare än idag, mer sökande, inte lika tvärsäkert och där det fanns skyddsnät för hudlösa människor som jag själv. Flummare kallades vi som inte rättade in oss i det politiskt korrekta ledet. Som hellre lyssnade på Träd gräs och stenar än Hoola Bandoola Band och som flirtade med anarkismen och misstrodde auktoriteter. Jag läste Roger Fjellströms översättning av Henri Michauxs aforismer och fastnade för "Leverera dig inte som ett färdigt paket. Skratta i dina skrik, skrik i dina skratt". Det skrev jag längst upp på den blogg som jag startade för tio år sedan. Jag kände från början att det ”orena” var min grej. Att inte renodla och passa in utan låta det spreta. I Michauxs citat fanns också något groteskt som jag gillade, som att det man känner inte alltid är vackert eller fult utan kanske både och. 


Efter att ha harvat runt med olika band i replokaler utan att få några spelningar att tala om sökte jag och kom in på konstskola i början av 80-talet. Resten av det årtiondet var en enda lång konstskolefest och ett intensivt tecknande och målande. Som elev på Konsthögskolan Valand pratade jag med min lärare Franco Leidi på en julfest och berättade att jag sysslade med omvänd alkemi; jag ville göra skit av guld. Min konst skulle vara en fisblåsa mot finrummets pretentioner. Mitt motto blev: ”Alltid retar det någon”. Jag såg konsten som en motståndsakt mot borgerligheten och jag trodde att alla som sysslade med kultur på allvar tänkte precis som jag. Francis Picabia lär ha sagt att ”Konsten är askan av mitt liv”, och det kändes som min grej; att bara ösa på och inte hamna i klorna på ett förtyckande överjag. 


Jag hade min första soloutställning i Stockholm 1994 och det var första gången jag kom i kontakt med attityderna i storstadens konstvärld. Jag minns att jag tänkte att ”det där hade aldrig funkat i Göteborg”. Jag var ny på plan och osäker och van vid helt andra attityder. Dessa människorna framstod som om de iakttog mig från distans, som om de hade viktigare saker att göra. Jag förstod inte varför de var så otrevliga när de bjudit in mig att ställa ut i deras lokaler? På vernissagefesten skulle det både snortas kokain och tafsas kvinnliga konstnärer i rumpan. Jag tyckte att alla var vidriga och senare på natten sa jag det till dem utan att deras miner avslöjade någon reaktion. 


Fem olika gallerier och lika många soloutställningar hade jag i Stockholm efter det, och jag såg mer av konstvärldens attityder. Jag kom att undra om konsten drar till sig människor som vill trycka ner andra? Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra så kallade konstexperter. Jag tänker att osäkerheten kring vad konst egentligen är och vem den finns till för drar till sig människor som utnyttjar detta för att göra egen karriär. Jag tänker: ju finare institutioner, desto sämre attityder. 


Idag försöker jag skydda mig. Jag har inte offrat så här mycket av materiell trygghet för att känna mig ifrågasatt av människor som behandlar mig illa. Då håller jag mig hellre i min lilla damm.


Strax innan jag fyllde femtio började det bli riktigt tufft. Jag hade kämpat så många år men kunde ändå inte leva på min konst. I samband med en separation slutade jag att dricka. Det var en uppslitande period då jag blev tvungen att omvärdera mycket. Det var svårt att göra konst nykter. Alkoholen hade gett mig en nonchalans som jag kunde sakna. Jag saknade den där kreativa skjutsen och extrahuden som alkoholen gav. Men jag lärde mig också nya saker och jag började tänka på konsten som ett slags friskvård. Min konst handlade inte lika mycket om inre demoner utan istället försökte jag blicka utåt och gestalta världen så som jag upplevde den. 


Trots att jag många gånger i fantasin har satt eld på all min lagrade konst och flytt långt bort, så återkommer jag ändå till arbetet i ateljén och behovet av att uttrycka mig. Till och med nu i början av Corona-pandemin söker jag mig till konst och kultur som en livslåga och tröst. Jag älskar när jag stöter på samtida kulturarbetare som har en ton som känns angelägen, politisk och inkluderande. Det senaste riktigt drabbande konstverket jag såg var Jeremy Dellers videoföreläsning "Everybody in The Place" som ligger på Youtube och som jag nu har sett många gånger. Konst kan ju vara så mycket. Dellers verk är en filmad föreläsning om rave-kulturen som uppstod under Thatchers konfliktfyllda 80-tal. Han berättar om det som var en DIY-kultur, precis som proggen och punken, för en klass politiskt studerande ungdomar. Den där typen av DIY-rörelser har alltid intresserad mig; en typ av kreativitet som växer fram ur en nödvändighet, nästan som ett sätt att överleva. Jag tycker att konstens finrum ofta upplevs som obegripligt avklippta från något annat sammanhang än sina egna. I dessa finrum blir du snabbt utfryst om du säjer fel saker och inte från början förstår vad det handlar om. Vem gagnar det? 


Musikern och författaren Julian Cope pratar ofta beundrande om andra musiker som gör en icke-karriär-manöver (non-career move) vilket ungefär betyder att inte tänka smart och karriärmässigt, utan att lyssna på sig själv och låta konsten söka sina egna vägar utan garantier att lyckas. Cope har gjort precis som jag själv: undvikit att leva upp till förväntningarna. 

Alltid retar det någon.


torsdag 2 juli 2020

Mörker med glödande kanter.

Jag ägnade hösten åt att göra collage från bilder ur dagstidningar för en bok tillsammans med poeten Kennet Klemets, utgiven på Rojal 2020.






Rojal förlag har glädjen att presentera Mörker med glödande kanter, ett samarbete mellan konstnären Ola Åstrand och poeten Kennet Klemets, ett bokverk där svartvita fotocollage varvas med korta meningar och längre textsjok i ett mörkt, uppsplittrat och rytmiskt flöde, kalejdoskopiskt sammanfogade detaljer, uppsugna utsnitt av en snabbt förbiflimrande verklighet. Ett trevande, maniskt försök att få fotfäste, att fånga och väga en omvärld som hela tiden är för nära, för avlägsen, skymd, överbelamrad eller uttömd – för att nå fram till något, en fast punkt, en insikt, en flyktig känsla av lugn och klarhet, oregelbundna andningspauser.
 
Boken är formgiven av Rojal förlag och tillverkad för hand i en begränsad upplaga på hundra numrerade exemplar.

Materialet ligger även till grund för en utställning på Galleri Molekyl i Malmö, 2–24/10 tillsammans med Kennet och några uppläsningar med projektioner.

måndag 1 juni 2020

Kulturnytt i P1, Opulens och Aftonbladet.


Konstnärer, performanceartister, musiker, skådespelare och poeter. En salig blandning av kulturarbetare deltar i en ny mobilfilmsserie i samarbete med Borås konstmuseum. Den 3 juni är det dags för den sista och avslutande filmen.


En av dem som medverkar i projektet är bildkonstnären Maya 
Eizin Öijer. I hennes bidrag till mobilfilmsserien är det 
hennes make, poeten Bruno K Öijer, som håller i kameran. 
I filmen får man se ett lantligt och ensligt beläget soldattorp 
dit Maya Eizin Öijer har tagit sin tillflykt. Vi får också se hur 
hon visar de konstverk som hon arbetar med.Enligt Maya Eizin Öijer 
är det som vi upplever just nu "pandemins natt".

Arton personer från olika hörn av kultursverige har medverkat. 
De har fått filma sig själva med mobilkamera och svarat på frågor 
kring sin tillvaro under pandemin och om hur deras liv och skapande 
har påverkats. Filmerna har sedan sammanställts och redigerats av videokonstnären Lena Mattsson. Mobilfilmsserien heter Kultur under 
covid 19 och finns utlagd i sin helhet på Borås konstmuseums hemsida. 

Det var när en stor utställning om 90-talets konst fick ställas 
in på grund av corona som Lena Mattsson och hennes kollega konstnären 
Ola Åstrand fick idén till mobilfilmsserien.

Filmserien inleddes den 7 maj och varje vecka har tre nya delar 
lagts ut på Borås konstmuseums hemsida. Något som överraskade var 
att svaren blev så olika sinsemellan.
I poeten Johan Jönssons film får vi följa med in i hans arbetsrum 
där väggarna är klädda med fullproppade bokhyllor ända från golv 
till tak.

Filmerna är alltifrån vardagliga och rätt krassa nedtonade 
redogörelser och betraktelser till mer överrumplande inslag 
som till exempel performanceartisten, koreografen och trumslagaren 
Stina Fors film som är ett enda stort och utdraget bröl av ångest:

I den sista delen som läggs ut den 3 juni berättar Paulina Göth, 
som är en av medlemmarna i scenkonstkollektivet Potato Potato, 
om hur det är att försöka överleva som kulturskapare i den dystopiska 
och osäkra tid som råder just nu.

Ett av de viktigaste syftena med mobilfilmsprojektet är att påminna 
om kulturens betydelse för människan och samhället, säger 
initiativtagaren Lena Mattsson.


Helena Nordenberg

Här nedan ett längre inlägg ca 10:50 in:

Artikel i Opulens:
Sevärt om kulturarbete under coronakrisen
KONST/FILM. Clemens Altgård har sett en rad kortfilmer som speglar kulturarbetares situation i coronatider. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering, skriver han.
I dag den 3 juni är det på Borås Konstmuseums webbsajt final för Kultur under covid-19 – en mobilfilmserie som inleddes den 7 maj .

Det rör sig om ett projekt där konstnärerna Lena Mattsson och Ola Åstrand bett ett antal kulturutövare filma sig själva med mobilen och ventilera sina känslor beträffande den pågående pandemin.

Materialet har sedan sammanställts, klippts och redigerats av Lena Mattsson. För merparten av de fina musikinslagen står Noah Jaskoviak Åstrand.

Totalt är det nu 13 filmer upplagda på Borås konstmuseums Youtubekanal.

Torkel Rasmusson framför en sång som jag tror att många kommer att känna sig starkt berörda av. Slutstrofen lyder:

”… När fåglarna blundar och räven går vilse i snön            
och en stilla bris snabbt övergår i tyfoner        
Samtidigt rimfrost i träden och varma vågor i sjön         
Som om världen vi kände hemsöks av demoner”

Det är annars stor spännvidd vad gäller känslorna som de olika kulturutövarna låter komma till uttryck. Poeten Johan Jönsson citerar diktrader med virusmotiv som han skrivit för ett par decennier sedan. Grundtanken där är att virus är den här planetens egentliga härskare och vi människor bara virusens snabbmatställen.

Koreografen och performanceartisten Stina Fors uttrycker sig inte med ord utan använder rösten som ett instrument för att skapa ljud eller snarast läten. Det är ett annorlunda och intressant sätt att hantera den oro och ångest som pandemin har fört med sig.

Ändå är det förhållandevis många av de medverkande som känner ett paradoxalt lugn trots att jobb gått förlorade och den ekonomiska situationen blivit krisartad.

Scenkonstkollektivet PotatoPotatos medlemmar vittnar om både ett slags lugn och det djupt allvarliga i situationen som uppstått. Konstnären Dana Sederowsky talar om såväl bankrutt, på grund av förlorade timanställningar, som att hon arbetar på som vanligt i sin ateljé och dessutom arbetar med en roman.

Filmerna är bara några minuter långa och jag tycker det känns trösterikt att se dem. För oavsett vilket budskap som förs fram eller vilka känslor som förmedlas så uppstår ett intryck av sammanhang. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering och livet som sådant har inte förlorat sin mening.

Vissa tror till och med att det kan komma något gott ut av pandemin. Att en ohållbar livsstil ska ersättas av något som är mer i samklang med naturen. En sådan förhoppning uttrycker till exempel konstnären Maya Eizin Öijer som filmats av sin make poeten Bruno K Öijer.

Eftersom filmerna är korta är det inte tidskrävande att se alla i rask följd, men det kan också vara en idé att portionera ut tittandet. Själv har jag återvänt flera gånger för att se om de här fina små meddelandena från individer som i likhet med mig själv arbetar hemifrån i isolering.

Även om det var final för projektet idag så ligger filmerna kvar. Så missa inte detta tillfälle att få nya och i vissa fall annorlunda perspektiv på pandemin.   


CLEMENS ALTGÅRD

Aftonbladet:
Kulturarbetare, vi har saknat er
Isoleringen, krisen och skapandet tar plats i nya projekt
KONST
”Gemene man lär sakna kulturen, kanske kan förstå och respektera dess värde lite mer, att inte ta för givet att vi kulturarbetare ska finnas här och leverera.” Orden är Dana Sederowskis, från mobilfilmserien Kultur under Covid-19 som nu finns i sin helhet på Borås konstmuseums hemsida. Konstnärer, författare, musiker, dj:s, performanceartister vittnar i korta filmer om livet som skapande individ under pandemins isolering.
Extrajobb och bokningar försvinner, men skapandet rullar i många fall på. Flera återkommer till att man redan är van att jobba i isolering. Inspirationen, däremot, den tycks falla in i den allmänna tristessen. Alla vill ju kunna nå ut, det är trots allt det som är poängen med konst och kultur. Kommunikationen.
Lena Mattsson och Ola Åstrand, som curerat serien, har valt spännande individer och mixat snyggt. Johan Jönson läser dikt. Stina Fors skapar ett adekvat ljudverk. Men mest är det berättelser inifrån skapandets, eller det bristande skapandets verkstad. Tristessen och oron har vi alla gemensamt.

Så egentligen är det fina tider för konsten: referensramarna är mer gemensamma än för bara några månader sedan. När curatorgruppen Muskot gjorde en open call till en konst- och poesiutställning var tanken att skapandet just ska få komma ut i friska luften, möta en publik och kanske göra det som konst gör bäst. Väcka något nytt – tankar, känslor – eller vindla sig in någonstans i betraktarens inre för att ligga och vila ett tag, tills ett möte kan ske.
På utställningen Isolering | Kommunikation på Färgfabriken (t o m den 14 juni) är det snarare den senare sortens kommunikation. Det är en märklig utställning en märklig försommar. Konstverken har placerats ut på golvet, både målningar och tredimensionella verk, och varje verk har ordentlig distans till sin nästa. Som vi själva. Antagligen är det inbillning och en coronaläsning men de flesta verk har en sällsam ton av stillsam sorg, vemod, inåtvändhet.
Det är texterna som biter sig fast. Inte bara poesin, som får hänga på rimlig läshöjd på väggen, utan också ett textbaserat konstverk som Simon Skutelis Utan titel. Suggestivt och hypnotiskt upprepas ”På grund av den rådande situationen …” in absurdum. En rådande situation som får George att börja skriva igen, Jesus att komma tillbaka och en bäddad säng att ge upphov till ångest. Den är knäpp, den rådande situationen, och rymmer både möjligheter och fasor.
Men det jag gillar mest är inte coronarelaterat, som Kaisa Luukkonens Tblisi, 9 march 2019, en sprucken transparent megafon, eller Tilda Lovells spöklika Ziegenmelker – fågel och människa i ömsesidigt våldsamt beroende. Och även om tanken är smart med golvet och distansen, blir det inte riktigt någon samlad upplevelse av utställningen – den är för mycket en spegling av oss själva, förvisso en manifestation för konsten och poesin men mer just ett statement.

Projekten i Borås och i Liljeholmen liknar varandra: de kommer inifrån ett behov att synas och bearbeta en gemensam kris, vare sig den är konstnärlig, ekonomisk eller existentiell. Så medan jag knäböjer för att kunna se konstverken, som vore jag en solidarisk polis, funderar jag ändå på Dana Sederowski. Kulturarbetare ska inte bara leverera. Men vi saknar er.

Av:
Ulrika Stahre

onsdag 6 maj 2020

Kultur under Covid-19.


Lena Mattsson och jag bad ett tiotal kulturarbetare att filma sig själva med mobiltelefonen och berätta hur de tänker om det som händer våren 2020.
I dessa poetiska och intima filmer blir vi inbjudna till att höra berättelser om allt från pågående och inställda projekt, ändrade arbetssituationer, tankar om pandemin men också en del hopp och inspiration.
Lena Mattsson har sammanställt, klippt och redigerat materialet. Musiken är skapad av Noah Jaskoviak Åstrand om inte annat anges. Serien är kuraterad av mig och Lena Mattsson och producerad av Borås Konstmuseum. 

Med premiär den 7 maj kommer därefter nya filmer måndagar, onsdagar och fredagar mellan 11/5-3/6 2020


Final för Kultur under Covid-19!
Är det inte en underbart vacker försommar! Var det inte längesedan vi uppskattade naturen så här mycket?
Den 3 juni sänds den sista filmen i mobilfilms-projektet som började den 7 maj och nu finns alla tretton filmerna att se samlade här på sidan eller här på vår youtube kanallänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. Vi ville göra ett nedslag och rapportera om hur kulturarbetare upplevde våren 2020. Har kulturen en giltighet under en kris? Eller är den bara grädden på moset, en slags överflödig lyx? Så många filmer, böcker, konst och musik har handlat om annalkande kriser. Var det denna kris det handlade om? Kommer det fler kriser?
Vi frågar oss nu: Vad var det egentligen som hände? Är det önskvärt att allt återgår till det ”normala”? Eller bar denna kris på ett löfte om att saker kan bli annorlunda om vi gemensamt ändrar vår livsstil? Var det kanske så att denna vår visade på en slags kraft i att vi tillsammans kan förändra saker som väldigt länge känts tomt och innehållslöst? För oss slutar inte kultur att ha en giltighet under denna märkliga tid, men vi kanske såg på den med nya ögon…
Vi vill tacka alla kulturarbetare som medverkade i detta projekt!
Lena Mattsson och Ola Åstrand, curatorer
Borås Konstmuseum, producent

lördag 25 april 2020

lördag 14 mars 2020

Spellista Valandsklubbben 1985-90.

Jag gjorde en spellista utifrån den musik jag DJ'ade på Valandsklubben. De åren som Valandsklubben hade öppet sammanföll med de nya musikstilarna rap, house, acid house och techno...



Valandsklubben låg på Karl Gustavsgatan 6, runt hörnet från elevgalleriet Rotor på Vasagatan. Den var en av många svartklubbar som fanns i Gbg på 80talet och helt säkert den minsta. Klubben öppnade kl 21 men brukade inte fyllas med människor förrän efter 00. Sedan steg man staplande ut i starkt dagsljus vid tio-tiden på morgonen.
Idag har Anonyma Alkoholister sin centrumgrupp där.

DJ Lana Dårsto.

Foto: Thomas Johansson



Foton: Roger Forslund


Foto: Urban Höglund

Kim Larsen var inte den enda kändisen som besökte klubben, men jag minns inte så många andra...?

tisdag 21 januari 2020

Art Bomba och Ella Tillema 8 februari - 3 maj på Ystads Konstmuseum.

Min sambo Mette Wide och jag kuraterar en utställning med Åke Dahlbom, alias Art Bomba, i Ystad nästa månad. Clemens Altgård och jag tog med Åke i utställningen Malmö Brinner på Moderna Museet i Malmö 2017. Samtidigt denna gång ställer Ella Tillema ut. Kommer bli PUNK OCH POLITIK precis som vår tid behöver!




Människor sysslar med konst av olika anledningar. Att uttrycka sig kreativt handlar i hög grad om att erövra en egen plats. Om man provocerar, räcker ut ett långfinger mot den etablerade världen, så är det inte för att man vill ta plats där utan för att man vill odla sin egen plätt.
Jag läste nyligen att ”Kreativitet är inte önskvärd om den inte går att sälja”. I en tillvaro som allt mer går mot ett gentrifierat och kommersialiserat samhälle kan det kännas skönt att bli påmind om att konst kan vara något annat än kommers.
Bara att ta in Art Bomba på ett museum känns som ett långfinger och vi hoppas att en bit av den kraften finns kvar i denna utställning och att det långfingret fortsätter provocera och kanske inspirera andra människor att hitta sin plats i en tillvaror som känns allt för pre-fabricerad.





onsdag 15 januari 2020

"Att leva under kapitalism", Ahlbergshallen 25 januari - 9 februari.


Du sköna dyra värld
Ola Åstrands utställning ”Att leva under kapitalism”
När jag kommer in i det stora rummet i Ahlbergshallen möts jag av ett ödsligt landskap. Kundvagnar står utspridda och en bankomat, som om den ryckts ur väggen, står mitt i rummet. Två stora vinylprints sträcker sig emot taket. På dem tornar sig höga stålkonstruktioner med spotlights i toppen. Till vänster om mig står en lastpall med kroppsdelar, ben för att vara exakt. Bakom mig hänger ett kollage med sjuka ögon som stirrar på mig. Jag känner mig som en vilsen zombie som planlöst vandrar utanför ett övergivet shoppingcenter i George A. Romeros Dawn of the Dead. Var har jag hamnat?
Ola Åstrands utställning ”Att leva under kapitalism” är en stark upplevelse. Han lyckas också med konststycket att locka till skratt samtidigt som där finns något oerhört skrämmande, en känsla av att befinna sig i dystopin innan undergången. Man kan inte låta bli att drabbas av tanken; vad fan håller vi på med?
Det första som möter en när man kommer in på utställningen är verken Att leva under kapitalism 1 & 2. Verken består av två likartade fotografier där en pistol riktas emot huvudet på en leende man respektive kvinna. Verket visar den motsägelsefulla och självförstörande logik som präglar kapitalismens väsen. För hur kan vi fortsätta att producera och konsumera i en värld med ändliga resurser? Laissez faire-kapitalismens osynliga hand kommer att blåsa skallen av dig.
När internet kom betraktade många det som en teknologisk frälsare, ett rum fritt från marknadens krafter och ett medel till ett mål om en mer fulländad demokrati, en demokrati som inte kan köpas för pengar. Men detta skulle visa sig vara en hägring i en frihetstörstande öken. Verket Uppkopplad 1, samt dess systerverk Uppkopplad 2, illustrerar hur konsumenten också har förvandlats till produkten. Ögonen som stirrar på dig, dina rörelser och ditt beteendemönster, säljer det sedan vidare till högstbjudande. Kanske är inte resurserna ändliga trots allt. Så länge det finns produkter kommer det finnas konsumenter och så länge det finns konsumenter kommer det finnas produkter. Och vi gör det frivilligt. Vi lägger upp våra privatliv till försäljning och i utbyte erhåller vi "gratistjänster" som möjliggör för ytterligare spridning av vår privata sfär. Internet har förvandlats till kapitalistens version av de vises sten som förvandlar all data till guld.
En av mina många favoriter på utställningen är Liberty City, ett stort fotografi tryckt på vinyl. Bilden föreställer en upplyst stad sedd snett ovanifrån.Tittar man närmre ser man att staden är byggd av tomma kartonger och förpackningar vars fasader kläds av företagens logotyper. Den nyliberala kapitalismen bygger på myten om individens naturliga rättigheter. Problemet är bara att rättigheter inte är något av naturen givet utan en social konstruktion som vi kan förändra innehållet i, om vi bara bestämmer oss för det. Kungen utses inte längre av Gud utan på styrelsemöten där målet är monopol över företagens Eldorado; Liberty City.
Finns det en väg ut ur denna tillvaro eller är våra analfabeta barn dömda att dö av sot-lunga i vårdköer med vatten upp till midjan? Den som lever får se. Men sociala förändringar börjar i tanken och Åstrands utställning är oerhört tankeprovocerande. Det är alltså inte bara en utställning med fantastisk konst den är också oerhört viktig.
Text och foto: Freddie Ross
Från Volym, 2020-01-29 15:18

onsdag 11 september 2019

Valand i New York 1986.

Hela skolan fotograferad på Times Square av Urban Höglund.
Längst bak står jag och Hans Löfgren med knutna nävar. För att få inresetillstånd till USA fick man inte ha varit medlem i någon kommunistisk organisation, men väl där bekände vi färg. Jag hade varit med i en kommunistisk organisation.

Så här så T-banan ut i NY då. Jag glömmer aldrig den kompass-lösa känslan när jag första gången klev in i en vagn som var så söndersprejad att det var som att befinna sig i en målning av någon abstrakt expressionist.

lördag 20 juli 2019

Male Hysteria del 3.

Konsthallen Kulturens Hus, Luleå 
31 augusti - 3 november.

https://www.kulturenshus.com/evenemang/vernissage-male-hysteria/
Sedan den första versionen av utställningen på Ystads Konstmuseum för snart två år sedan har jag bytt ut och arbetat vidare på verk. Så denna tredje version av Male Hysteria känns riktigt vässad.





När jag läste dessa rader i boken ”The Lonely City” skriven av Olivia Laing, så upplevde jag det som om någon satte ord på hur jag själv arbetat:

”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”

Här ligger den längre text jag skrev om utställningen:
https://olaastrand.blogspot.com/2017/10/ny-bok-och-ny-utstallning.html

Lite dokumentation:

Skjortor gjorde mellan 1986-2006.



Direktörs-skrivbord för en åttaåring, "Arv/Klass", 1990.








Gjord på en teckningstimme 1972.