Korten.

Under åren 1993-2001 gjorde jag och Clemens Altgård tre "kortlekar" som en slags anti-grej. Med det utseendet skulle de absolut inte tas som finkonst. Något vi gärna stoltserade med då.
Intervjun gjordes för Konstkatalogen av Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist i samband med att sista kortleken Monster släpptes och trycktes av dem i vårnumret 2001. Men Disneyloggan och raden om kloaken var inte återgiven när det gällde bilden här nedan. Den första kortleken ställdes ut på Galleri Adler i Malmö 1993. Man kan säga att det var en snopen liten utställning i hans stora vita lokaler. Andra kortleken finansierades och visades på Update i Köpenhamn 1996 och på Thordén Gallery i Göteborg. Då tillsammans med ett fotografiskt porträtt i 3D av mig i helfigur med brallorna nere hållandes kortleken i ena handen med en förvånad min.

Jag är den store diktaren

den allvarsamme biktaren

Ler mot kameran när jag siktar den

Vet jag är den fege sviktaren

Jag har snillet och jag har smaken

så alla andra ska ner i kloaken!

(Ur Monster, text Clemens Altgård 2000)

De är inte snälla, monsterkorten, trots att de är så harmlösa i formatet. En välkänd litterär person blir till karikatyr i Kalle Anka-kostym, fråntagen all sin inarbetade seriositet. Medias darlings får sig en råsop när konstnären Ola Åstrands parodibilder av figurer från kändisvärlden sätts samman med skribenten Clemens Altgårds texter. I mötet mellan dem uppstår en tveklöst rå kritik där många trådar löper till subkulturerna. Ola Åstrand och Clemens Altgård har samarbetat till och från sedan åttiotalet när de båda bodde i Malmö, och nu är det är tredje gången de gör en uppsättning kort tillsammans. Den första, R I P, kom 1993.

- På åttiotalet när jag gick på Valand så fanns det samlarkort med Garbage Pale Kids som såldes till småungar, berättar Ola. Jag vet att föräldrarna protesterade och det fick läggas ner till slut, men jag gick och köpte de här korten och tyckte att de var fantastiska. Jag tänkte att det skulle vara kul att göra något sånt, så jag började teckna de där. Rest In Peace – de är döda alla figurerna, de är en slags hjältar i ett forna kungarike eller någonting, och så härmade vi så att det skulle se ut som om det var kommersiellt.

Ola gjorde bilderna först och sedan kom Clemens texter till.

- När jag skrev texterna till R I P så använde jag ett antikt versmått som kallas elegiskt distikon. Vid den tidpunkten gillade jag tanken på att använda ett versmått som signalerade finkultur, kultur för klassiskt skolade människor, och ett stoff som var hämtat från gatan, eller i vid mening vår egen erfarenhetssfär. Samtidigt hade jag böcker som Edgar Lee Masters Spoon River i tankarna, du vet en bok där samtliga döda i en liten amerikansk håla får komma till tals. Några texter var medvetet oerhört skruvade eller skeva. Ungefär som om jag fått betalt för att skriva ett riktigt tjusigt epigram över en gangsterboss som varit ett stort svin, eller som om andra texter skulle skyla över saker. Egentligen var ju till exempel hela Iliaden ett enda förljuget epos om ett slaktargängs framfart. Det finns ett hyckleri jag ville synliggöra och i kombination med Olas bilder blev det en närmast absurd effekt.

Med den andra kortleken var det tvärtom, Clemens skrev texterna först och Ola gjorde bilderna sedan. I Kandy Kills handlar korten om olika knarksorter på ett både förmanande och humoristiskt sätt. De delades ut gratis på Update i Köpenhamn 1996 och Ola menar att många hade svårt att ta det då, att det ansågs fel att skämta om knark.

- Men det lustiga var ju att danskarna verkade fatta det ambivalenta i korten direkt, säger Clemens. Det vill säga att mina texter på ett moraliserande vis gav konkret information - till en viss del – om faran med en drog, samtidigt som de drev med svensk förmynderitradition.

Nyligen fick Clemens reda på att en annan sorts samlarkort för knarkare dykt upp i Köpenhamn, med varningar och råd om hur man till exempel ska åtgärda överdoseringar.

- Samlarkorten var tänkta som ett pedagogiskt verktyg. Men de var rätt olika Kandy Kills, det måste jag säga. Och ändå inte tillräckligt annorlunda för att man helt skulle kunna bortse från att det kan finnas ett samband.

Två utställningar gjordes, en på Thordén Gallery i Göteborg och en på Galleri Adlers i Malmö. De små korten och texterna hängdes på ena väggen i de stora gallerierna för att leka med storleksförhållandet. Ett förhållande som enligt Clemens också hade sin politiska dimension:

- Det var ju också en protest på sätt och vis mot det storformatsmåleri som dominerat när pengarna gödslades in i konstbranschen under det så kallade glada 80-talet. Konstbranschen blåstes upp tills den sprack. Genom att ställa ut i mikroformat blev krisen ännu mer manifest. För visst hade vi kunnat tänka oss att jobba i ett större format från allra första början om jag minns rätt. Men plötsligt hade pengaflödet sinat.

Monsterkortleken blir den sista de gör och Ola tror att det också kan bli den bästa.

- Första gången var det mer en sensation att få göra det, det kändes ovanligt i sig. Den här gången har jag jobbat mycket mer med färgerna än i första kortleken så att det har blivit toningar och glansdagrar, jag har försökt bygga upp dem mycket mer.

- Berätta om monstrena.

- Det är kändisar, såna där typiska kändisar som man ser mest, säger Ola. En del har vi hållit öppna men andra ser man tydligt vilka det är. De står en upp i halsen de där människorna, även om man väljer bort det – jag tittar inte på såna program för jag får spykänsla – men det kryper ju ändå in i en.

- De är på något vis typer, visst; och du har en uppsättning sådana men de kan bytas ut, säger Clemens. Bokstavligt och symboliskt. Som politiker, lika utbytbara. Men det är ju dubbelt det där. Jag ser ibland på sådana program. Det är intressant på många vis. Men det finns en underliggande cynism som är rätt kuslig egentligen. Samtidigt tror jag inte på att man skall stänga in sig själv i ett elfenbenstorn. Är det detta som intresserar en majoritet då är det intressant som fenomen. Då bör man undersöka vad det är, hur det är uppbyggt och dekonstruera det hela.

Ola talar om att det finns en fara i att hålla sig utanför det bildflöde som finns omkring oss, att det kan uppstå en trötthet. Själv tycker han att det finns ett behov av att gå in i flödet och analysera det.

- Att jobba med bild är för mig att bjuda på ett motstånd. Det ska finnas någon form av kritik med i bilderna. Jag tar ofta befintliga bilder och sätter ihop dem på ett nytt sätt, som ett slags återbruk. Och de här korten har ofta sin förlaga i att jag suttit och bläddrat och sett en fot här en kavaj där ett par glasögon där en bakgrund där. Så gör jag ett kollage och sedan en teckning utifrån det. Det är en materia som jag återanvänder.

- Sen tänkte jag först att vi skulle ha vänt oss till Galago med de här korten men då kommer de i det vattnet och sticker inte ut lika mycket. Det är lite kul att använda det här språket i ett sammanhang där det inte förväntas förekomma. Då blir klashen mycket tydligare.

I en Sound of Music-parafras kommer en stiltrogen men förbryllande mörk Julie Andrews springande över alpängarna. I Åstrands och Altgårds version heter hon Mallis i Dunderlandet. Clemens berättar att det var den typ han hade svårast för att skriva om:

- Det är ju så här att det finns ett mycket underligt dubbelspel i det svenska samhället. Man lyfter fram vissa mönsterinvandrare som ofta inte alls är invandrare i strikt mening och dessa skall fungera som ett slags positiva ledbilder. Jag tror att hela systemet med att dela in folk i svenskar och invandrare är i grunden fel, i synnerhet som jag känner ungar som är födda i Sverige och har en svenskfödd mamma och en pappa från Iran och sedan klassificeras som invandrare av myndigheterna. Det är säkert välvilja men den är missriktad. En sorts diskriminering. Se i stället på hur det faktiskt ser ut. I Malmö är nästan 90 procent av de som bor på Rosengård, där de flesta klassas som invandrare, utan jobb. Samtidigt lanseras vissa personer för att visa att visst kan "invandrare" lyckas i vårt fina, öppna land. Sverige har inte alls lyckats särskilt bra med att skapa integration. En förklaring är att den bisarra folkhemstanken och halvfascistiska idéer från 30-talet fortfarande är levande - i allra högsta grad.

- Är ni politiska?

- Det låter så kaxigt, men ibland är jag det, säger Ola. Jag tänker fortsätta att hålla på med det låga i konsten – även om diskussionen om högt och lågt var för några år sedan – att använda den här typen av språk och säga något seriöst samtidigt. Ungefär som när Ulf Kihlander och jag gjorde utställningen Tjuv & Polis, då tog vi amatörkonst på allvar. Även om det är väldigt osäkert tycker jag om att ta det på allvar. För mig är all konst i grunden subversiv och ska ifrågasätta rådande ordning, makt och smak. Det var så jag kom in på det här från första början.

- Det är svårt att inte bli politisk, säger Clemens. Det märker jag när jag skriver om exempelvis IT och kultur för Sydsvenskan. Ta till exempel det här med att stänga Flashback. Det är privata företag som tar beslutet, inte några folkvalda politiker. Demokratin sätts ur spel. Medborgarbegreppet ersätts av ett kundbegrepp och då är vi illa ute. Men vänstern har blivit föråldrad, försvagad. Det behövs nya idéer i en tid av globalisering. Pierre Bourdieu är väl en av dem som lyckats bäst med att formulera ett slags ny vänsterhållning. Det håller ju på att växa fram ett nytt proletariat av digitala slavarbetare men det talas det sällan om... Och jag instämmer med Ola: konsten måste vara kritisk mot makten, därför tror jag inte på konstnärer som samarbetar med politiker eller går in i det politiska spelet. Det blir ett slags Robinson eller Villa Medusa i politiken av det hela.

- Sen får man nästan tänka punk om monsterkorten för texterna och attacken har en sån attityd, texterna är ju rätt hårda, säger Ola. Clemens är ju väldigt mycket så, det är därifrån han kommer. Jag är mer flummare, eller psykedelisk punkare kanske. Jag gillar den där respektlösa attityden, men också när det blir flummigt, eller barockt och ornamentalt.

- En gång punkare alltid punkare, menar Clemens. Så är det i någon mening. Jag återkommer alltid till den attityden.

När vi talar om Olas arbete nämner han att han länge strävat efter att skapa en osäkerhet hos betraktaren inför hans bilder, att det kommersiella bildspråket har syftat till att ställa frågan om det är en personlig bild eller en redan befintlig bild. Sina influenser har han fått från konstnärer, affischmakare och tecknare som Rick Griffin, Frank Kozik, Giger, och nu senast från James Rosenquist. Också det en konstnär vars bilder balanserar mellan populärkulturen och konstens finrum.

- Jag tycker att dålig smak är roligare och intressantare än god smak. God smak är så mycket en överenskommelse, något man lär sig. Som ett socialdemokratiskt lagom som håller sig på mattan. Då är det roligare med drömmar och perversioner och fantasier. Det är min åsikt, sen vet jag inte om jag kan påstå att min konst är sån.

- Kan inte dålig smak också vara en överenskommelse?

- Jo, men då blir den tråkig. När det blir en –ism blir det dött.

- Vad är dålig smak?

- Sånt som inte är satt på piedestal, eller som inte kritiker gillar. Då känns det inte som om upplevelsen är fråntagen en redan i förväg.

Clemens ser populärkultur och finkultur som två begrepp som delvis suddats ut idag.

- De har glidit in i varandra. Men så länge vissa inflytelserika grupper gör allt för att upprätthålla gränserna är det relevant att använda begreppen i alla fall. Man kan också tala om skräpkultur. Det handlar om att sätta samman delar från exempelvis litterär tradition med purfärska element från tv-kulturen eller gatan eller vad du vill så att andra saker blir synliga. Det är först i konfrontationerna mellan olika stilnivåer som det verkligen händer något i språket, tycker jag.

- Vilket allvar finns bakom monsterkorten?

- Jag vet inte om det finns något allvar…säger Ola och skrattar. Eller jo, en vilja att reagera. Det är ju bara en liten flugskit, och kanske en liten rolig sån. Vi använder ju Ztv- och Disney-loggor och det slog mig en kväll att tänk om de stämmer oss?

- Men eftersom ingen är namngiven, fyller Clemens i, så bygger det i så fall på att någon känner igen sig och vem vill göra det? Jo, en kändis kanske. Skämt är väl det allvarligaste som finns.

Ann-Charlotte Glasberg

Fanzines, Pladask och annat från 1979-80 och senare.

Två omslag jag gjorde för RIP som sedan blev Kannibal. RIP började som ett renoldat musikfanzine men breddades senare till en slags kulturtidskrift. Det fanns rätt många i början av 80talet. Dessa två trycktes på tidningspapper i kvällstidningsstorlek.

Innan  jag medverkade i RIP/Kannibal gjorde jag mitt eget fanzine som hette Sex & Död var ett offsett-fanzine i A5 storlek tryckt i 1000 ex om jag minns rätt. Jag gjorde tre nummer med olika namn; Sex & Död, Sex & Liv, Socialt Liv (efter Burning Spears låt Social Living) och det som aldrig kom ut som skulle heta Social Hjälp eftersom det var vad vi alla levde på.

Sex & Liv, baksida: Sture Johannesson.

Socialt Liv, baksida. Gunnar Lundkvist.

"Ett nattligt möte..." var en liten publikation/berättelse jag gjorde tillsammans med Jörgen Hammenskog. 

Och några andra jag medverkade i:

NU verkade i Uppsala där Roland Vila var drivande. Dr Krall gjordes av Anders Torgander i Malmö.

Anders idag.

Sidegaden gjordes i Köpenhamn. Det var Håkan Sandell som hade kontakt med dem och på det viset gjorde jag lite illustrationer för dem. 

På 80talet gjorde jag och Christian Cavallin några verkliga lågbudget-fanzine. Samt ett fint seriealbum, Pladask, som släpptes på Bakhåll i Lund.

Omslaget gjorde av Dan Backman som numera är journalist på Svenska Dagbladet men då var en underbar konstnär. Han gör fortfarande konst. Vi hade med honom på Tänd mörkret.

Socialrealism, Studentnytt och Socialbyrå 1:

 

En kvinna som heter Anna Ottosson hörde av sig och ville ställa lite frågor.

Vilka var ni som skapade zinen? (vänner, klasskamrater, medlemmar i en politisk grupp?)

Jag flyttade hemifrån när jag var arton till ett hus i Malmö som kom att kallas för "Gettot" och som ligger vid det som tidigare kallades för Fiskartorget. Nära Möllan kan man säga. Dit flyttade andra, som jag redan var vän med och som precis som jag var kreativa och kände oss lite udda och ville något annat i våra liv än att omedelbart skaffa jobb och bilda familj. Där samlades flera som senare blev etablerade kulturarbetare.

Hade ni några uttalade politiska riktlinjer? Alltså mer specificerat än typ "en vänstertidning".

Nej, vi hade inga uttalade vänster-åsikter. Man skulle kunna kallas oss för "drop outs", avhoppare. Vi gillade inte auktoriteter, och vi gjorde vad vi kunde för att slippa arbeta. Jag gjorde till exempel en badge, eller pins som det heter nu, med den anarkistiska symbolen där det stod "ARBETE/NEJ TACK!". Vi var mer åt anarkisthållet än vänster. Bommi Bauman, som hade tillhört "2.a juni rörelsen" skrev en bok som heter "Hur det hela började" i svensk översättning som kom att bli väldigt inspirerande. https://en.wikipedia.org/wiki/Bommi_Baumann

Jag förstår det som att vem som helst kunde skicka in bidrag till er; Fick ni texter av främlingar? Hur bestämde ni vad ni skulle publicera? Var det vissa saker ni valde att inte publicera? Vem bestämde isåfall detta? Kunde man skicka in anonyma bidrag till zinen? 

Det var jag som gjorde fanzinet, och bestämde utformningen och det som skulle vara med. Ett kort slag var Eva Sjuve med, som också var kreativ, hon kom senare att spela med en del band där jag själv var med. Annars bidrog de som rörde sig i Gettot, bland annat min kompis Jörgen som jag delade lägenhet med. Lite senare, från och med det andra numret, började några få att skicka in bidrag. 

När jag satte ihop den faksimilen som jag skickade dig så var det flera bidrag som jag inte kunde lista ut vem som skrivit eller ritat. Det var vänner och vänners vänner som bidrog. Men en hel del gjorde jag själv, som de flesta artiklar och illustrationer.

Var såldes era zines/var kunde man få tag på dem?

Lite varstans. På den tiden fanns det fortfarande kvar alternativa bokhandlar, som var vänsterorienterade där man kunde sälja egna alster på kommission, om de accepterade innehållet. Sedan fanns, och finns fortfarande, den lilla butiken Musik & Konst, som sålde flera fanzines och sådant som tillhörde punkgenerationen, som jag själv kan sägas vara en del av.

Skulle du säga att det var en relativt homogen grupp (gällande klasstillhörighet, kön, etnicitet, akademisk bakgrund etc.) som stod för innehållet i tidningen, eller tvärtom?

Det där är en intressant fråga, för jag reflekterade inte över hur mycket vi hade gemensamt när det gäller bakgrunder förrän jag satte samman nummer fyra; Social Hjälp. Jag själv är kulturbarn, min mamma var skådis och min frånvarande pappa var journalist och fotograf. Det är inte förrän nu på senare år som jag förstod att många av de andra som bodde i Gettot kom från Limhamn, och alltså kom från välbärgade förhållanden.  Det gällde även generationen före, alltså de som var vänster och mest tongivande då; de kom nästan alla från det vi kallar överklassen, eller övre medelklassen, och är i regel människor som tar plats och kan göra sig hörda, självklarare än barn från arbetarklass eller lägre medelklass.