Färg blev svartvitt. Kollektivet ersattes av individen. Landsbygdsutopin blev utbytt mot stadens hårda maskinestetik.
För snart tio år sedan visade Göteborgs konstmuseum en mycket uppmärksammad utställning, “Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 1964-74. Den skildrade en epok då konst var lika med politik och idealism.
Bakom den stod de båda göteborgskonstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Uppföljaren tar vid där den tidigare utställningen slutade.
- På 1960-talet skulle konsten vara som en slags livsrapport, en dagbok. Efter 1975 fick konsten en nytändning och fick bli konst igen. Det handlade om att frigöra sig från proggrörelsens ideal. Den nya konsten såg annorlunda ut och var inte längre lika politisk, säger Ola Åstrand.
Den startade i Göteborg, sedan Millesgården och fortsatte till Växjö, Ystad, Gävle, Östersund och Luleå.
I den katalog som medföljde utställningarna skrev Thomas Millroth, Sinziana Ravini, Lars Åberg, Mikael van Reis, Mats B och Andreas Hagström. Den är en matig och alternativ genomgång av svensk konst åren 1975-85 samt en uppföljare till vår utställning Hjärtat sitter till vänster.
Till katalogen medföljer en samlings-cd med udda och arty musik från denna tid.
Katalogen kan köpas genom mig för 150:- plus porto.
VA/ Ola Åstrand & Andréas Hagström
Tänd Mörkret Svensk Postpunk 1975 – 1985
1998 skapade Ola Åstrand och Ulf Kihlander en konstutställning kallad Hjärtat sitter till vänster. Den visade svensk konst från 1964 till 1974. Utställningen Tänd Mörkret som pågår när detta skrivs och som visas i diverse städer runtom Sverige, nu och fram till 8/3 2009, är deras nya utställning och baseras på åren 1975 – 1985. Den här konstkatalogen, i form av en pocketboksliknande utgåva med bifogad CD:skiva, innehåller över 180 sidor text och svartvita foton. Skivan, sammanställd av Andréas Hagström och Ola Åstrand är mastrad av Isah Edh på Nacksving och innehåller 20 låtar med lika många band/artister och konstellationer. Under de här åren, 1975 till 1985, hände ofantligt mycket inom svenskt musikliv. Punken kom, new wave, synth- och industrirock blev plötsligt viktiga faktorer och den svenska vänstern med sin dittills dominerade proggrörelse tvingades backa för att så småningom, i det närmsta, dö ut. Konst i alla dess former utvecklades och förändrades. Katalogen tar upp allt från måleri till videokonst, fanzines, skulptur, dans, böcker, musik och performancekonst med mer. Oavsett om man är insatt i dåtidens konst- och musikliv eller ej, är denna katalog både lärorik, intressant och kul. För Zero-läsaren, vars huvudsakliga intresse torde vara musik, är den medföljande CD:n kanske av allra störst intresse, men jag uppmanar alla att också läsa katalogen då den sätter in musiken i ett större perspektiv. Skivan är intressant på många sätt. Delvis ger den en bild av de mer experimentella och konstnärliga band som föddes ur eran – dock är de ”vanliga” punkbanden utelämnade här – och delvis finns här ytterst obskyra låtar som bara gavs ut på singlar, EP:n och kassetter pressade i små upplagor, helt outgivet material och en del LP:spår. Bland banden som förekommer kan jag nämna t.ex Cosmic Overdose, Radiomöbel, FAX, Rävjunk, Dom Dummaste, Ståålfågel, Porno Pop med Iodine Jupiter, TV3, DK och Daniella Gordon. Vad som förvånar är hur fräscha många av dessa låtar fortfarande framstår och hur lite som egentligen har hänt sedan den här tiden. Så se utställningen, läs katalogen och lyssna på skivan. Du lär finna det hela mycket stimulerande, variationsrikt och intressant.
Kärnvapentider
"Tänd mörkret" visar svartsynen som tog över efter proggens optimism.
Sten Etling
Tuija Lindström
Carl Michael Von Hausswolff,
som var med på Overground.
“Barbari med barnsligt ansikte”, Leif Erikssons.
Kalle Berggren
1998 visades utställningen
"Hjärtat sitter till vänster" på Göteborgs konstmuseum. Det var tveklöst en av årtiondets bästa utställningar, en genomgång av svensk konst mellan åren 1964 och 1974 där klassiker lyftes fram bredvid glömda heroer. Konstnärerna Ulf Kihlander och Ola Åstrand var curatorer och de hade helt enkelt gjort utställningen de själva skulle vilja se. Vid en tid när 1960-talet hade fått en stark revival i konsten.
Nu kommer uppföljaren. "Tänd mörkret" är titeln på den utställning som i helgen öppnar på Millesgården, och som fortsätter där den förra slutat, med åren 1975-1985.- Den tiden är raka motsatsen till hela 60-talet och proggrörelsen, säger Ola Åstrand på telefon några dagar före vernissagen. Vi har tagit fasta på känslan av frihet, en energi knuten till en svartare kraft, till nihilism och svartsyn. 1960-talet var fortfarande utopiskt, allt kunde fortfarande bara bli bättre. Punken var mycket mer cynisk, inte så naiv.Punk, urban dekadens och en kvinnorörelse som plötsligt klädde sig i nätstrumpor. Kraven på äkthet och realism ersattes av yta och förkonstling. Kapprustning, arbetslöshet, Thatcher och Reagan. Det var utan tvekan en laddad tid, och curatorerna har varit måna om att förmedla den känsla som präglade kulturen då.- Det är obegripligt i dag, men på den tiden levde man med ett överhängande kärnvapenkrig. I dag finns andra hot, framför allt miljön. Det finns en annan uppgivenhet i dag, en känsla av hopplöshet, något som är svårare att ta på.Utställningen visades första gången i höstas på Göteborgs konstmuseum, på Millesgården visas en nedbantad version. Göteborg hade på 1980-talet en stark undergroundscen både inom konst och musik. Det var också under 70- och 80-talen som många av de uttryck som är självklara i dag kom fram: videokonst, graffiti, hiphop.Maya Eizin Öijer, Gittan Jönsson, Kristina Abelli Elander, Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Hans Esselius, Joakim Pirinen - exemplen på i dag närmast legendariska namn är många. Men curatorerna har precis som i förra utställningen varit måna om att lyfta fram det som blivit mer osynligt. Många av de mest självklara namnen från tiden, som Olle Kåks eller Lena Cronqvist, finns till exempel inte med.Ulf Kihlander nämner Eva Klassons fotografier, närbilder av den egna kroppen, som ett exempel på en konstnär som blivit något av en doldis men som kommer att bli en klassiker. Han lyfter fram flera av konstnärerna som inspirationskällor till sin egen konst, som Wallda-gruppen, där Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund gjorde performance och aktioner tillsammans.- De arbetade på samma bild alla på en gång, de knäckte de fyrkantiga formaten, gränser och gränsöverskridande. För mig var det omvälvande. Men jag begrep det inte då!Wallda-gruppens medlemmar kom alla att bli viktiga förgrundsgestalter när postmodernismen bröt igenom i svensk konst några år senare. Det är en intressant del i utställningen, att i efterhand se hur mycket av det som fick en tydlig etikett genom den stora Implosions-utställningen på Moderna museet i Stockholm 1987 redan hade börjat ta form under den tidiga delen av 1980-talet.
Milou Allerholm
Här ligger min lista med postpunk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar