Vila i frid Sture.

Jag såg Stures konst första gången i mitten av 70talet. Jag tror det var Stures och Kjartan Sletttemarks upptåg kring invigningen av Malmö Konsthall 1975 som väckte mitt intresse. Då tryckte Sture upp falska inbjudningar som skickades ut till ”vanliga” medborgare och Kjartan klädde ut sig till pudel. Detta för att häckla överklassen och det "fina folket" på vernissaget. Runt samma tid ställde de båda ut tillsammans på Lilla Torg i Malmö, och i denna utställning medverkade även Ralph Lundsten med sin ”Kärleksmaskin”.

Jag blev bekant med Sture 1979. Clemens Altgård och jag besökte honom och hans fru Charlotte några gånger när de bodde på S:t Pauli kyrkogata. Jag gav honom en affisch som jag gjort för rockgruppen TT Reuter och i gengäld fick jag affischen ”Haschflickan” av honom. Vi satt hemma hos honom och rökte på när hans tonåriga dotter kom hem med texten "A Non Smoking Generation" på sin T-shirt. Han ville starta ett syntband med mig och de andra jag spelade med. Men det ville inte vi. Det kan jag ångra idag. Vi hade kontakt genom åren och det hände att han kom till mina egna utställningar när jag ställde ut i Malmö. En gång fick jag en peyotekaktus av honom.
Utställningen Overground på Göteborgs Konsthall 1993 var en hälsning till utställningen Underground på Lunds Konsthall då Sture fick sina affischer beslagtagna.
1996 satte jag samman en föreläsningsserie på Konsthögskolan Valand  och bjöd bl a in Sture. Min titel på serien var The Swedish Vision. Sture döpte sitt föredrag till Den svenska vischan som blev den delade titeln på föreläsningsserien. Han var snabb i tanke och ord och kunde vara dräpande i sina formuleringar.

Sture Johannesson var enormt viktig konstnär. Han var en troublemaker och en revolutionär som ifrågasatte vad och vem konsten är till för. Oavsett vad han själv sa att han stod för politiskt så demokratiserade han konsten och gjorde den mindre elitistisk.

Sture Johannesson och Kjartan Sletttemark i samband med utställningen Hjärtat sitter till vänster på Göteborgs Konstmuseum 1998. I bakgrunden Ulf Kihlander och Charlotte Johannesson.

En teckning Sture gjorde till baksidan på mitt fanzine Sex & Liv 1979.

Sture gjorde affischen till utställningen Hjärtat sitter till vänster 1997 som jag har några få ex av fortfarande:

Här skriver Clemens Altgård om Sture:

http://www.skd.se/2018/02/09/en-pionjar-som-fick-revansch/

Hjärtat sitter till vänster.

1997 gjorde jag och Ulf Kihlander en samlingsutställning med svensk konst från 1960 och -70talet som vi kallade Hjärtat sitter till vänster efter en skiva av Kjell Höglund. Vi är yngre än de konstnärer som deltog men vi växte upp och formades ändå av denna tid. Det var en slags pay back eller hyllning till äldre konstnärer som varit viktiga och som påverkat oss. Inte många trodde på vår idé eller att tiden var mogen för att visa denna konst igen. Men vi var själva nyfikna på att återbesöka konsten från de åren och Björn Fredlund, som var chef då, och intendent Lena Boëthius trodde i alla fall på vår idé och sa ja till vårt utställningsförslag.

Under vernissaget i Göteborg gjorde den då över sjuttioårige Robert Jäppinen sin performance när han utan några hjälpmedel besteg Poseidonstatyn på Götaplatsen.

 Claes Hake.

Sture Johannesson, Kartan Slettemark och Ann Charlotte Johannesson samt en glad Ulf i bakgrunden.

Jag, Lena Boëthius och Ulf framför Christer Themptanders vägg.

Monica Sjöö (till höger) och vän.

Monica Sjöö och Moki Cherry.

Kjartan står i publiken då Lena Boethius och Björn Fredlund inviger utställningen.

Vi bad en skådespelare föreställa konstteoretiker och prata om konsten från denna tid. Under talets gång hetsade han upp sig mer och mer och skällde till slut ut publiken och kallade dem borgarbrackor och slog i raseri sönder den fejkade "skulptur" som konstnären Thomas Oldrell satt ihop. Konstnären Monica Sjöö ropade uppmuntrande: "Right on!".

Ulla Larsson, Ulf Wahlberg, Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg framför Wahlbergs tio meter långa "Världen omkring mig". En av svensk konsthistorias bästa "psykedeliska" målningar.

Jag och Ulf tittar ut över Gösta Silléns mäktiga installation som gjordes på plats.

Här den fina lilla trycksak som Sillén gav ut i samband med en utställning på Södertälje Konsthall 1968, och som Vänersborgs Konsthall nyligen åter gav ut.

Sara Arrhenius, Maria Lind och Mats B fick en speciellt guidad tur av Ulf och mig.

Jacques Zadig och hans fru Margit installerar "Muren". Denna mäktiga installation som vi visade på Moderna Museet i Malmö under "Malmö brinner" 2017, och som nu finns donerad till samma institution.

19 av de 54 deltagande konstnärerna samlade framför museet under vernissagedagen.

Det kändes stort att min gamla hjälte Bo Anders Persson, gitarrist i Träd gräs och stenar, tackade ja till att göra utställningens soundtrack. Det förmedlade något av en svunnen era. Som ett minnenas demonstrationståg.

Senare den sommaren hade vi en "folkfest" i typisk 70tals anda bakom Konstmuseum, vid Näckrosdammen. En gratisfestival där flera band återuppstod som t ex Träd gräs och stenar, Hansson och Karlsson och Älgarnas trädgård tillsammans med yngre band, som t ex Word of Life, som influerats av 70talsbanden.

Hansson och Karlsson.

Reine Fiske, min dotter Stella och jag.

Precis som vi gjorde i katalogen till nästa utställning, Tänd mörkret, skulle vi gjort till denna; nämligen att låta katalogen åtföljas av en cd med ett urval låtar från denna tid. Det missade vi tyvärr. Men i samband med utställningen om svensk rock, I Want To Hold Your Hand på Borås Konstmuseum 2013, så gjorde jag en låtlista på Spotify som heter Svensk rock 60 år.

https://open.spotify.com/playlist/5yrK5ZrAOvvxlHcek7jwGt?si=XFI9W44IRoWcyZynL5SGAg

Sture Johannessons affisch till utställningen kan köpas genom mig för 1450 kr plus porto.

Tänd mörkret 2007-2009.

Färg blev svartvitt. Kollektivet ersattes av individen. Landsbygdsutopin blev utbytt mot stadens hårda maskinestetik. 

För snart tio år sedan visade Göteborgs konstmuseum en mycket uppmärksammad utställning, “Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 1964-74. Den skildrade en epok då konst var lika med politik och idealism.

Bakom den stod de båda göteborgskonstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander. Uppföljaren tar vid där den tidigare utställningen slutade.

- På 1960-talet skulle konsten vara som en slags livsrapport, en dagbok. Efter 1975 fick konsten en nytändning och fick bli konst igen. Det handlade om att frigöra sig från proggrörelsens ideal. Den nya konsten såg annorlunda ut och var inte längre lika politisk, säger Ola Åstrand.

Den startade i Göteborg, sedan Millesgården och fortsatte till Växjö, Ystad, Gävle, Östersund och Luleå.

I den katalog som medföljde utställningarna skrev Thomas Millroth, Sinziana Ravini, Lars Åberg, Mikael van Reis, Mats B och Andreas Hagström.  Den är en matig och alternativ genomgång av svensk konst åren 1975-85 samt en uppföljare till vår utställning Hjärtat sitter till vänster.

Till katalogen medföljer en samlings-cd med udda och arty musik från denna tid. Här finns också en liten lista med svensk postpunk.

Katalogen kan köpas genom mig för 350:- plus porto.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tänd_mörkret

VA/ Ola Åstrand & Andréas Hagström

Tänd Mörkret Svensk Postpunk 1975 – 1985

1998 skapade Ola Åstrand och Ulf Kihlander en konstutställning kallad Hjärtat sitter till vänster. Den visade svensk konst från 1964 till 1974. Utställningen Tänd Mörkret som pågår när detta skrivs och som visas i diverse städer runtom Sverige, nu och fram till 8/3 2009, är deras nya utställning och baseras på åren 1975 – 1985. Den här konstkatalogen, i form av en pocketboksliknande utgåva med bifogad CD:skiva, innehåller över 180 sidor text och svartvita foton. Skivan, sammanställd av Andréas Hagström och Ola Åstrand är mastrad av Isah Edh på Nacksving och innehåller 20 låtar med lika många band/artister och konstellationer. Under de här åren, 1975 till 1985, hände ofantligt mycket inom svenskt musikliv. Punken kom, new wave, synth- och industrirock blev plötsligt viktiga faktorer och den svenska vänstern med sin dittills dominerade proggrörelse tvingades backa för att så småningom, i det närmsta, dö ut. Konst i alla dess former utvecklades och förändrades. Katalogen tar upp allt från måleri till videokonst, fanzines, skulptur, dans, böcker, musik och performancekonst med mer. Oavsett om man är insatt i dåtidens konst- och musikliv eller ej, är denna katalog både lärorik, intressant och kul. För Zero-läsaren, vars huvudsakliga intresse torde vara musik, är den medföljande CD:n kanske av allra störst intresse, men jag uppmanar alla att också läsa katalogen då den sätter in musiken i ett större perspektiv. Skivan är intressant på många sätt. Delvis ger den en bild av de mer experimentella och konstnärliga band som föddes ur eran – dock är de ”vanliga” punkbanden utelämnade här – och delvis finns här ytterst obskyra låtar som bara gavs ut på singlar, EP:n och kassetter pressade i små upplagor, helt outgivet material och en del LP:spår. Bland banden som förekommer kan jag nämna t.ex Cosmic Overdose, Radiomöbel, FAX, Rävjunk, Dom Dummaste, Ståålfågel, Porno Pop med Iodine Jupiter, TV3, DK och Daniella Gordon. Vad som förvånar är hur fräscha många av dessa låtar fortfarande framstår och hur lite som egentligen har hänt sedan den här tiden. Så se utställningen, läs katalogen och lyssna på skivan. Du lär finna det hela mycket stimulerande, variationsrikt och intressant.

Robert Ryttman

Kärnvapentider

"Tänd mörkret" visar svartsynen som tog över efter proggens optimism.

Sten Etling

Tuija Lindström

Carl Michael Von Hausswolff,

som var med på Overground.

“Barbari med barnsligt ansikte”, Leif Erikssons.

Kalle Berggren

1998 visades utställningen

 "Hjärtat sitter till vänster" på Göteborgs konstmuseum. Det var tveklöst en av årtiondets bästa utställningar, en genomgång av svensk konst mellan åren 1964 och 1974 där klassiker lyftes fram bredvid glömda heroer. Konstnärerna Ulf Kihlander och Ola Åstrand var curatorer och de hade helt enkelt gjort utställningen de själva skulle vilja se. Vid en tid när 1960-talet hade fått en stark revival i konsten.

Nu kommer uppföljaren. "Tänd mörkret" är titeln på den utställning som i helgen öppnar på Millesgården, och som fortsätter där den förra slutat, med åren 1975-1985.- Den tiden är raka motsatsen till hela 60-talet och proggrörelsen, säger Ola Åstrand på telefon några dagar före vernissagen. Vi har tagit fasta på känslan av frihet, en energi knuten till en svartare kraft, till nihilism och svartsyn. 1960-talet var fortfarande utopiskt, allt kunde fortfarande bara bli bättre. Punken var mycket mer cynisk, inte så naiv.Punk, urban dekadens och en kvinnorörelse som plötsligt klädde sig i nätstrumpor. Kraven på äkthet och realism ersattes av yta och förkonstling. Kapprustning, arbetslöshet, Thatcher och Reagan. Det var utan tvekan en laddad tid, och curatorerna har varit måna om att förmedla den känsla som präglade kulturen då.- Det är obegripligt i dag, men på den tiden levde man med ett överhängande kärnvapenkrig. I dag finns andra hot, framför allt miljön. Det finns en annan uppgivenhet i dag, en känsla av hopplöshet, något som är svårare att ta på.Utställningen visades första gången i höstas på Göteborgs konstmuseum, på Millesgården visas en nedbantad version. Göteborg hade på 1980-talet en stark undergroundscen både inom konst och musik. Det var också under 70- och 80-talen som många av de uttryck som är självklara i dag kom fram: videokonst, graffiti, hiphop.Maya Eizin Öijer, Gittan Jönsson, Kristina Abelli Elander, Leif Elggren, Carl Michael von Hausswolff, Hans Esselius, Joakim Pirinen - exemplen på i dag närmast legendariska namn är många. Men curatorerna har precis som i förra utställningen varit måna om att lyfta fram det som blivit mer osynligt. Många av de mest självklara namnen från tiden, som Olle Kåks eller Lena Cronqvist, finns till exempel inte med.Ulf Kihlander nämner Eva Klassons fotografier, närbilder av den egna kroppen, som ett exempel på en konstnär som blivit något av en doldis men som kommer att bli en klassiker. Han lyfter fram flera av konstnärerna som inspirationskällor till sin egen konst, som Wallda-gruppen, där Max Book, Eva Löfdahl och Stig Sjölund gjorde performance och aktioner tillsammans.- De arbetade på samma bild alla på en gång, de knäckte de fyrkantiga formaten, gränser och gränsöverskridande. För mig var det omvälvande. Men jag begrep det inte då!Wallda-gruppens medlemmar kom alla att bli viktiga förgrundsgestalter när postmodernismen bröt igenom i svensk konst några år senare. Det är en intressant del i utställningen, att i efterhand se hur mycket av det som fick en tydlig etikett genom den stora Implosions-utställningen på Moderna museet i Stockholm 1987 redan hade börjat ta form under den tidiga delen av 1980-talet.

Milou Allerholm

Här ligger min lista med postpunk.