Konstnärer, performanceartister, musiker, skådespelare och poeter. En salig blandning av kulturarbetare deltar i en ny mobilfilmsserie i samarbete med Borås konstmuseum. Den 3 juni är det dags för den sista och avslutande filmen.
En av dem som medverkar i projektet är bildkonstnären Maya
Eizin Öijer. I hennes bidrag till mobilfilmsserien är det
hennes make, poeten Bruno K Öijer, som håller i kameran.
I filmen får man se ett lantligt och ensligt beläget soldattorp
dit Maya Eizin Öijer har tagit sin tillflykt. Vi får också se hur
hon visar de konstverk som hon arbetar med.Enligt Maya Eizin Öijer
är det som vi upplever just nu "pandemins natt".
Arton personer från olika hörn av kultursverige har medverkat.
De har fått filma sig själva med mobilkamera och svarat på frågor
kring sin tillvaro under pandemin och om hur deras liv och skapande
har påverkats. Filmerna har sedan sammanställts och redigerats av videokonstnären Lena Mattsson. Mobilfilmsserien heter Kultur under
covid 19 och finns utlagd i sin helhet på Borås konstmuseums hemsida.
Det var när en stor utställning om 90-talets konst fick ställas
in på grund av corona som Lena Mattsson och hennes kollega konstnären
Ola Åstrand fick idén till mobilfilmsserien.
Filmserien inleddes den 7 maj och varje vecka har tre nya delar
lagts ut på Borås konstmuseums hemsida. Något som överraskade var
att svaren blev så olika sinsemellan.
I poeten Johan Jönssons film får vi följa med in i hans arbetsrum
där väggarna är klädda med fullproppade bokhyllor ända från golv
till tak.
Filmerna är alltifrån vardagliga och rätt krassa nedtonade
redogörelser och betraktelser till mer överrumplande inslag
som till exempel performanceartisten, koreografen och trumslagaren
Stina Fors film som är ett enda stort och utdraget bröl av ångest:
I den sista delen som läggs ut den 3 juni berättar Paulina Göth,
som är en av medlemmarna i scenkonstkollektivet Potato Potato,
om hur det är att försöka överleva som kulturskapare i den dystopiska
och osäkra tid som råder just nu.
Ett av de viktigaste syftena med mobilfilmsprojektet är att påminna
om kulturens betydelse för människan och samhället, säger
initiativtagaren Lena Mattsson.
Helena Nordenberg
Här nedan ett längre inlägg ca 10:50 in:
Här nedan ett längre inlägg ca 10:50 in:
Artikel i Opulens:
Sevärt om kulturarbete under coronakrisen
KONST/FILM. Clemens Altgård har sett en rad kortfilmer som speglar kulturarbetares situation i coronatider. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering, skriver han.
I dag den 3 juni är det på Borås Konstmuseums webbsajt final för Kultur under covid-19 – en mobilfilmserie som inleddes den 7 maj .
Det rör sig om ett projekt där konstnärerna Lena Mattsson och Ola Åstrand bett ett antal kulturutövare filma sig själva med mobilen och ventilera sina känslor beträffande den pågående pandemin.
Materialet har sedan sammanställts, klippts och redigerats av Lena Mattsson. För merparten av de fina musikinslagen står Noah Jaskoviak Åstrand.
Totalt är det nu 13 filmer upplagda på Borås konstmuseums Youtubekanal.
Torkel Rasmusson framför en sång som jag tror att många kommer att känna sig starkt berörda av. Slutstrofen lyder:
”… När fåglarna blundar och räven går vilse i snön
och en stilla bris snabbt övergår i tyfoner
Samtidigt rimfrost i träden och varma vågor i sjön
Som om världen vi kände hemsöks av demoner”
Det är annars stor spännvidd vad gäller känslorna som de olika kulturutövarna låter komma till uttryck. Poeten Johan Jönsson citerar diktrader med virusmotiv som han skrivit för ett par decennier sedan. Grundtanken där är att virus är den här planetens egentliga härskare och vi människor bara virusens snabbmatställen.
Koreografen och performanceartisten Stina Fors uttrycker sig inte med ord utan använder rösten som ett instrument för att skapa ljud eller snarast läten. Det är ett annorlunda och intressant sätt att hantera den oro och ångest som pandemin har fört med sig.
Ändå är det förhållandevis många av de medverkande som känner ett paradoxalt lugn trots att jobb gått förlorade och den ekonomiska situationen blivit krisartad.
Scenkonstkollektivet PotatoPotatos medlemmar vittnar om både ett slags lugn och det djupt allvarliga i situationen som uppstått. Konstnären Dana Sederowsky talar om såväl bankrutt, på grund av förlorade timanställningar, som att hon arbetar på som vanligt i sin ateljé och dessutom arbetar med en roman.
Filmerna är bara några minuter långa och jag tycker det känns trösterikt att se dem. För oavsett vilket budskap som förs fram eller vilka känslor som förmedlas så uppstår ett intryck av sammanhang. Trots svåra omständigheter fortsätter skapandet om än i isolering och livet som sådant har inte förlorat sin mening.
Vissa tror till och med att det kan komma något gott ut av pandemin. Att en ohållbar livsstil ska ersättas av något som är mer i samklang med naturen. En sådan förhoppning uttrycker till exempel konstnären Maya Eizin Öijer som filmats av sin make poeten Bruno K Öijer.
Eftersom filmerna är korta är det inte tidskrävande att se alla i rask följd, men det kan också vara en idé att portionera ut tittandet. Själv har jag återvänt flera gånger för att se om de här fina små meddelandena från individer som i likhet med mig själv arbetar hemifrån i isolering.
Även om det var final för projektet idag så ligger filmerna kvar. Så missa inte detta tillfälle att få nya och i vissa fall annorlunda perspektiv på pandemin.
CLEMENS ALTGÅRD
Aftonbladet:
Kulturarbetare, vi har saknat er
Isoleringen, krisen och skapandet tar plats i nya projekt
KONST
”Gemene man lär sakna kulturen, kanske kan förstå och respektera dess värde lite mer, att inte ta för givet att vi kulturarbetare ska finnas här och leverera.” Orden är Dana Sederowskis, från mobilfilmserien Kultur under Covid-19 som nu finns i sin helhet på Borås konstmuseums hemsida. Konstnärer, författare, musiker, dj:s, performanceartister vittnar i korta filmer om livet som skapande individ under pandemins isolering.
Extrajobb och bokningar försvinner, men skapandet rullar i många fall på. Flera återkommer till att man redan är van att jobba i isolering. Inspirationen, däremot, den tycks falla in i den allmänna tristessen. Alla vill ju kunna nå ut, det är trots allt det som är poängen med konst och kultur. Kommunikationen.
Lena Mattsson och Ola Åstrand, som curerat serien, har valt spännande individer och mixat snyggt. Johan Jönson läser dikt. Stina Fors skapar ett adekvat ljudverk. Men mest är det berättelser inifrån skapandets, eller det bristande skapandets verkstad. Tristessen och oron har vi alla gemensamt.
Så egentligen är det fina tider för konsten: referensramarna är mer gemensamma än för bara några månader sedan. När curatorgruppen Muskot gjorde en open call till en konst- och poesiutställning var tanken att skapandet just ska få komma ut i friska luften, möta en publik och kanske göra det som konst gör bäst. Väcka något nytt – tankar, känslor – eller vindla sig in någonstans i betraktarens inre för att ligga och vila ett tag, tills ett möte kan ske.
På utställningen Isolering | Kommunikation på Färgfabriken (t o m den 14 juni) är det snarare den senare sortens kommunikation. Det är en märklig utställning en märklig försommar. Konstverken har placerats ut på golvet, både målningar och tredimensionella verk, och varje verk har ordentlig distans till sin nästa. Som vi själva. Antagligen är det inbillning och en coronaläsning men de flesta verk har en sällsam ton av stillsam sorg, vemod, inåtvändhet.
Det är texterna som biter sig fast. Inte bara poesin, som får hänga på rimlig läshöjd på väggen, utan också ett textbaserat konstverk som Simon Skutelis Utan titel. Suggestivt och hypnotiskt upprepas ”På grund av den rådande situationen …” in absurdum. En rådande situation som får George att börja skriva igen, Jesus att komma tillbaka och en bäddad säng att ge upphov till ångest. Den är knäpp, den rådande situationen, och rymmer både möjligheter och fasor.
Men det jag gillar mest är inte coronarelaterat, som Kaisa Luukkonens Tblisi, 9 march 2019, en sprucken transparent megafon, eller Tilda Lovells spöklika Ziegenmelker – fågel och människa i ömsesidigt våldsamt beroende. Och även om tanken är smart med golvet och distansen, blir det inte riktigt någon samlad upplevelse av utställningen – den är för mycket en spegling av oss själva, förvisso en manifestation för konsten och poesin men mer just ett statement.
Projekten i Borås och i Liljeholmen liknar varandra: de kommer inifrån ett behov att synas och bearbeta en gemensam kris, vare sig den är konstnärlig, ekonomisk eller existentiell. Så medan jag knäböjer för att kunna se konstverken, som vore jag en solidarisk polis, funderar jag ändå på Dana Sederowski. Kulturarbetare ska inte bara leverera. Men vi saknar er.
Av:
Ulrika Stahre
