Tvära kast med Ola Åstrand
För första gången gör konstnären Ola Åstrand en riktigt stor separatutställning i sin egen hemstad. På Göteborgs konsthall visar han allt från jättelika screentryck till en skulpturgrupp som mest påminner om fågelskrämmor.
Utställningens titel "Vit limousin" har Ola Åstrand återanvänt från vårens konstprojekt på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Innehållet har han bytt ut. Det som förenar de båda utställningarna är främst de associationer som titeln kan ge upphov till.
" För mig handlar "Vit limousin" om någon sorts nyrik fantasi eller om skolavslutningar. Samtidigt som det står för det vita arket som besudlas eller angrips när man tecknar, säger han.
Som konstnär befinner sig Ola Åstrand någonstans mellan periferin och det stora publika genombrottet. Han tillhör den lilla grupp svenska konstnärer som ofta, men långt ifrån regelbundet, syns på de etablerade konstscenerna. Han är välkänd. Men knappast någon kändis.
Kanske beror det på att han alltid gjort sitt bästa för att ställa sig utanför konstvärldens osynliga reglemente. Höga förväntningar gör att han känner sig hämmad. Hans drygt 15 år långa konstnärskap består främst av tvära kast och en stark vilja att göra tvärtom.
" Jag har svårt att förstå konstnärer som slår igenom med ett konstnärligt uttryck och sedan jobbar med det hela livet. För mig är det mer lite som att "luften är fri". "Konsten är fri." Jag kan göra precis vad jag vill, säger Ola Åstrand. Några röda trådar går dock att skönja. Den gamla kärleken till popkonst, serietecknandet och vurmen för allt annat som hör 1960-talet till.
Inte minst märks musikens stora betydelse för Ola Åstrands liv och bildvärld. Som ung spelade han själv i en rad olika bandkonstellationer.
Bland annat i klassiska punkband som TT-Reuter och tillsammans Stry Terrarie i ett band som hette Blödarna. I dag plockar han bara fram gitarren för hemmabruk. Men när han talar om sin konst använder han hela tiden musikaliska referenser som förklaringsmodell.
" Jag jobbar väldigt associativt, ungefär som musik med stämningar och rytmer, säger han.
Fast egentligen är Ola Åstrand inte särskilt förtjust i att prata om det han gör. Rädd för att orden ska lägga sig i vägen för betraktarens upplevelse.
" Mitt språk är ju bilden. Jag tycker att ord kan ta något ifrån den. Dessutom låter det alltid så pretentiöst det jag säger, jag gillar inte att höra mig själv, konstaterar Ola Åstrand.
" Ja, den handlar väl om det som inte räknas. Om det som räknas bort, som man har svårt att stå för eller det som är fult. Jag har ett tydligt förhållande till fulhet i den här utställningen.
När Ola Åstrand får chansen passar han gärna på att lyfta fram olika konstnärer han gillar. Tillsammans med kollegan Ulf Kihlander tog han initiativet till "Hjärtat sitter till vänster", som 1998 visades på Göteborgs konstmuseum. Det var en utställning som sammanfattade tio år av svensk politisk konst från åren 1964 till 1974. Inom ramarna för "Vit limousin" på Göteborgs konsthall har han valt att visa tre videoverk av amerikanska Sadie Benning.
" Dels känns hon som ett bra komplement, dels är vi lika på så sätt att hon har någon form av barnslig lekfullhet och kopplingar till serier och populärkultur i sina arbeten. Dessutom har hon en musikbakgrund och var bland annat med i den första upplagan av Le Tigre.(TT Spektra)
Camilla Adolfsson
Gbg Konsthall har lagt upp mer här:
Gbg Konsthall har lagt upp mer här:
Fotot: Dorota Lukianska.
Punk, kokande gröt och trasiga kläder
Konst: Ola Åstrand befolkar Konsthallen med fynd han gjort i buskar och second hand-butiker. Och tapetserar väggarna med stora mörka, svartvita bilder skapade till musik. - Det här är mitt språk, säger han.
Musik är grundläggande när Ola Åstrand skapar. Han har själv ett förflutet som punkgitarrist på 70-talet och var dj under 80-talets studieår på Konstskolan Valand i Göteborg.
Nu är det 2005 och han har vikt två månader åt att producera screentryck som han tapetserat väggarna på Konsthallen med för utställningen Vit limousine. Screentryck där färg pressas genom en skärm till pappret, en metod som till exempel Andy Warhol jobbade med, har Ola Åstrand ständigt återkommit till sedan början av 90-talet.
- Det ger en sådan svärta, säger han.
Trycken är förstorade och i flera fall utvecklade urval ur en bok med hundra bilder, ursprungligen tecknade med svart tusch eller i något fall ansiktsavtryck direkt från en kopieringsmaskin.
När motiven fötts har han lyssnat på mycket postpunk, hämtat näring ur den amatörism han tycker att den utstrålar, och även manglat med en hel del Black Sabbath. Resultatet har blivit konst fylld av just svärta, till exempel de hästar som säger saker som "jag kan ingenting" och "jag är ingenting" eller det nakna rummet där pölar för tanken till våldsdåd.
Gillar inte att förklaraHan har åkt många vändor till second hand-affärer på jakt efter gamla högtalare, för bilderna ska ackompanjeras av ljudet av kokande gröt och susande vind. Där och i buskage har han också fyndat trasiga kläder som förvandlats till installationer. De befolkar utställningen, säger han och berättar att skulpturerna är en referens till den japanska filmen Spirited away och dess flyktiga varelse Kaonashi vars godhet inte är helt att lita på.
- Jag har en fascination för mörker, även om jag inte vill kalla mig gotisk. Dessutom finns det ju något som heter svart humor, säger Ola Åstrand.
Han är inte särskilt förtjust i att förklara tankarna bakom sin konst, säger att den är hans språk. Inte heller verbaliserar han sina projekt i förväg, utan utgår från rytmer och stämningar och låter bilderna flöda fritt. Men ord som katastrof och kaos undslipper honom ändå.
- Det är också så mycket av världen ser ut, säger han.
Vit limousine är en fortsättning på en utställning som just avslutats på Dunkers kulturhus i hans födelsestad Helsingborg. Men det är inte samma innehåll.
- I Helsingborg var det mycket mer en flirt med 70-talets plakatkonst. Här är det mer uppluckrat, plus att det är en mycket större utställning, säger han.
Det mesta skrapas av efter utställningenI ett av rummen visar han en film av den amerikanska videokonstnären Sadie Benning, mycket på grund av att han inte visste vad han skulle göra med all yta i Konsthallen.
Men också för att han tycker att hon kompletterar hans språk, ger det en extra twist och ytterligare en populärkulturell koppling.
Att det mesta av konsten kommer att skrapas av väggarna och försvinna efter utställningen rycker han lite på axlarna åt. Det här är det uttrycket han ville åt.
- Någon som fick höra att jag skulle ställa ut på Konsthallen sa "hoppas du säljer riktigt mycket". Han visste inte vad jag skulle göra. Men man säljer inte direkt på institutioner ändå, säger Ola Åstrand och berättar i nästa andetag att han redan sålt ett av verken.
Det är ett av de många betongblock med texten No pain i stor röd text. Blocken sprider han nu ut huller om buller i ett av de mindre rummen, intill en bild av en huvudlös man som kramar kuddar.
- Det blir mycket mer pain om man säger no pain. Då blir det som ett slags bön, säger Ola Åstrand.
Henrik Strömberg
