Det är nu femton år sedan jag och min återkommande samarbetspartner konstnären Ola Åstrand gjorde ett satiriskt konstprojekt betitlat Monster. I ett slags medvetet respektlös och karnevalisk anda försökte vi spegla samtidens besatthet av kändisar. Vi la oss vinn om att inte vara övertydliga, men några personer var lätta att känna igen.
Däribland Horace Engdahl som avbildades med Kalle Anka-kropp mot en bakgrund där akademiens stolta valspråk bytts ut mot frasen ”Walt Disney’s Den Goda Smaken”. Jag skrev dessutom en skäligen enkel nidvers som lät ”smaken” rimma på ”kloaken”. Visst överdrev vi satiren genom att undvika all elegans, i just det här fallet.
För fem år sedan
skrev jag i en krönika om Författaren som kändis, en bok av litteraturforskarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Den utgör ett försök till analys av hur författarskap kan leda till kändisskap i den rådande celebritets-kulturen. De har även ägnat
forskarmöda åt ”Fenomenet Björn Ranelid” i en studie där de undersöker Ranelids iscensättning
av sitt ego i offentligheten. Intressant nog framhåller duon i Författaren som kändis också Horace Engdahls stora tv- och mediebegåvning. Det intressanta där är hur den konservative elitisten blir Horace med svenska folket och ändå bibehåller sin självbild som ”underjordisk intellektuell”.
Förra veckan blev Horace Engdahl hårt pressad i radiostudion när Johar Bendjelloul intervjuade honom i P1 Morgon. Den uppburne författaren slingrade sig så gott han kunde när frågorna blev alltför närgångna. Typiskt nog framhöll akademiledamoten rätten till privatliv, att värna den privata sfären som han också kallade historiens bästa uppfinning.
På frågan om det går att ha ett privatliv i hyperoffentligheten svarade Engdahl att det krävs stora ansträngningar och att det gäller att ”täppa alla läckor”, något han själv korrigerade till det språkligt mer korrekta ”täta läckor”. I detta anser han sig vara något av en expert och nämnde arbetet med att förhindra läckor i Akademien, samt sin tidigare erfarenhet som underrättelseofficer. När frågan om boktiteln Den sista grisen ska besvaras, ja då lyckas Engdahl med konststycket att flytta perspektivet från nutidens diskussion om kulturmän och mansgrisar. Istället börjar han tala om antiken och hur Odysseus män förvandlades av Kirke till grisar.
Även om vi för över ett decennium sedan drev med Horace Engdahls upphöjda image, så hade även jag egentligen ett slags paradoxal respekt för honom. Den blåstes dock bort när jag läste Björn af Kleens intervju med honom i DN den 26 mars. Redan bilden som illustrerade DN-artikeln tangerade på något vis vår satir för femton år sedan. Sedan häpnade jag över Engdahls cyniska och aningslösa intervjusvar och vilket klassförakt han till exempel ger uttryck för beträffande deltagarna i tv-programmet Lyxfällan. Med ens tycker jag att vår satir inte framstår som så överdriven ändå. Tiden och Horace tycks ha hunnit ikapp den.
