50 år av popkonst visas i Varberg
Den 14 januari öppnar utställningen ”Konst är dyrbarare än korv” i Varbergs konsthall. Femtio år av popkonst ska presenteras, representerade av trettiosex konstnärer. Ola Åstrand är curator för utställningen tillsammans med Ulf Kihlander.
Varför en popkonstutställning?
– För att det är en ”ism” som aldrig har tagit slut. Konst i alla genrer har påverkats av det vi kallar populärkultur. Vi har tagit avstamp i Carsten Reglids verk ”Konst är dyrbarare än korv”, och han jobbade även med reklam vilket inte ansågs så fint på den tiden. Men det uttrycket kan man också se i många andra verk, som Akays sätt att jobba, eller Lotta Antonssons collage från svart-vita veckotidningar.
Ser vi på popkonst annorlunda nu än vi gjorde för femtio år sedan?
– Vissa konstnärer sitter i tv-soffor nu och är inpräntade i folks medvetanden, som Ernst Billgren. Samtidigt vill nog vissa inom konstetablissemanget fortfarande gärna särskilja sig från populärkulturen och menar att de är finare och bättre.
Utställningen har undertiteln ”50 år av populärkulturell voodoo”. Vad betyder det?
– Voodoo betyder utdrivning. Influenser från det som serveras på tv och i kulturen genomgår en matsmältning eller en mental process. Konstnärer är inte passiva mottagare, utan bearbetar sin omgivning.
Hanna Fahl.
Jag hade fel för mig när jag sa detta sista om Voodoo. Det betyder "ande". Men att vi alla lever i en populärkulturell ande är enklare och bättre!
Ernst Billgren, Cajsa Von Zeipel, Kent Karlsson
Helena Roos och Paula Wallmark-Nilsson
Jens Fänge, Lisa Jonasson, Kjartan Slettermark
Kjartan Slettermark
Ulf Kihlander hänger Helene Billgren
Ulf Rahmberg
Jan Håfström
Akay
Kristina Abelli Elander
KONST ÄR DYRBARARE ÄN KORV
50 år av populärkulturell voodoo i svensk konst.
Popkonsten förknippas med amerikanskt 1950- och 60-tal då den dök upp
som en den moderna världens och konsumtionssamhällets spegel.
Konstnärer som Andy Warhol och Jasper Jones använde sig av reklamens
visuella språk och skapade konst som kunde uppfattas som ett slags mild
samhällskritik, framförd vid en tidpunkt då det västerländska samhället
upplevde en ekonomisk boom med stark framtidstro.
Den amerikanska popkonstens genombrott i Sverige sammanföll med de
tilltagande protesterna mot Vietnamkriget, som för den politiska vänstern
framstod som det yttersta beviset på USA:s imperialistiska avsikter på det
globala planet. Den svenska popkonsten blev därmed initialt till stora delar
präglad av ett ironiserande över den amerikanska kulturimperialismen snarare
än ett hyllande av det moderna samhället och dess möjligheter. Flera av
dessa tidiga svenska popkonstnärer varnade dessutom redan då för vart
överkonsumtion och miljöförstöring skulle kunna leda.
Idag är popkonsten en av flera etablerade ismer inom konsten men vi vill
hävda att man ser spår av den fortfarande, och att sådant som vi i vid mening
kallar populärkultur fortfarande är en källa till inspiration i samtidskonsten.
Popkonstens avtryck kan tydligt märkas från 60-talet till 70-talet då den
politiserades avsevärt, via 80-talets esteticering till 90-talets postmodernism
fram till idag med kopplingar till den gatukonst, som kommenterar och är ett
svar på reklamen i det offentliga rummet.
En av skillnaderna mellan dagens populärkultur och 1960-talets är att det idag
finns så många fler stilar och genrer än då. Om man dessutom även räknar in
alla existerande alternativa subkulturer så blir den totala mängden
”popkulturell” konst närmast oöverskådlig.
Vi har tagit vår utgångspunkt i ett verk av Carsten Regild och Rolf Börjlind från
1980, Konst är dyrbarare än korv, och sedan byggt upp utställningen runt
detta verk, vars titel vi också lånat till vår utställning. Vi har valt konst och
konstnärer som i fråga om skärpa i formuleringarna och konstnärlig udd tål att
jämföras med Regild och Börjlind.
Till utställningen gör vi en mindre katalog och cd. Skribenter blir Per-Eric
Söder och Clemens Altgård. Medföljande cd är en replika på den 12-
tumssingel som Carsten Regild, Rolf Börjlind, Mats Ronander, Stefan Nilsson,
Marie Bergman och Tommy Körberg med flera gav ut i början av 80-talet
under gruppnamnet Gateway Band och med den titel som vi lånat till den här
utställningen.
Ola Åstrand
Ulf Kihlander
Medverkande konstnärer:
CARSTEN REGILD
ROLF BÖRJLIND
AKAY
LARS ARRHENIUS
TOVA MOZARD
KRISTINA ABELLI ELANDER
LOTTA ANTONSSON
PETER GESCHWIND
MARTIN WICKSTRÖM
ANDERS BOQVIST
ANDERS A
ANNA MARIA EKSTRAND
CAJSA VON ZEIPEL
GUNILLA KLINGBERG
HELENA ROOS
KJARTAN SLETTERMARK
LINDA SPÅMAN
MARIA FRIBERG
ÅSA CEDERQVIST
MATTI KALLIOINEN
KENT KARLSSON
JOHAN ZETTERQUIST
JENS FÄNGE
ULF RAHMBERG
JAN HÅFSTRÖM
ERNST BILLGREN
DICK BENGTSSON
INGRID ORFALI
HELENE BILLGREN
RICHARD JOHANSSON
RIDE1
MARIE-LOUISE EKMAN
LISA JONASSSON
PER-ERIC SÖDER
Låt oss komma så nära det går.
Press:
http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.862536-varbergs-konsthall
http://hd.se/kultur/konst/2012/01/21/med-popkonst-pa-tapeten/
”Att kritisera är en sak, att omvälva en annan”
I somras tog sig två fredsaktivister in på flygbasen F 21 i Luleå, målade rosa fredstecken vid landningsbanan och skrev ”War Starts Here”. De är inte konstnärer men jag associerar till deras aktion när jag ser utställningen ”Konst är dyrbarare än korv”. Den öppnade nyligen i Varberg och sammanfattar ”50 år av populärkulturell voodoo i svensk popkonst.”
Utställningen – som pågår till och med 6 maj – inviger ett kulturhus med konsthall, bibliotek, barnteaterscen och så vidare. Se här, en alliansstyrd kommun som gör ett rum för konst utan att orden ”varumärke” och ”entreprenör” mig veterligt nämns. Vad betyder det? Här gestaltas hur popkonsten verkar i ett paradoxfält mellan civilisationskritik och anpassning. Den har förebådat samtidens gränsupplösning mellan konstnärligt kvalitativa och kommersiellt masskvantitativa uttryck. Den speglar sin samhällskontext, avhängigt men inte okritiskt.
Kuratorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlandert gör ett sprakande explosivt bild- och textsvep utan kronologi där psykedeliska projiceringar och erotisk progg spänns mot antimilitarism och grafiskt svartvit livsångest. Frånvaron av tidslinje gestaltar det faktum att popkonsten inte kan hägnas in i en epok, den tog faktiskt aldrig slut. Här finns annars ingen pedagogik, rummet blir ett starkt uttryck i sig, och jag slipper grabbigheten som stört mig i en del andra presentationer av popkonst. Bra.
Med avstamp hos Carsten Regild och Rolf Börjlind som lånade dadaisten Picabias ”Konst är dyrbarare än korv”, blandas Marie Louise Ekmans klaustrofobiskt fluffrosa miniatyrboxar med Kjartan Slettemarks Nixonbilder och text- och serieinspirerade uttryck anno 2012 av Johan Zetterquist och Helena Roos. I naturfotografier spänger Zetterqvist in namn på sjöar i form av black metal-loggor, medan Roos krockar kvinnostereotyperna ”göra mig slank och fin, bli en ordentlig mamma och en hemkär kramgo blondin” mot en åh så mycket råare vardag.
Båda jobbar i svartvitt direkt på väggen, som om bilden ville spränga rummet och kanske är det just vad den vill? Men vad får det kosta?
Akay, den illegala street art-konstnären som steg in i konsthallarnas värme, bidrar med videoinstallationen ”instruments of mass destruction”. Hans närvaro ställer frågan på sin spets, en fråga vars udd vässades redan förra seklet när graffiti blev gallerikonst och fortsätter skava idag när den etablerade konsten ofta talar om sig själv i termer av ”motstånd” och ”aktivism”: Vilket rum görs konsten i? Vilket rum gör konsten?
Utanför det rummet åtalas ickevåldsaktivisterna som prydde militärflygplatsen i Luleå med peacemärken för skadegörelse och grovt olaga intrång. De har fängelsevistelser bakom sig, miljonskulder och betalningsanmärkningar upp över öronen för livet. I likhet med popkonsten är deras aktion samhällskritisk, till skillnad från popkonsten är den subversiv.
Maria Küchen
Karusell av konst i samspel
I helgen som gick var jag i Varberg där kommunens nya konsthall, i det likaledes nya Kulturhuset Komedianten, öppnades med en spektakulär utställning med svensk popkonst från fem decennier. Men nu var det inte bara vernissage för utställningen utan även invigning av kulturhuset. Det hade jag dock inte ägnat en tanke och blev därför enormt förvånad när jag fick se en jättestor folksamling utanför byggnaden. En lång, ringlande kö. Totalt lär det ha varit över 3000 personer på plats och eftersom endast 500 personer får vistas samtidigt i lokalerna blev det köbildning.
Jag var tvungen att leta upp en personalingång för att kunna smita in och komma i tid till själva konsthallsinvigningen. Ja, jag var inbjuden i egenskap av författare till katalogtexten och hade på söndagen ett framträdande i konsthallen tillsammans med poeten Per-Eric Söder från Stockholm.
Jag lyckades alltså ta mig in i tid till att höra Helene Billgrens invigningstal, men även i konsthallen var det en trängsel utan dess like. Detta hade jag, måste jag erkänna, inte väntat mig eftersom det var sparsamt med folk förra gången jag var på vernissage i Varberg.
Nu var rätt många av de deltagande konstnärerna också på plats. Det visas verk av 14 kvinnliga och 22 manliga konstnärer. Alla de representerade konstnärerna är inte heller i livet, men deras verk lever. Det gäller till exempel Carsten Regild som var delaktig i det totalkonstverk som fått ge namn åt utställningen "Konst är dyrbarare än korv" från 1980. Det var ett projekt som förenade konst, poesi och musik och resultatet blev en banbrytande konstrockvideo och en maxisingel i konstförpackning. Poeten var Rolf Börjlind och bland musikerna fanns namn som Stefan Nilsson och Mats Ronander.
Med slagordet "Ockupera hjärnan!" uttryckte Regild och Börjlind en hållning som kan ses som ett exempel på hur den amerikanska popkonsten omvandlades i Sverige under 60- och 70-talet i samhällskritisk riktning.
Vid ett första, hastigt påseende kan det tyckas vara en våldsam blandning av konstnärer som curatorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander nu har samlat i Varberg. Men det finns vissa gemensamma nämnare, något som gör att dessa konstnärers verk samspelar. Det populärkulturella inslaget löper som en röd tråd. Med tanke på hur svala och upplevelsemässigt dämpade i tonen samtida utställningar ofta kan vara så är "Konst är dyrbarare än korv" som att komma in på ett nöjesfält. Det är mycket färg och såväl provocerande som humoristiska uttryck. Det finns till och med en karusell. Den är ett verk av gruppen Ride1 som funnits sedan 2004 och består av Stig Sjölund, Jonas Kjellgren och Ronny Hansson. De gör alltså bland annat konst av karuseller, eller om man så vill karuseller till konst.
När jag återvände till Malmö kändes det som om min hjärna fortfarande var ockuperad av intryck. Sakta men säkert har jag nu påbörjat återerövringen? Men i morgon skall jag tillbaka till Varbergs konstall. Då blir det en ny tur i karusellen!
Clemens Altgård
