lördag 30 oktober 2010

Fanzines, Pladask och annat från 1979-80 och senare.

Två omslag jag gjorde för RIP som sedan blev Kannibal. RIP började som ett renoldat musikfanzine men breddades senare till en slags kulturtidskrift. Det fanns rätt många i början av 80talet. Dessa två trycktes på tidningspapper i kvällstidningsstorlek.




Innan  jag medverkade i RIP/Kannibal gjorde jag mitt eget fanzine som hette Sex & Död var ett offsett-fanzine i A5 storlek tryckt i 1000 ex om jag minns rätt. Jag gjorde tre nummer med olika namn; Sex & DödSex & Liv, Socialt Liv (efter Burning Spears låt Social Living) och det som aldrig kom ut som skulle heta Social Hjälp eftersom det var vad vi alla levde på.



Sex & Liv, baksida: Sture Johannesson.
Socialt Liv, baksida. Gunnar Lundkvist.
"Ett nattligt möte..." var en liten publikation/berättelse jag gjorde tillsammans med Jörgen Hammenskog. 



Och några andra jag medverkade i:

NU verkade i Uppsala där Roland Vila var drivande. Dr Krall gjordes av Anders Torgander i Malmö.

Anders idag.

Sidegaden gjordes i Köpenhamn. Det var Håkan Sandell som hade kontakt med dem och på det viset gjorde jag lite illustrationer för dem. 


På 80talet gjorde jag och Christian Cavallin några verkliga lågbudget-fanzine. Samt ett fint seriealbum, Pladask, som släpptes på Bakhåll i Lund.
Omslaget gjorde av Dan Backman som numera är journalist på Svenska Dagbladet men då var en underbar konstnär. Han gör fortfarande konst. Vi hade med honom på Tänd mörkret.


Socialrealism, Studentnytt och Socialbyrå 1:

 

En kvinna som heter Anna Ottosson hörde av sig och ville ställa lite frågor.

Vilka var ni som skapade zinen? (vänner, klasskamrater, medlemmar i en politisk grupp?)

Jag flyttade hemifrån när jag var arton till ett hus i Malmö som kom att kallas för "Gettot" och som ligger vid det som tidigare kallades för Fiskartorget. Nära Möllan kan man säga. Dit flyttade andra, som jag redan var vän med och som precis som jag var kreativa och kände oss lite udda och ville något annat i våra liv än att omedelbart skaffa jobb och bilda familj. Där samlades flera som senare blev etablerade kulturarbetare.

Hade ni några uttalade politiska riktlinjer? Alltså mer specificerat än typ "en vänstertidning".

Nej, vi hade inga uttalade vänster-åsikter. Man skulle kunna kallas oss för "drop outs", avhoppare. Vi gillade inte auktoriteter, och vi gjorde vad vi kunde för att slippa arbeta. Jag gjorde till exempel en badge, eller pins som det heter nu, med den anarkistiska symbolen där det stod "ARBETE/NEJ TACK!". Vi var mer åt anarkisthållet än vänster. Bommi Bauman, som hade tillhört "2.a juni rörelsen" skrev en bok som heter "Hur det hela började" i svensk översättning som kom att bli väldigt inspirerande. https://en.wikipedia.org/wiki/Bommi_Baumann

Jag förstår det som att vem som helst kunde skicka in bidrag till er; Fick ni texter av främlingar? Hur bestämde ni vad ni skulle publicera? Var det vissa saker ni valde att inte publicera? Vem bestämde isåfall detta? Kunde man skicka in anonyma bidrag till zinen? 

Det var jag som gjorde fanzinet, och bestämde utformningen och det som skulle vara med. Ett kort slag var Eva Sjuve med, som också var kreativ, hon kom senare att spela med en del band där jag själv var med. Annars bidrog de som rörde sig i Gettot, bland annat min kompis Jörgen som jag delade lägenhet med. Lite senare, från och med det andra numret, började några få att skicka in bidrag. 

När jag satte ihop den faksimilen som jag skickade dig så var det flera bidrag som jag inte kunde lista ut vem som skrivit eller ritat. Det var vänner och vänners vänner som bidrog. Men en hel del gjorde jag själv, som de flesta artiklar och illustrationer.

Var såldes era zines/var kunde man få tag på dem?

Lite varstans. På den tiden fanns det fortfarande kvar alternativa bokhandlar, som var vänsterorienterade där man kunde sälja egna alster på kommission, om de accepterade innehållet. Sedan fanns, och finns fortfarande, den lilla butiken Musik & Konst, som sålde flera fanzines och sådant som tillhörde punkgenerationen, som jag själv kan sägas vara en del av.

Skulle du säga att det var en relativt homogen grupp (gällande klasstillhörighet, kön, etnicitet, akademisk bakgrund etc.) som stod för innehållet i tidningen, eller tvärtom?

Det där är en intressant fråga, för jag reflekterade inte över hur mycket vi hade gemensamt när det gäller bakgrunder förrän jag satte samman nummer fyra; Social Hjälp. Jag själv är kulturbarn, min mamma var skådis och min frånvarande pappa var journalist och fotograf. Det är inte förrän nu på senare år som jag förstod att många av de andra som bodde i Gettot kom från Limhamn, och alltså kom från välbärgade förhållanden.  Det gällde även generationen före, alltså de som var vänster och mest tongivande då; de kom nästan alla från det vi kallar överklassen, eller övre medelklassen, och är i regel människor som tar plats och kan göra sig hörda, självklarare än barn från arbetarklass eller lägre medelklass.

torsdag 14 oktober 2010

Enfant Terrible Alingsås konsthall 25 september - 4 november.



Detta är en retrospektiv där alla verk är gamla, runt tio, tjugo år. Roligt att samla dem under temat barnrelaterade verk. Saker jag gjort som är kopplat till en barndom. Porträtten är dock från förra året och är det ena av två (skjortan) verk som går vidare till Varberg och Malmö senare i höst.

ENFANT TERRIBLE 

Ola Åstrands konstnärskap framstår som mycket konsekvent när man betraktar det i sin helhet - från hans första utställningar i slutet av 80-talet fram till idag. Hans basnäring står att finna i populärkulturen - i rockmusiken, serierna och filmens värld. Viljan att kommunicera är påtaglig. Ola Åstrand började som illustratör och skribent för olika fanzines.


'Jag kanske är en stor bäbis, men jag skriker i ditt öra tills jag fattar vad jag gör här.' 
Black Flag
Det är en mörk värld Ola målar upp, av mänsklig isolering, tomhet och uppåttjackad frustration. Ändå känns hans konst knappast dyster. Den våldsamma uttryckskraften parad med svart humor skapar spänning och blir underhållande - men aldrig bara underhållande. I Olas värld är uppror alltid rätt och han förblir en provokatör.
Alingsås konsthall visar tillsammans med Konsthallen i Varberg och Malmö konstmuseum en tredelad retrospektiv av Åstrands konstnärskap. I inledande Enfant terrible har Ola samlat verk med barnet som tema. I Varberg senare under hösten och i Malmö 2011 kommer fokus att förändras och utställningarna får en mer politisk udd, en känsla av 80-tal och ”post-punk”. De senare utställningarna har den gemensamma titeln Rastgård, men verken blir inte desamma på någon av utställningsorterna.
Nyligen, inför de kommande utställningarna, har bok- och skivbolaget Kning Disk givit ut boken Tryck. I den rikt illustrerade boken presenteras Ola Åstrands kompromisslösa arbete sedan 70-talet fram till idag. Texterna är skrivna av Annika von Hausswolff, Pontus Hammarén och Clemens Altgård. Boken kommer att finnas till försäljning under utställningen. (Se www.kningdisk.com).

Pontus Hammarén


















Foto: Josefine Larsson.
http://jsvin.blogspot.com/

FOTO: MÅRTEN ÖHMAN
OLA OCH LEJONET. I utställningen Enfant Terrible ingår olika föremål som återfinns i många barns lekrum.
Ola förvandlar konsthallen till lekplats

2010-09-28 ALINGSÅS: 
Vad har ett gigantiskt tyglejon, två polisbilar och ett trettiotal svartmålade tågvagnar med varandra att göra? Hitta svaret, och mycket mer, på Alingsås konsthall. 

Han är romantikern som gärna hade arbetat som bildhuggare under Medeltiden, fast bosatt i kommunistiska DDR. I lördags var han dock livs levande i Alingsås konsthall då det var vernissage för utställningen Enfant Terrible, en titel hämtad från den franske författaren Jean Cocteaus roman, från 1929.

– Jag ville visa några grejer som jag inte visat på många år. Några av verken har varit nedpackade i 20 år, säger konstnären Ola Åstrand.

Det äldsta utställningsobjektet daterar sig så långt bak i tiden som 1983, och därmed blir det också en reprospektiv över ett konstnärsliv. Fotografier, installationer, teckningar och kläder är inrymda inom konsthallens orangea väggar. I samband med utställning ger Ola Åstrand också ut en bok, Tryck, där läsaren kan förjupa sig i dennes konst.

På en galge mitt i rummet hänger en t-shirt på en krok. En tecknad ung man ler, och under honom texten ADHD.
– ADHD är en kraft, och vanligt är att man visar en bekymrad unge. Men man kan vara glad trots att man har ADHD.

En bit bort står ett tyglejon, och bredvid ett par polisbilar. Objekten som skulle kunna vara hämtade från vilket barnrum som helst, har förstorats och ingår nu i en helhet som både är lekfull, färgglad och samtidigt lite skrämmande. Porträttfotografierna med gamla ögon på nya ansikten och vice versa, stirrar uppfordrande på besökaren.

Ola Åstrand menar att han hatar museala hängningar, och han har försökt skapa ett utställningslokal som ska påminna och en lekplats eller ett nöjesfält.
Trots alla ryggdunkningar och värmande ord från den månghövdade skaran besökare går det dock inte missa att det sveper en förändringens vind över konsthallen denna dag, som indikerar slutet på en era.

Ola Åstrand har aviserat att detta kan bli hans sista utställning.
– Konstnärsyrket är svårt. Nu försöker jag tjäna lite kulor. Men jag skulle gärna fortsätta att jobba inom kultursektorn.

Utställningen Enfant Terrible är uppe till 4 november, och sedan kommer den att flyttas, om än i förändrad form, till Varberg och sedan våren 2011 till Malmö. 

Vuxna barn.