Serier från 70-80-talet.

Punk och serier.

Jag tecknade en del serier på 70-80-talet. De flesta lyckades jag få publicerade i egna och andras fanzines.

1982 gavs seriealbumet Pladask ut på Bakhåll där jag var redaktör tillsammans med Christian Cavallin.

Till Filmen, 1996.

Bo Madestrand kuraterade en utställning på Göteborgs Konstmuseum 1996 för att fira filmens hundraårsjubileum. Vi var hundra konstnärer som blev inbjudna att delta. Jag bad om ett bord och på vägen till vernissaget gick jag förbi en biograf och köpte Cocacola och popcorn. "Natural Born Killers" döpte jag verket till.

Kepsen är den nya baskern.

Konstnärer som har min keps med texten Half Failure/Half Success Company.
Vi konstnärer är vana att ta med "misslyckandet" i vårt arbete. Det leder ofta till succé.

Nina Bondeson och Björn Therkelson.

Olle Schmidt.

John E Franzén.

Löpsedlar, ICA, Caroli City, Malmö 1993.

1993 kuraterade Åsa Nacking, Mats Stjernstedt, Peo Persson, Ulrika Levén, Magnus Wallin och David Krantz en utställning med konstnärer från Malmö och Göteborg i en ICA-butik i Malmö i Caroli City. Jag valde att göra falska löpsedlar som jag tilläts blanda med de riktiga vid kassorna. Det var ingen som märkte någon skillnad.

Jag gjorde dem på xerox-kopiator på löpsedelspapper som jag fått köpa av Göteborgspostens tryckeri. Jag tyckte det var ett sextiotalistiskt grepp. Min återfunna vurm för det årtiondet hade just vaknat.

Samma storlek som vanliga löpsedlar. Upplaga på ca 10 ex av varje tryck. Signerade på baksidan.

Clemens Altgård Skånska Dagbladet tisdag 5 april 2016.

Det är nu femton år sedan jag och min återkommande samarbetspartner konstnären Ola Åstrand gjorde ett satiriskt konstprojekt betitlat Monster. I ett slags medvetet respektlös och karnevalisk anda försökte vi spegla samtidens besatthet av kändisar. Vi la oss vinn om att inte vara övertydliga, men några personer var lätta att känna igen.

Däribland Horace Engdahl som avbildades med Kalle Anka-kropp mot en bakgrund där akademiens stolta valspråk bytts ut mot frasen ”Walt Disney’s Den Goda Smaken”. Jag skrev dessutom en skäligen enkel nidvers som lät ”smaken” rimma på ”kloaken”. Visst överdrev vi satiren genom att undvika all elegans, i just det här fallet. 

För fem år sedan

skrev jag i en krönika om Författaren som kändis, en bok av litteraturforskarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Den utgör ett försök till analys av hur författarskap kan leda till kändisskap i den rådande celebritets-kulturen. De har även ägnat

forskarmöda åt ”Fenomenet Björn Ranelid” i en studie där de undersöker Ranelids iscensättning

av sitt ego i offentligheten. Intressant nog framhåller duon i Författaren som kändis också Horace Engdahls stora tv- och mediebegåvning. Det intressanta där är hur den konservative elitisten blir Horace med svenska folket och ändå bibehåller sin självbild som ”underjordisk intellektuell”.

Förra veckan blev Horace Engdahl hårt pressad i radiostudion när Johar Bendjelloul intervjuade honom i P1 Morgon. Den uppburne författaren slingrade sig så gott han kunde när frågorna blev alltför närgångna. Typiskt nog framhöll akademiledamoten rätten till privatliv, att värna den privata sfären som han också kallade historiens bästa uppfinning.

På frågan om det går att ha ett privatliv i hyperoffentligheten svarade Engdahl att det krävs stora ansträngningar och att det gäller att ”täppa alla läckor”, något han själv korrigerade till det språkligt mer korrekta ”täta läckor”. I detta anser han sig vara något av en expert och nämnde arbetet med att förhindra läckor i Akademien, samt sin tidigare erfarenhet som underrättelseofficer. När frågan om boktiteln Den sista grisen ska besvaras, ja då lyckas Engdahl med konststycket att flytta perspektivet från nutidens diskussion om kulturmän och mansgrisar. Istället börjar han tala om antiken och hur Odysseus män förvandlades av Kirke till grisar.

Även om vi för över ett decennium sedan drev med Horace Engdahls upphöjda image, så hade även jag egentligen ett slags paradoxal respekt för honom. Den blåstes dock bort när jag läste Björn af Kleens intervju med honom i DN den 26 mars. Redan bilden som illustrerade DN-artikeln tangerade på något vis vår satir för femton år sedan. Sedan häpnade jag över Engdahls cyniska och aningslösa intervjusvar och vilket klassförakt han till exempel ger uttryck för beträffande deltagarna i tv-programmet Lyxfällan. Med ens tycker jag att vår satir inte framstår som så överdriven ändå. Tiden och Horace tycks ha hunnit ikapp den.

Konststad Göteborg.

Jag bidrog till artikelserien i GP om Göteborgs som konststad.

http://www.gp.se/nöje/kultur/kulturen-som-ett-slags-friskvård-1.6233

Jag växte upp under proggens tid och som ung präglades jag av punkrörelsen. Även om de båda ungdomsrörelserna då framstod som varandras motsats ser jag idag fler likheter än olikheter. I dessa subkulturer fanns det en misstänksamhet mot auktoriteter och myndigheter, något jag hyser än idag. Punken var på många sätt mer desillusionerad och individualistisk än proggen men gör-det- själv-inställningen var en gemensam nämnare. Den inställningen skapade ett slags kollektivt självförtroende som resulterade i kulturella uttryck som än i dag uppskattas för sin originalitet.

När jag som 23-åring 1982 flyttade från Malmö till Göteborg för att gå på konstskola visste jag ingenting om min blivande nya hemstads kulturscen. Då, på 80-talet, visades ingenting på Konstmuseet eller Konsthallen av det jag som ung konststuderande upplevde som kreativt och inspirerande; Björnligan, Loke, Radium, Ny Scen och Poesifestivalen, Phauss, DS Art och SubBau lyste med sin frånvaro på de stora institutionerna. Men det är faktiskt dessa konstnärsinitiativ som det pratas om idag. Något annat som var tidstypiskt för Göteborg under mina första år där var de otaliga svartklubbar där vi unga rörde oss. Det är den sortens kulturella verksamheter som inspirerat mig. Själv bidrog jag också till det utbud av små publikationer och fanzines som fanns under 80-talet.

Jag tycker oftast att det personliga, udda och sällan sedda eller hörda är det intressanta. Jag tror att varje stad eller plats har sin egen speciella särart, och att något går förlorat genom att kopiera andra städers kulturkoncept. Kanske gör globaliseringen i kombination med digitaliseringen av vardagen att det uppstår misstro mot uttryck som inte redan finns representerade på global nivå?  Det lokala framstår kanske som främmande för konsthallschefen från den svenska provinsen och den internationella elitens smak blir istället vägledande.

Lia Ghilardi som är en internationell expert på ”Urban cultural planning” anser att flertalet västerländska städer i sin tävlan med varandra om att vara den mest attraktiva platsen ofta missar väsentligheterna. Ironin är att flertalet städer profilerar sig med hjälp av attribut som antingen är inlånade på ett schablonmässigt vis (”Fantomen på Operan” som kulturellt prestigeprojekt) eller direkt falskt (”en genuin kulturstad av traditionellt snitt”) när det i själva verket är subkulturer och minoritetsgrupper som skapar stadens dynamik. En stad blir attraktiv och intressant genom att vara unik snarare än genom att försöka likna alla andra storstäder så mycket som möjligt. En berest turist vill väl inte mötas av samma uttryck på alla resmål vart resan än går?

Jag har många gånger stött på attityder inom kulturlivet som fått mig att fundera på min egen roll. Jag kan bli förvånad över den överlägsna attityden hos en del chefer, intendenter och andra förmenta konstexperter. Vem är konsten till för? Egentligen? Jag tänker mig att den generella ovissheten kring vad konst egentligen är, eller vad den finns till för, skapar en osäkerhet som drar till sig människor som utnyttjar detta för sin egna karriär. De använder härskartekniker som gör att konstnärer sällan vågar hävda sin rätt till en plats i offentligheten. För mig var det nyfikenhet och entusiasm som blev mina främsta ledstjärnor in i konstens värld. Jag blir därför sorgsen över att det finns chefer som inte uppvisar samma öppenhet. Jag tycker nämligen att det är viktigt att utgå från ett öppet konstbegrepp.  Varje gång jag själv har fått chansen att sätta samman en utställning i rollen som curator har jag gjort allt för att i n t e använda mig av det slags hierarkiska maktspråk som tyvärr dominerar offentlig konstverksamhet idag.

Sverige är inget land där kulturområdet är särskilt prioriterat. Jag misstänker att det där kan bero på en allmän rädsla för det som är annorlunda. Men jag tror att ett hälsosamt samhälle måste ge plats för mångfald i kulturellt avseende. Jag är medveten om att det låter som en utopi, men jag tror likväl att det lokalt producerade och "närodlade" är så mycket mer värt i det här sammanhanget än de varor, artefakter, som starka globala och multinationella marknadskrafter vill få oss att trakta efter. 

Vi kan kanske ge konsten och kulturen en ny roll och varför inte då se den som en slags friskvård? I ett hårdnande samhällsklimat med allt större ekonomiska klyftor och minskad välfärd ökar ensamheten, utslagningen och utanförskapet. Kulturen handlar när den fungerar som bäst om att bringa människor samman, bortom marknadens och arbetsplatsernas krav.

Jag tror alltså på tanken om närodlat när det gäller kultur, vilket innebär att göda och uppmuntra den lokala scenen för att få den att växa. Med stöd, i form av utställningar och uppskattning, får en konstnär möjlighet att utvecklas och med självförtroende kommer konstens idag snäva domän att vidgas och bli mer inkluderande. Varje år utbildas det nya konstnärer i Sverige och vi är många äldre som fortsätter kämpa. Men många av oss har blivit närmast osynliggjorda i offentligheten. Alltför få får chansen att visa vad de verkligen har att erbjuda.

Jag tycker inte konstens villkor är bra i dagens Göteborg. Men jag tycker tyvärr att det ser likadant ut på andra ställen i Sverige. Göteborg är en stad som är rik på verksamma konstnärer. Det vore onekligen spännande om stadens biennal gjordes om till en manifestation av det lokala konstlivet. Den lokala konsthallen och konstmuseet finns ju egentligen främst till för de medborgare som bor och verkar i staden med omnejd.

Jag skulle önska är att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet. Att inte ge lokala konstnärer fler möjligheter att ställa ut är egentligen en form av maktmissbruk. Om man från institutionellt håll regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa. Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk. I stället ska vi tillsammans göra konsten till en återkommande beståndsdel i våra dagliga liv.

TV-personligheten Tony Wilson gjorde t ex så i Manchester i slutet av 70talet; han startade Factory Records, slutade kolla hur de gjorde i London och uppmuntrade istället lokala artister. Helt efter modellen näroldat.

Christian Cavallin och jag var flitiga under 80talet. Denna kassett var essensen av en sju timmars jam session i Christians ateljé på Skeppsholmen 1984. Vi döpte den till Hank Williams VS Cavallin/Åstrand 1-0. Ylanden, hamranden på bristfälliga instrument, brutalism och ett åkallande av Frankie Teardrop fyllde lokalen. Jag tror t o m att vi eldade på stengolvet. Delar av kassetten blev soundtracket till den film vi gjorde under namnet c/o Skogar. En kultrulle i vissa kretsar. Nu ska jag se om jag kan digitalisera den och låta Filmform distribuera den.

Sprayad husvägg.

Back To Ruin.

Clemens Altgård och jag gjorde detta verk. Som var ett minnesmärke, en fiktiv gravsten till Kurt Cobain, som då inte fått någon gravplats av rädsla för vandalisering och liknande. Vi gjorde flera anagram av Cobain's namn. Bengt Adlers kuraterade denna utställning 1997. Nu ingår det i Skulpturparken i Sibbhult. http://greater-copenhagen.net/?page_id=1884 Tjugo år senare har det fått en fin patina som jag tycker skänker verket en sorgsenhet. Back To Ruin. En ballong i sten.

 ROCK IN A TUB 

CORK IN TUBA 

TURK BIANCO

BACK TO RUIN 

AN OUT BRICK 

I BUNK ACTOR 

TABU IN ROCK

Så här såg den ut för tjugo år sedan. Lite mer Fonus då!

Graffiti.

I slutet av 70talet sprejade jag detta på en vägg nära Viktoria på Södra Förstadsgatan i Malmö.

Jag sprejade även ner S:t Johanneskyrkans port och mitt gymnasium.
Samt Parkeringshuset Anna när det var nybyggt. Senare Elimkyrkan i Göteborg...

Ny våg, Blödarna och Soldat Opiat.

I Mike Mills film 20th Century Women citerar de den amerikanske musikkritikern Greil Marcus när Dorothea frågar Abbie vad det är hon lyssnar på (The Raincoats) och varför det låter så hemskt och Abbie svarar: "De har en massa känsla och de kan inte spela så bra. Men det händer något jätteintressant när ens passion är större än verktygen som du måste arbeta med. Det skapar en energi som är rå. Är inte det fantastiskt?" (Här ligger en intervju med Mills där han fördjupar det resonemanget.) 

Från 1975 till 1981 harvade jag runt i olika replokaler med olika band. Ständige följeslagaren var trummisen Mats Svensson. Det var viktiga år. Vi lärde oss spela tillsammans. Vårt första band hette Räkhosta och spelade en slags pling-plong-musik efter helt egna regler. 

I Räkhosta medverkade ett tag författaren Jan Henrik Swahn. I boken Mitt liv som roman skriver han: "Jobbade med utvecklingsstörda ett år, öppnade ett galleri, spelade cello i ett avantgardistiskt band lett av Ola Åstrand, men fick sluta eftersom jag inte utvecklades som musiker". Jag minns det som att Jan Henrik skrek samtidigt som han spelade cello och att vi tyckte det var stressande.

 De band som nämns i Peter Kagerlands bok Ny våg, som jag medverkade i, är Blödarna och Soldat Opiat. Blödarna släppte en singel och Soldat Opiat var med på samlingsskivan (Jazz är farligt/Punk är trevligt) (båda Heartwork) och en samlingskasset: Eldbegängelse, som Anders Torgander med fanzinet Dr Krall gav ut. 

Att jag spelade med Henrik Venant, som inhoppare i TT Reuter, och med Stry i Blödarna, var en tillfällighet och berodde på min kreativa hemlöshet. 

Jag såg aldrig ut som någon "punkare", jag klippte mig aldrig, jag tyckte det var ett mode, en trend. Det fanns de som köpte hela utstyrseln i London och såg utklädda ut. Jag har aldrig velat vara något speciellt, tillhöra någon grupp. Men jag kom ändå från "the blank generation". Jag var en utstött, "förödmjukad i förväg, utslängd innan jag kom in", Lonely Planet Boy i en öde stad, rastlös och kastlös. 

Det finns något konservativt över punken; hur den ska låta vad som är punk osv. Men det bästa var när den uppfann sina egna regler i och med postpunken. Band som Swell Maps, Pop Group, Raincoats, PIL, Tuxedomoon, tidig synt och senare Birthday Party, Gun Club, Lydia Lunch m fl...

Det jag tog med mig från den tiden var att genomföra saker själv, istället för att vänta på att bli "upptäckt", på genombrottet. För när det kommer har den ursprungliga gnistan gått förlorad. Jag föredrar en mer vildvuxen och otämjd kreativitet än det du kan stoppa i en låda och döpa till något. 

Jag antar att alla alternativrörelser blir en slags klubbar för inbördes beundran. Men det som kallas punk stod för en massa inspirerande bra saker. Den var en negation och handlade inte om att vara snygg, utan ful, den  var tvärtom hur man skulle vara. Den var för oss outsiders och misfits vi som vantrivdes och kände oss fel.

Idag letar jag alltid efter det hemkörda, det oprofessionella, det som kallas outsiderkonst och som är gjort av en passionerad avsändare.

Det finns en intervju med Viv Albertine, gitarrist i The Slits, där hon bland annat säger:

"Jag tror att de flesta inom punken hade någon form av personlighetsstörningar. Det fanns inga namn för ADHD eller Aspergers eller ens autism. Jag hörde aldrig de orden. Men vi hittade ett utlopp för det genom musiken, eftersom det ofta är människor som kan tänka utanför det normala, och ofta beror det på att om du är på det spektrumet så tänker du utanför det som tryckts in i din hjärna och det som anses vara normal. Vi kom alla från splittrade och våldsamma hem och vi hade upplevt mobbning, och det var en del av det som gjorde att vi kunde göra uppror mot ett strikt samhälle."

Den ligger HÄR.

Det som kanske gör Blödarna unika är att vi både omnämns som punk och som ett psykedeliskt band. Så vi är med både i boken Ny Våg av Peter Kagerland och The Encyclopedia of Swedish Progressive Music 1967 - 1979. Stry myntade begreppet psynk, det vill säga psykedelisk punk, och då är det kanske inte så märkligt att vi står under bokstaven B i den sistnämnda. 

I mitten av 00talet följde jag som många andra alla de musikbloggar där jag äntligen kunde ladda ner de skivor jag bara läst om tidigare, och Mutant Sounds var den bästa bloggen av dem. 

Det kändes stort när de lade upp Blödar-singeln och den kan fortfarande

laddas ner när:

https://mutant-sounds.blogspot.com/2011/02/blodarna-diggar-ditt-hal-del-7-ep-1979.html

Singeln spelades in på AF i Lund våren 1979, i maj tror jag. Jag minns att Ebba Grön var där och under vårt set kom Fjodor upp på scenen flera gånger och bjud på rödvin rätt ur flaskan. Han var den som också var mest begeistrad och ville kramas efteråt. Jag tyckte det var skumt, för vi var inget traditionellt punkband. Men det är lätt att glömma bort att alla hade lyssnat på en väldig massa annan musik innan punken. Jag fortsatte ju att göra det, men det var inte ovanligt att folk gömde undan sina gamla Yes och Genesis-plattor, och skämdes för den musik de lyssnat på innan. Andra band som spelade den kvällen var TT-Reuter, och jag tror Rädsla. Kan har varit något mer...

MAXIMAL PSYNK...

BLODARNA-DIGGAR DITT HAL, 7" E.P., 1979, SWEDEN

Jag gjorde omslaget till denna singel.

Blodarna (or, in English, The Bleeders) were a short lived outfit featuring our current patron saint of underground Swedish sounds, Ola Astrand. This 7" EP from the late 70's appears to be their sole output, but eegads is it a monster! For anyone who thought that the spirit that animated iconic Swedish underground bands like Parsson Sound, Harvester, International Harvester and Trad Gras Och Stenar to create their celebrated mantric psych/drone/folk/trudge continuum was a done deal by the end of the 70's, Blodarna were there to prove them fools. As before with the Hot Boys LP, I'll now once again turn you over to Ola himself for further elucidation:

Stry Terrarie is one of Swedens front figures in punk rock and famous from bands like Kriminella Gitarrer, Garbochock and Ebba Grön. But in the short lived band Blödarna (The Bleeders) it was far from punk rock. In this record the music has more in common with Pärson Sounds than Sex Pistols The song is divided on both sides. Blödarna also contributes to the compilation cassette "Eldbegängelse" från 1981. Both Stry Terrarie and Mikael Westergren later continued in Garboschock and Eva Sjuve in Kabinett Död. Side 1 and 2: Diggar ditt hål \
Heartwork Records Stry Terrarie: vocals
 Ola Åstrand: guitar 
Mats Svensson: drums 
Eva Sjuve: organ
 Mikael Vestergren: Bass 

Recorded live in Lund/Sweden spring 1979. 

Get it via Mediafire Here 

För alla Blödarna-fans finns denna tröjan att köpa för 350:- (inkl porto):

HÄR finns också ett inlägg om singeln från The Swedish Progg Blogg, samt en länk till Bandcamp där du kan köpa en digital kopia av singeln.

Innan jag spelade med TT Reuter så bad Henrik mig att texta alla sångtexter på innerkonvolutet till den första plattan. Senare, när jag spelade med dem, gjorde jag en turnéposter  och utan att fråga bandet lade jag till "spelar magiska sånger". 

Sedan hade vi bandet Ronnie Petersson Memorial Band och Odens Helikoptrar. Odens delade lokal med Unter den Linden/Att som på Östra Förstadsgatan i Malmö. Innan jag lade av föreslog jag för de andra att vi skulle börja spela dansbandsmusik. Ta hela den prylen på allvar med kostymer och spelningar på berusade raggningställen, fast blöda och verkligen mena våra klychiga texter. Men det var ingen av de andra som nappade på den idén.

Vid den här tiden var det ett tillfälle då vi följde med galleristen Gert-Olle Göransson (som tagit dessa bilder) och hälsade på Don och Moki Cherry i Tågarp. Jag försökte hålla stilen men egentligen var jag så starstruck att jag inte vågade säga någonting. Hamid Drake frågade vilka vi var och när vi sa att vi spelade i band i Malmö så vände han sig till de andra och sa: "Hey! These guys plays in i rockband in Malmö"! och jag ville helst gömma mig. Don Cherry hade jag följt i en del år innan dess. Det är märkligt det där att ha lyssnat så mycket på jazz som jag hade gjort och sedan spela rock'n'roll; det är klart att det påverkar. Jag kan känna att jazz är en attityd som ligger till grund för mycket av det jag gör och gillar. Det engelska bandet Rip Rig and Panic förenade t ex punken och jazzen. Det vi idag kallar post punk, och där denna orena blandning av stilar strålar samman, upplever jag fortfarande som en kreativ och nyskapande period. Det är därför coolt att Elena Wolay använder namnet Punk är trevligt/Jazz är farligt och twistar till det ännu mer. Ett samlingsalbum som jag också gjorde innerkonvolutet till.

Tjugo år efter besöket i Tågarp tog Ulf Kihlander och jag med Moki Cherry när vi gjorde utställningen Hjärtat sitter till vänster.

Mer om den utställningen här.

Här sitter jag och diggar när Don Cherry och Hamid Drake spelar.

Soldat Opiat var ett mer traditionellt rockband. Låten "Ingenting alls" som är med på Heartwork-samlingen, handlar om den apati som jag såg omkring mig. Den påminner om "Louie Louie"-riffet och var vårt försök att spela Kinks-rock.

20 PUNK-FAVORITER:

Patti Smith – Piss Factory

Television – Little Johnny Jewel

Richard Hell & The Voidoids – Blank Generation

The Pop Group – We Are All Prostitutes

Snakefinger – The Spot

Robert Rental - Double Heart

Thomas Leer – Private Plane

Black Flag – Nervous Breakdown

Pulp Music – Low Flying Aircraft

Flipper - Sexbomb

The Saints – Prehistoric Sounds

The Modern Lovers – The Modern Lovers

Iggy And The Stooges – I'm Sick Of You!

Swell Maps – ....In "Jane From Occupied Europe"

Cortex – Spinal Injuries

The Slits – Return Of The Giant Slits

Lydia Lunch – Queen Of Siam

Monitor – Monitor

Rip Rig And Panic - Do The Tightrope

Suburban Lawns – Suburban Lawns

Last Zon Trilogi.

Jag gjorde dessa tre kortfilmer när jag gick andra året på Valand 1988 och samlade dem till en trilogi. Jag digitaliserade dem för nästan femton år sedan. Men nu funkade inte den dvd-skivan längre. Konstnären Lena Mattsson var snäll och hjälpte mig rädda dem. Jag lade upp dem på YT, så här är de nu. Från början filmade i super-8 och sedan överförda och redigerade till VHS på Frölunda Kulturhus där Mats Olsson då arbetade. Filmerna var en reaktion på den tidens videokonst som jag upplevde som pretentiös och väldigt långsam. Dessa var mer inspirerade av MTV som kom som en visuell revolution runt samma tid. Magnus Wallin är en slags "enfant terrible" i den sista filmen.

Richard Vogel.

Richard Vogel som är med i Varning för känsliga människor har avlidit. Vila i frid. Det är väldigt starka bilder han visar nu i Ystad. Här finns hans blogg: http://avskyvarld.blogspot.se