Isak Eldh och jag gjorde ett soundtrack som gick på repeat när jag ställde ut på ALP Galleri Peter Bergman i Sthlm 2003. Denna cd-singel mer eller mindre delades ut under utställningen. Utställningen handlade om besvikelsen som 68-generationen måste leva med idag när det inte längre finns något alternativ. Kapitalismen segrade. Var tar vi vägen alla vi äldre idealister? Jag växte upp i skarven mellan proggen och punken och det blev min skola, det grundlade mig. I denna utställning målade jag upp ett ganska hopplöst och tragikomiskt öde, och så behöver det verkligen inte se ut. Men att förändra världen är ett stort företag.
Några bilder från utställningen:
Silk screen-tryck som tapetserades direkt på väggen. Förlagorna var xeroxkopior av mitt eget ansikte.
Denna lilla skulpturgrupp växte senare ut när jag ställde ut på konsthallen i Gbg. Andra låten:
1996 gjorde jag och Ulf Kihlander vår första utställning som kuratorer tillsammans på Galleri 54 i Göteborg. Vi satte samman en utställning med målande interner och poliser. Vi ville undersöka vad som händer när man visar sk amatörkonst, gjord av två av samhällets ytterligheter, på ett galleri för etablerade konstnärer. Deras mötesplats är ju vanligtvis "brottsplatsen" men blev nu istället ett galleri. Fast galleriet blev en brottsplats då det stals ett verk av en polis. Vi var nyfikna på om verkliga erfarenheter kunde överbrygga eventuella konstnärliga brister. Vi ville ta in en bit "verklighet" i finrummet. Utställningen var ett sätt att provocera finrummet, att avslöja det som nervöst och överkänsligt. Oskolad konst kan ofta överraska och upplevas väldigt direkt på ett vis som utbildade konstnärer aldrig skulle våga sig på.
Vi gjorde en mindre katalog där AnnBritt Grünewald skrev som då var chef för Österåkeranstalten och gift med sonen till konstnären Isac Grünewald som 1926 suttit i Kronohäktet på Långholmen.
1997 gjorde jag och Ulf Kihlander en samlingsutställning med svensk konst från 1960 och -70talet som vi kallade Hjärtat sitter till vänster efter en skiva av Kjell Höglund. Vi är yngre än de konstnärer som deltog men vi växte upp och formades ändå av denna tid. Det var en slags pay back eller hyllning till äldre konstnärer som varit viktiga och som påverkat oss. Inte många trodde på vår idé eller att tiden var mogen för att visa denna konst igen. Men vi var själva nyfikna på att återbesöka konsten från de åren och Björn Fredlund, som var chef då, och intendent Lena Boëthius trodde i alla fall på vår idé och sa ja till vårt utställningsförslag.
Under vernissaget i Göteborg gjorde den då över sjuttioårigeRobert Jäppinen sin performance när han utan några hjälpmedel besteg Poseidonstatyn på Götaplatsen.
Claes Hake.
Sture Johannesson, Kartan Slettemark och Ann Charlotte Johannesson samt en glad Ulf i bakgrunden.
Jag, Lena Boëthius och Ulf framför Christer Themptanders vägg.
Monica Sjöö (till höger) och vän.
Monica Sjöö och Moki Cherry.
Kjartan står i publiken då Lena Boethius och Björn Fredlund inviger utställningen.
Vi bad en skådespelare föreställa konstteoretiker och prata om konsten från denna tid. Under talets gång hetsade han upp sig mer och mer och skällde till slut ut publiken och kallade dem borgarbrackor och slog i raseri sönder den fejkade "skulptur" som konstnären Thomas Oldrell satt ihop. Konstnären Monica Sjöö ropade uppmuntrande: "Right on!".
Ulla Larsson, Ulf Wahlberg, Lars Hillersberg och Ulf Rahmberg framför Wahlbergs tio meter långa "Världen omkring mig". En av svensk konsthistorias bästa "psykedeliska" målningar.
Jag och Ulf tittar ut över Gösta Silléns mäktiga installation som gjordes på plats.
Här den fina lilla trycksak som Sillén gav ut i samband med en utställning på Södertälje Konsthall 1968, och som Vänersborgs Konsthall nyligen åter gav ut.
Sara Arrhenius, Maria Lind och Mats B fick en speciellt guidad tur av Ulf och mig.
Jacques Zadig och hans fru Margit installerar "Muren". Denna mäktiga installation som vi visade på Moderna Museet i Malmö under "Malmö brinner" 2017, och som nu finns donerad till samma institution.
19 av de 54 deltagande konstnärerna samlade framför museet under vernissagedagen.
Det kändes stort att min gamla hjälte Bo Anders Persson, gitarrist i Träd gräs och stenar, tackade ja till att göra utställningens soundtrack. Det förmedlade något av en svunnen era. Som ett minnenas demonstrationståg.
Senare den sommaren hade vi en "folkfest" i typisk 70tals anda bakom Konstmuseum, vid Näckrosdammen. En gratisfestival där flera band återuppstod som t ex Träd gräs och stenar, Hansson och Karlsson och Älgarnas trädgård tillsammans med yngre band, som t ex Word of Life, som influerats av 70talsbanden.
Hansson och Karlsson.
Reine Fiske, min dotter Stella och jag.
Precis som vi gjorde i katalogen till nästa utställning, Tänd mörkret, skulle vi gjort till denna; nämligen att låta katalogen åtföljas av en cd med ett urval låtar från denna tid. Det missade vi tyvärr. Men i samband med utställningen om svensk rock, I Want To Hold Your Hand på Borås Konstmuseum 2013, så gjorde jag en låtlista på Spotify som heter Svensk rock 60 år.
Galleri 54 gjorde en T-shirtutställning runt 1998 och där gjorde jag en första version som föreställde en liten kille och texten: "Jag spelar inte spelet". I början av 00-talet kom jag på att jag kunde skriva ADHD och att det sa samma sak.
