Slutat lida i det tysta
Galleri Thomassen 19/5-25/6 2011
Ola Åstrand förvandlar rummen på Galleri Thomassen med en utställning han kallar Retro. Den bygger på hans nära trettioåriga verksamhet som konstnär. Senaste året har varit intensivt för Ola Åstrand med utställningar på Dunkers Hus, Akvarellmuseet, Graffiti Mariestad och Moderna Museet. Dessutom har han givit ut en bok om och med sin konst. Det är en generös och inspirerande utställning som fyller galleriet. Tredimensionella objekt slåss om utrymmet med stora målningar. Affischer med ironiska och politiska kommentarer om vår samtid samspelar med den svartvita grafiken.
På vernissagekortet möts man av en serie knytnävar. Varje finger pryds med en bokstav som tillsammans bildar orden: ”Jag har lidit länge för min konst nu är det er tur.”
- Jag tror att det är varje konstnärs lott att lida för sin konst tyvärr. Samhället generellt är ganska konstfientligt. Sedan är det klart att det är humor med i spelet, hoppas jag, fast jag uttrycker mig så drastiskt. Jag tycker det skulle vara skönt med lite payback nu. Jag har stått på ganska bra. Det är ju inte så att jag gapar efter mycket utan en ganska skälig ersättning. Så att det går att leva. Det fanns en postpunkgrupp i San Francisco som hette Flipper, efter delfinen som gick på TV när vi var små. Det var dom som skrev detta på en affisch. Jag tyckte det var så bra, så jag har använt det. Man måste ju påstå saker, annars händer det ingenting.
- Förra våren hade jag release på min bok Tryck. Jag hade dammsugit allt på ateljén och lämnat en massa bilder till Mattias Nilsson, som gjorde den grafiska formen. Jag trodde han skulle göra ett urval, men han tog med allt. Boken blev rätt kaotisk. I utställningarna har jag försökt att hålla en linje på ett annat sätt. Men den här utställningen sammanfaller med en flytt och en separation. Jag har helt enkelt inte plats för det här som är på galleriet.
- Jag har tillåtit mig att testa ganska mycket bara för att jag har haft behov av det, som till exempel airbrush. Det höll jag på med i två tre år och sedan insåg jag att finns det andra som är mycket bättre på det. För några år sedan kände jag att jag började hitta tillbaka till det som jag var och rotade i från början och som jag hade gått ifrån. Ibland kan jag fråga mig vad det är som är min begåvning, om jag alls har någon. Men det kanske är min kreativitet. Jag har testat och kört på och varit ganska rastlös. Jag har gjort mycket bara för en utställning och sedan har jag packat ner. Jag är väl en som ständigt håller på. Det blir ju mycket till slut. Man släpar på mycket materia. Jag kan ju bli avundsjuk på poeter som bara går runt med ett block och kan resa och bo varsomhelst. Nu längtar jag efter att lätta lite, kanske gå ned i storlek. I början på tvåtusentalet blev jag återigen svartvit. Kanske mer existentiell utan att det blev bråkigt och aggressivt. Lite mjukare.
- Min ingång till konsten har ju varit den politiska konsten. Jag köpte tidningen Puss när jag var tolv år. Jag övertalade min moster i Stockholm att köpa den åt mig. Det var Ulf Rambergs målningar som jag fascinerades av. Sedan är det ju Robert Crumb och Jan Lööf, där jag upptäckte Felix, en av hans figurer. Första gången jag såg målade 1 maj-plakat, så var det något i det språket som talade till mig direkt. Sedan gjorde Ulf Kihlander och jag utställningen ’Hjärtat sitter till vänster’. Det var en jättestor grej för oss att träffa alla, som vi båda haft som personliga hjältar. Jag såg förresten en stark utställning av Gerard Nordström, som turnerade runt på biblioteken i Malmö om Vietnamkriget. Den politiska konsten var ju jämförbar med hur skateboardkulturen ser ut nu, en ganska explicit visuell värld, som tilltalar en ung grabb. Jag har alltid haft behov av att göra konst, utan att det skall se ut som konst. Det finns ett konstnärligt utseende, som jag har velat kringgå av någon anledning. Jag har mer vänt mig till subkulturernas värld och lyft fram det.
- Vi lever ju i en retrokultur. Musikaliskt har ungdomarna nu börjat inspireras av åttiotalet och snart kommer väl techno och ravekulturen tillbaka igen. Man undrar vad det innebär egentligen. Det är som ett avsked, ett farväl till en förgången tid, som hela tiden kommer närmre oss. Jag tror att konstens roll håller på att förändras radikalt. Jag hoppas ju att internationaliseringen skall försvinna. Att vi i högre grad skall bli närkulturella. Konstnärer är bra på många olika sätt, inte bara på att måla tavlor utan att tänka kreativt och har förmåga att visualisera. Man pratar ju idag om att oljan skall ta slut och då tvingas vi att söka upplevelser på närmre håll. Det är ju en utmaning.
BERIT JONSVIK
Ola Åstrand är en rå urkraft i svenskt konstliv, oändligt avlägsen politisk korrekthet, poserande estetik och kontemporärt teoritugg. Han tycks ointresserad av alla kotterier och klubbar för inbördes beundran. Han hör inte heller till de skandalkonstnärer som provocerar för att väcka uppmärksamhet och få en skjuts i karriären. Han är inte beräknande i sina utfall. Konstskapandet tycks istället födas ut ett starkt behov av att uttrycka, protestera, skrika och bearbeta.
Det är tveksamt om beteckningen konst är särskilt meningsfull för detta flöde, som tar sig olika riktningar men aldrig upphör. Betecknande är snarare blandningen mellan stilar och uttryck. Åstrand arbetar med tuschteckningar, seriegrafi, xerox-kopior, cut-up, installationer, fotografi och ljud, påfallande ofta i billiga material. Hans uttryck hämtar näring ur subkulturer som tecknade serier, punk, street art och pornografi men också massmediernas bildflöde, absurditeter och cynism, från kvällstidningarnas löpsedlar till Hollywoodfilmen. Konsten är blott en tråd i detta träsk.
Varifrån konstinfluenserna kommit visade Ola Åstrand (tillsammans med Ulf Kihlander) i två uppmärksammade utställningar: Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret (2007), om svensk konst under perioden 1964–1985. Det var utställningar fyllda av psykedelica, politisk satir, serier, pop, underground, punk och svärta. En tidigare ganska bortglömd sida av den svenska konsten fick här sin belysning. Utställningarna fick följdeffekter, inte minst bland yngre konstnärer, som inspirerades av den under postmodernismen så utskällda politiska estetiken.
Åstrands starka, personliga drivkraft tar sig olika uttryck, inte alltid i viktiga, självständiga verk. Hans verk vinner på att ses tillsammans, som delar i en större helhet, en medvetandeström svår att värja sig mot, svår att ta sig upp ur när man väl klivit ner i den.
Åstrand använder inte sällan färdiga bilder i sin konst. Men trots att så mycket är lånat ter sig resultatet alltid eget och självständigt. Kanske beror det på att han själv är en god tecknare och att bildlånen stöps om för att passa in i hans egna särskilda estetik. Denna är förvisso ett hopkok av undergroundinfluenser. Men till skillnad från hos många andra samtida konstnär, som vill iklä sig en air av uppror, är denna estetik för Åstrand inte något yttre. Han har levt i och för den. Den har blivit en del av honom själv.
Den grundläggande principen bakom hans arbeta är collaget. Även egna teckningar utsätts för en skoningslös cut-up som ger intressanta, inte sällan obehagliga resultat. Obehaget springer ofta ur mötet: en äldre människas ögon, fyllda av sorg, bitterhet, hårdhet och smärta infogade i ett spädbarns ansikte, ett kön och ett ansikte som bytt plats, ett hästhuvud med välkammat flickhår, etc. Det är en beprövad teknik som använts av bland andra surrealisterna och William S. Burroughs. Men det funkar.
Man känner igen Åstrand på tonen i hans bilder, och han är alltid tonsäker. Det är en rå, svart, ibland svart humoristisk, skärande ton, ett rebelliskt skrik, en protest mot att inordna sig i ett iskallt och orättvist samhällssystem. Trotsigt håller han fast vid tonårens grundläggande upplevelser av utanförskap och orättfärdighet som man i vanliga fall lämnar bakom sig i den långa processen av anpassning.
Ola Åstrands konstnärskap är en rasande kritik mot kapitalismen och den våldsfixering, de sjuka skönhetsideal, den ojämlikhet och känslokyla som följer i dess spår. En löpsedel till en kvällstidning skriker: ”Kapitalism förstör ditt liv”. Så enkelt sticker Åstrand hål på framgångsmyten och blottlägger det bara alltför utbredda föraktet för de svaga. Men han gör det helt utan moralisering. Han klipper inte sällan in sig själv i bilderna, och skildrar sig som helt fångad i detta väldiga hjul, utan hjältegloria. Själv tycks han minst av allt befriad från ångest. Han är ingen lyckoprofet som säger åt oss att välja glädjen för att slippa se smärtan. När han skriver: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är ingenting” invid några tecknade hästar med ditklistrade skratt, är det både som ett avslöjande av den egna oförmågan och en solidaritetsförklaring till alla unga människor som pressade under ok av krav känner just så. På sitt alldeles egna sätt ger oss Ola Åstrand en nyttig tankeställare. Om våra unga mår så dåligt, kan vi då säga att vi lever i en sund kultur, ett sunt samhälle?
Nu kan man se Ola Åstrands arbeten från det senaste decenniet på Galleri Thomassen i Göteborg och i boken Tryck (Kning Disk 2010).
Det är tveksamt om beteckningen konst är särskilt meningsfull för detta flöde, som tar sig olika riktningar men aldrig upphör. Betecknande är snarare blandningen mellan stilar och uttryck. Åstrand arbetar med tuschteckningar, seriegrafi, xerox-kopior, cut-up, installationer, fotografi och ljud, påfallande ofta i billiga material. Hans uttryck hämtar näring ur subkulturer som tecknade serier, punk, street art och pornografi men också massmediernas bildflöde, absurditeter och cynism, från kvällstidningarnas löpsedlar till Hollywoodfilmen. Konsten är blott en tråd i detta träsk.
Varifrån konstinfluenserna kommit visade Ola Åstrand (tillsammans med Ulf Kihlander) i två uppmärksammade utställningar: Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret (2007), om svensk konst under perioden 1964–1985. Det var utställningar fyllda av psykedelica, politisk satir, serier, pop, underground, punk och svärta. En tidigare ganska bortglömd sida av den svenska konsten fick här sin belysning. Utställningarna fick följdeffekter, inte minst bland yngre konstnärer, som inspirerades av den under postmodernismen så utskällda politiska estetiken.
Åstrands starka, personliga drivkraft tar sig olika uttryck, inte alltid i viktiga, självständiga verk. Hans verk vinner på att ses tillsammans, som delar i en större helhet, en medvetandeström svår att värja sig mot, svår att ta sig upp ur när man väl klivit ner i den.
Åstrand använder inte sällan färdiga bilder i sin konst. Men trots att så mycket är lånat ter sig resultatet alltid eget och självständigt. Kanske beror det på att han själv är en god tecknare och att bildlånen stöps om för att passa in i hans egna särskilda estetik. Denna är förvisso ett hopkok av undergroundinfluenser. Men till skillnad från hos många andra samtida konstnär, som vill iklä sig en air av uppror, är denna estetik för Åstrand inte något yttre. Han har levt i och för den. Den har blivit en del av honom själv.
Den grundläggande principen bakom hans arbeta är collaget. Även egna teckningar utsätts för en skoningslös cut-up som ger intressanta, inte sällan obehagliga resultat. Obehaget springer ofta ur mötet: en äldre människas ögon, fyllda av sorg, bitterhet, hårdhet och smärta infogade i ett spädbarns ansikte, ett kön och ett ansikte som bytt plats, ett hästhuvud med välkammat flickhår, etc. Det är en beprövad teknik som använts av bland andra surrealisterna och William S. Burroughs. Men det funkar.
Man känner igen Åstrand på tonen i hans bilder, och han är alltid tonsäker. Det är en rå, svart, ibland svart humoristisk, skärande ton, ett rebelliskt skrik, en protest mot att inordna sig i ett iskallt och orättvist samhällssystem. Trotsigt håller han fast vid tonårens grundläggande upplevelser av utanförskap och orättfärdighet som man i vanliga fall lämnar bakom sig i den långa processen av anpassning.
Ola Åstrands konstnärskap är en rasande kritik mot kapitalismen och den våldsfixering, de sjuka skönhetsideal, den ojämlikhet och känslokyla som följer i dess spår. En löpsedel till en kvällstidning skriker: ”Kapitalism förstör ditt liv”. Så enkelt sticker Åstrand hål på framgångsmyten och blottlägger det bara alltför utbredda föraktet för de svaga. Men han gör det helt utan moralisering. Han klipper inte sällan in sig själv i bilderna, och skildrar sig som helt fångad i detta väldiga hjul, utan hjältegloria. Själv tycks han minst av allt befriad från ångest. Han är ingen lyckoprofet som säger åt oss att välja glädjen för att slippa se smärtan. När han skriver: ”Jag har ingenting, jag kan ingenting, jag vet ingenting, jag är ingenting” invid några tecknade hästar med ditklistrade skratt, är det både som ett avslöjande av den egna oförmågan och en solidaritetsförklaring till alla unga människor som pressade under ok av krav känner just så. På sitt alldeles egna sätt ger oss Ola Åstrand en nyttig tankeställare. Om våra unga mår så dåligt, kan vi då säga att vi lever i en sund kultur, ett sunt samhälle?
Nu kan man se Ola Åstrands arbeten från det senaste decenniet på Galleri Thomassen i Göteborg och i boken Tryck (Kning Disk 2010).
Kristoffer Arvidsson.
Ola Åstrand/Retro
Efter att ha gått igenom den svenska undergroundkonsten, först i utställningen Hjärtat sitter till Vänster och senare i Tänd Mörkret, har nu konstnären Ola Åstrand tittat tillbaka på den egna konsten som han har skapat under mer än 30 års tid. I ett antal utställningar runt om i Sverige och i en tjock katalog har han presenterat sitt konstnärskap, fullt av uppror, eskapism, ångest och romantik.
Hur upprätthåller man som konstnär ett motstånd i ett konsumtionssamhälle som så snabbt sväljer all idealism och allt subversivt och förvandlar det till en produkt? En strategi som Åstrand valt är att skapa konst som inte ser ut som konst. En annan har varit att ständigt utmana det egna konstnärliga uttrycket för att skapa nya utrymmen för skapandet. Som raka motsatsen till en vindflöjel har han gång på gång valt att ställa sig i vägen. Detta behov av att kunna omförhandla sin position har resulterat i en rad lyckosamma experiment, men även sidospår. Ambitioner som behövt få sin form, men som kanske sedan har lagts åt sidan och allt finns representerat i utställningen. Här finns serietidningarnas svartvita estetik och kollagens uppsplittrade berättelser, men även airbrush-målningarnas alltför glättiga yta, löpsedlarnas blockbokstäver och de skulpturala kladdiga avgjutningarna i grälla färger. Men oavsett vilket material som används och från vilken tidsperiod verken är ifrån, så finns både svärtan och glimten där, vilket blivit till ett osvikligt signum.
Andréas Hagström
Efter att ha gått igenom den svenska undergroundkonsten, först i utställningen Hjärtat sitter till Vänster och senare i Tänd Mörkret, har nu konstnären Ola Åstrand tittat tillbaka på den egna konsten som han har skapat under mer än 30 års tid. I ett antal utställningar runt om i Sverige och i en tjock katalog har han presenterat sitt konstnärskap, fullt av uppror, eskapism, ångest och romantik.
Hur upprätthåller man som konstnär ett motstånd i ett konsumtionssamhälle som så snabbt sväljer all idealism och allt subversivt och förvandlar det till en produkt? En strategi som Åstrand valt är att skapa konst som inte ser ut som konst. En annan har varit att ständigt utmana det egna konstnärliga uttrycket för att skapa nya utrymmen för skapandet. Som raka motsatsen till en vindflöjel har han gång på gång valt att ställa sig i vägen. Detta behov av att kunna omförhandla sin position har resulterat i en rad lyckosamma experiment, men även sidospår. Ambitioner som behövt få sin form, men som kanske sedan har lagts åt sidan och allt finns representerat i utställningen. Här finns serietidningarnas svartvita estetik och kollagens uppsplittrade berättelser, men även airbrush-målningarnas alltför glättiga yta, löpsedlarnas blockbokstäver och de skulpturala kladdiga avgjutningarna i grälla färger. Men oavsett vilket material som används och från vilken tidsperiod verken är ifrån, så finns både svärtan och glimten där, vilket blivit till ett osvikligt signum.
Andréas Hagström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar