Rastgård - Malmö Konstmuseum.

Foto: Jenny Thornell, utom bild 12, 14: Clemens Altgård.

Den ständigt pågående revolten

De mest sällsamma hästar – jag minns dem lysande vita mot blå himmel – sprängde över målningen i ateljén när jag för drygt tio år sedan träffade Ola Åstrand i Göteborg. Samtalet kretsade kring konst och politik, självklart nog för hans arbete. Året dessförinnan hade han tillsammans med en konstnärskamrat ställt samman den omtumlande, magnifika utställningen ”Hjärtat sitter till vänster” på stadens konstmuseum. I dyningarna av den gnistrande, provokativa 60- och 70-tals konst som visats där kändes allting möjligt.

Hästarna finns fortfarande kvar när han nu återvänder till tidigare hemstaden Malmö med utställningen ”Rastgård” på Malmö konstmuseum. Men i det senare silkscreen-trycket tecknar han deras konturer med sotig svärta, en har fått sin mule igensydd och i tomrummet virvlar värdelöshetens mantra: ”Jag kan ingenting”, ”Jag vet ingenting”, ”Jag är ingenting”.

Men att ge upp har aldrig varit ett alternativ för Ola Åstrand. Istället drivs hans konst vidare av en ständigt pågående revolt, där det personliga och politiska sys samman. Barndomen, åtrån, alienationen. Det gör presentationen i Malmö stark. Överrumplande skarp är hans fotovägg där unga och gamla bytt ögon med varandra: kontrasten mellan barnets släta kinder och blickar tyngda av trötthet och oro. Fast det är inte becksvart. Istället, absurd humor och stickande kritik med sårbara punkter av ömhet. Punk och graffiti möter drivna collage, spretiga installationer och seriemagasinsestetik. ”Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål” heter en storslagen bild, med omsorgsfullt tecknade händer som blottar ett cirkelformat intet. Det kan vara nödvändigt att se mörkret i vitögat.

Carolina Söderholm

Sydsvenska Dagbladet

Pojkrummets trasiga reliker

Utanför F-rummet på Malmö konstmuseum står en grupp skulpturer. Remsor av kassett- och videoband hänger från enkla träställningar och fladdrar och slår i vinden från eldrivna fläktar. Inne i själva utställningsutrymmet återkommer ljudet av blåst, nu från en stapel av nötta, fanérklädda stereohögtalare från de svenska pojkrummens och gillestugornas tid på 1970- och 1980-talen. 

Det ekar av det slags förgånget som kan verka alldeles nyss i båda dessa verk av Ola Åstrand. Men det är ett ödsligt ljud som de prasslande bandremsorna och kantstötta högtalarelementen sprider, de bilder som framkallas är av tomma parkeringsplatser där trasslande kassetter ilsket slängts ut genom bilfönstret och av tillstökade rum morgonen efter festen, med fläckade bord och en sur doft av cigarrettfimpar och utspilld öl.

Ett silkscreentryck alldeles innanför ingångsdörren säger också, i omedgörliga versaler: ”Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål.” Det är en utmanande fras som drar in betraktaren i skeendet, men som också tydligt säger ifrån att här gäller det inte bara en enskild ung mans upplevelser av en viss tid, utan en allmängiltig genomlysning.

I Ola Åstrands historieskrivning – ”Rastgård” är det tredje ledet i en retrospektiv vars tidigare delar visats i Alingsås och Varberg – har det slutande förra seklets material behandlats med det nyas tekniker. Den skicklige tecknaren Åstrand, som figurerade i fanzines och undergroundtidskrifter och gjorde skivomslag åt band från Malmö och Lund, syns här till bara i form av cut up-element i en serie collageporträtt, där omigen det tidstypiska dominerar över det personliga.

Det är en svartvit utställning, inte bara till de dominerande färgerna utan också till stämningen. Eller, rättare sagt, det är en utställning i dov gråskala, där mer desperata än ironiska slogans ofta är vad som framträder tydligast på de datorbehandlade trycken i affischformat. ”Jag är kung” utropar ett och påminner om den tillkämpade självsäkerhet som hörde till åren före börskrascherna – men texten försvinner mer och mer, upplöses och blir en del av bakgrundsmönstret, ju närmare man kommer affischen.

Det finns ett slags melankoli som hör rockmusiken till som lätt blir en pose, en dekorativt intagen, fotogenisk hållning. Den ytliga romantiken är främmande för Ola Åstrand – hans stora väggstycken, uppbyggda av xeroxkopior, ljusrör, petflaskor och screentryck, kan likna noir-mättade stadsvyer till dess man omigen kommer tillräckligt nära för att se att ”Liberty City” är uppbyggd av mjölkkartonger med delar av den förnumstiga kundinformationen fortfarande synlig.

Handlar då ”Rastgård” bara om 1980-talet, är utställningen för att göra verkan beroende av att besökaren känner igen ett kassettband (den sista tillverkaren av sådana lade ner förra året) eller kan tidsbestämma en högtalarlåda? Jag tror inte det, dels för att den perioden hör till dem som nyupptäckts och influerat den nuvarande, dels och framför allt för att Åstrands uttryck är så starkt. Han undviker det självbiografiska och fokuserar på tidsstämningar, men gör det på ett påfallande personligt engagerat sätt.

Jag stannar slutligen framför en annan affisch med uppmaningen ”Fortsätt att springa”. Den kan läsas på flera sätt: som ett cyniskt tillrop från makten till de maktlösa, men också som en rimlig nedtoning av Ebba Gröns hejiga refräng ”fortsätt, fortsätt å va rebell”. Jag tänker mig att här finns, när man behöver det, en motvikt till melankolin, ord mot uppgivenheten.

Jonas Ellerström, Helsingborgs Dagblad