Utsmyckning Kviberg Göteborg.

Bilder från utsmyckning i Kviberg
Invigning den 6 maj kl 19 i Fryshuset, Nedre Kaserngården 5 
och kl 20 vid tunneln på Regementsvägen Kviberg.   

(Foto Lars Ocklund)

(Foto Lars Ocklund)

(CC-SA 3.0)

Här den text jag skrev angående min utsmyckning:

”blodet i oss”

Jag har försökt göra så mycket som möjligt med så lite som möjligt. Vid denna korsning/tunnel/viadukt pågår mycket samtidigt och därför har jag velat göra något nedtonat men vässat istället för att arbeta brokigt med mycket information.

Jag vill ge en känsla av något varmt och inkluderande. Den stund du är inne i tunneln vill jag ska upplevas som om du nästan omsluts av en kropp. Oavsett årstid och tid på dygnet, om du kör bil eller promenerar, tänker jag mig vistelsen i tunneln som ett ögonblick av av värme i vardagen. Jag tänker mig att texten ”blodet i oss” förstärker denna tillhörighet och att man upplever en känsla av ett ”vi”. För oavsett hur vi ser ut är vi samma på insidan.

"Det förflutna, nuet och framtiden, är ett blodflöde som inte går att stoppa", som poeten Bruno K Öijer skriver i en dikt. Likaså är den trafik och den rörelse som finns på denna plats som ett flöde av människor på väg åt olika håll i vardagen och livet. Det finns den lilla resan som sker under en dag och den stora livsresan som pågår när man ser saker i ett större perspektiv. 

Jag tänker på oss allesammans och vad vi har gemensamt. På blodet och på färgen rött. På något varmt och positivt. Blodet som pumpar runt i oss. Som vill leva. Jag tänker på ett passionerat förhållande till livet. På att älska. Att tänka med kärlek på andra människor. Att vi är sårbara men ändå starka. Att vi kan tänka oss att gå några extra mil för en bra sak. Att livet går fort och att vi gör så gott vi kan. Att vi kan flamma upp men säga förlåt om vi sårat någon. Jag tänker också på min egen kärlek till staden Göteborg.

(Mer info här:
https://www.goteborgkonst.se/?konstverk=blodet-i-oss
och här:
https://www.goteborgdirekt.se/nyheter/blodrod-gangtunnel-forgyller-kviberg/repsec!j6t0kO9CwDvy9rzu1k5YOQ/)

Fick reda på att det spelats in en musikvideo i tunneln:

Så här skriver Oscar Svanelid i en uppsats kallad "Omförhandlingar -

Den offentliga konstens roll efter Millennieskiftet" om mitt verk i Kviberg:

Blodet i oss

Projektet Trygg, vacker stad avslutades av den borgerliga majoritet som tog över kommunfullmäktige efter valet 2018. Det sista ljuskonstverk som realiserades inom projektet var Ola Åstrands blodet i oss (2019), vilket skiljer sig från de övriga med sin tematik och dess antydan till ett mer kritiskt, eller kanske rent av ironiskt, förhållningsätt till kommunens trygghetsuppdrag. Då avsaknaden av kritik kännetecknar mycket av den samtida trygghetskonsten, vilken som tidigare nämnt utmärks av sin postkritiska diskurs där trygghetsförhöjande effekter står i centrum, ska jag i det följande göra en mer ingående analys av Åstrands verk.

Åstrand har verkat i Göteborgs konstliv under flera decennier, och ständigt hävdat en position som outsider. På 1980-talet då Åstrand var student vid Valands konsthögskola vände han sig mot vad han uppfattade som postmodernismens hegemoni inom konstutbildningen. Istället för fransk filosofi vände sig Åstrand till musiken och var under en period gitarrist i punkbandet TT Reuter. Punken letade sig också in i hans konst som kännetecknas av en stark motvilja mot konformism. I en intervju 2017 fick Åstrand frågan om hur han ser på konsten varpå han svarade: ”Konsten är ett vapen mot förtryck och borgerlighet [...] inte för att göra social karriär eller stå i de rikas tjänst”. Att skapa kommunalt finansierad trygghetskonst för Trygg, vacker stad satte onekligen konstnärens punkiga självbild på spel.

Åstrands ljuskonstverk har installerats i en kortare gång- och biltunnel i Kviberg i östra Göteborg. Under det senaste årtiondet har Kviberg genomgått en omfattande stadsutveckling med förtätad bebyggelse och invigning av ett stort idrotts- och rekreationscentrum. Kviberg utmärks även av sociopolitiska spänningar. Särskilt områdets loppmarknad har varit föremål för politisk debatt där röster från bland andra Svenskt Näringsliv och Sverigedemokraterna hävdar att marknaden används för organiserad brottslighet och åberopar en omedelbar stängning. Sedan ett par år finns ett ideellt organiserat kulturhus på loppmarknaden som snarare framhäver marknadens betydelse som sociokulturell mötesplats och grogrund för socialt företagande. De sociala spänningarna i Kviberg fick stor medial uppmärksamhet både lokalt och nationellt då det uppdagades att en bostadsrättsförening i området hade satt upp taggtråd mot det angränsande hyreshuset. Denna åtgärd motiverades av anklagelser om skadegörelse och kan ses som ett bokstavsexempel på hur trygghet skapas genom barriärer som skiljer inte endast byggnader utan även samhällsklasser från varandra.

Några kvarter bort från taggtrådsstängslet strålar väggarna i Åstrands tunnel med blodrött ljus, i alla fall under årets mörka månader. På ena väggen står texten ”blodet i oss” skrivet med bokstäver i ledteknik. Blod är nog inte vad de flesta förknippar med trygghet och verket utmanar därför konventionella föreställ- ningar om trygghet. I sin projektbeskrivning förklarar Åstrand visserligen att hans intention har varit att förbipasserande ska känna sig inneslutna i en (moders)kropp och drabbas av ”känsla[n] av något varmt och inkluderande”, men verkets textrad är tillräckligt obestämd för att frambringa associationer till andra sorters gemenskaper. Dessutom finns en råhet i den blodröda ljussättningen som får mig att erfara tunneln som en karg och rätt så ogästvänlig plats.

Betydelsen av Åstrands blodet i oss blev förskjutet när den svenska hiphopartisten Meron spelade in musikvideon till Bleeding (feat. Ille Freeway & Ahdam) i tun- neln. Videon varvar snabba bilar, kofotar och ett festande gäng med klipp på musikerna Ille Freeway och Ahdam som mimar till låtens refräng med ”blodet i oss” i bakgrunden. Det blodröda ljuset från Åstrands verk återkommer i andra scener och sätter med detta stämningen för musikvideon. Videon innehåller flera referenser till vapen- och droger, men handskas även med känslan av att förlora en nära vän (”Praying for my broski han är borta det gör ont / Försöker fälla tårar men det känns som det är tomt”). I en scen som utspelar sig i tunneln står Ille Freeway med nedböjt huvud och ber för att i nästa klipp rikta handen formad till pistol mot sitt eget huvud. Videon kan på så sätt dramatisera den på samma gång råbarkade och blödiga stämning som också kännetecknar Åstrands verk.

Den offentliga trygghetskonsten har i detta exempel nått ut och omförhandlats i möte med förortens hiphopkultur där verkets formande av en blodsgemenskap knyts till den grupp unga, svarta män som framträder i videon. På så sätt under- mineras det subjekt som har legat till grund för projektet och som gestaltas i de övriga ljuskonstverkens mer allmängiltiga tilltal. Det kan till och med sägas att Åstrands verk dragit till sig den sorts otrygghetsskapande beteenden, framförallt vad gäller drogerna och vapnen, som man från kommunens sida helst hade velat osynliggöra. Istället formas genom Merons appropriation en trygghet grundad i hiphopens och gängkulturens gruppidentitet. Detta är subversivt, men ger även upphov till nya skiljelinjer. Bland annat utesluts ”my girl” och ”my mama” från de unga männens gemenskap, vilket befäster utanförskapet för förortens kvinnor, en grupp där otryggheten är hög. Det inträffar till följd av en serie tolkningar och kan inte lastas Åstrands verk. Vad som däremot kan sägas är att konstverken i Trygg, vacker stad genom att inte uttryckligt tematisera otryggheten hos denna marginaliserade grupp möjliggjorde ett sådant utfall. Ytterst ska denna kritik inte riktas mot konstverken utan har att göra med projektets initiala problemformu- lering, samt hur den data som samlades in bearbetades.

Passagen, Linköpings konsthall.

Passagen, Linköpings konsthall

Vernissage 21 mars klockan 17.00

Ola Åstrand, Att leva under kapitalism, 21/3-2/5

Ola Åstrand var från början musiker och spelade i olika progg- och punkband på 1970-talet. Han utbildade sig sedan till konstnär vid Valands konsthögskola mellan åren 1986-91, och har sedan dess varit verksam som konstnär och kurator. 1998 kurerade han utställningen Hjärtat sitter till vänster, en samlingsutställning med svensk konst från 1960- och 70-talet, på Göteborgs konstmuseum tillsammans med Ulf Kihlander. Åstrand arbetar med många olika tekniker, teckningar, installationer och målningar, som han sammanfogar till en helhet. I verken finns referenser till bland annat 1960-talets affisch- och plakatkonst. Åstrand intresserar sig för det kapitalistiska samhällets konsumtionskultur och hans verk kritiserar och ifrågasätter vad denna kultur gör med oss människor. Utställningen Att leva under kapitalism har tidigare visats på Galleri Thomassen i Göteborg.

Åstrand kallar sig själv för en Göteborgskonstnär i exil eftersom han numera bor i Tomelilla i Skåne tillsammans med sambon och konstnären Mette Wide. Utställningen på Passagen Linköpings Konsthall förhåller sig också till ett annat tema i Åstrands konstnärskap, den manliga självbilden. Några av verken visades 2018 på konsthallen i Trollhättan i en utställning med titeln Male Hysteria där Åstrand undersökte synen på manlighet och machokultur. Frågan har varit angelägen för honom i och med att han växte upp utan en närvarande fadersgestalt och saknade därmed en manlig förebild. Hans syfte är att slå hål på myten om machomannen genom att göra en karikatyr av densamma. Han beskriver det själv som om att: 

Jag vill säga något angeläget och hoppas att det i sin tur ska leda till samtal och reflektioner. Man behöver inte hålla med mig men jag tror att det är bäddat för pedagogiska samtal i min utställning.

Text av: Matilda Karlsson, Konstpedagog Passagen Linköpings Konsthall

Samtal med Olle Schmidt under vernissaget.

Olle Schmidt gör ett uttag.

"Konsumtionsvarornas förpackning kommer med en politik, en ideologi.  Varan är en fetisch, den bär på en mystik, ett magiskt sken, som dock döljer förutsättningarna för dess tillkomst - exploatering, förtryck, ojämlikhet."

(Ur Håkan Thörns bok 1968)

Att leva under kapitalism.

(Vernissage och vykort.)

"Att leva under kapitalism", Galleri Thomassen, Göteborg, Ola Åstrand 19 Januari - 17 februari, 2019.

(Samtidigt visar Jacob Andersson - Inuti utflykten.)

Inbjudan till utställningen, de två fotona med revolver, trycktes också som vykort och delades ut under utställningen. De var en hälsning till det vykort jag gjorde till Overground-utställningen på Göteborgs Konsthall 1993.

(CC BY-NC-SA 4.0)

Men första gången jag gjorde vykort var till Art Against AIDS-utställningen på Nordanstad-Skarstedt 1991. Här.

Absolut Art.

En ny frihet – sjutton konstnärer.

Jag är en av sjutton konstnärer som presenteras i denna bok som släpps i höst.

Sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg  

En ny frihet – sjutton konstnärer är den fjärde volymen i serien Hundra år i Göteborg. I boken presenteras nio kvinnor och åtta män, alla konstnärer verksamma det senast seklet. Några av dem är döda och delvis bortglömda, andra är etablerade och verksamma sedan många år. En del är i begynnelsen som unga lovade konstnärer som arbetar utifrån dagens förutsättningar, i friare tekniker och nya material.

En rad kvalificerade konstvetare, kritiker och konstskribenter skriver om konstnärskapen. Boken är generöst illustrerad med urval av respektive konstnärers arbeten.

De två redaktörerna Björn Fredlund, fil. dr och tidigare chef för Göteborgs konstmuseum. Lena Boëthius, tidigare intendent och curator vid Göteborgs konstmuseum. Gudrun Nyberg är huvudredaktör och initiativtagare till serien Hundra år i Göteborg.

GP 12/11:

Hundra år av konst i Göteborg

Sjutton konstnärer blir prismor för nittonhundratalet. Magdalena Ljung läser en skimrande och klar bok men där betydande konstnärskap blir förbisedda på luddiga grunder.

Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg är ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart.

Karin Parrow är först ut, född år 1900 på ön Vinga i Göteborgs skärgård i en syskonskara på tretton barn. Föräldrarna var fyrmästare och Evert Taube en storebror. Mandana Moghaddam är bokens sista konstnär, hon kom till Sverige på 1980-talet som flykting från Iran. I hennes videoverk Exodus guppar resväskor på vågorna, i videoverket The silence står påklädda människor vid en simbassäng medan en av dem hoppar i och hör ljud från en annan verklighet under vattnet. Karin Parrow bodde hela sitt liv vid Bohusläns kust, i sextio år målade hon havets och människornas temperament. Ljusets väg över frukter på fat, över ansikten och landskap. Moghaddam strider med konsten mot regimen i Iran. Parrow stred för att få tid att göra sina verk, trots att hon var mor, och för att bli tagen på allvar, trots att hon var kvinna. Antologin tydliggör konstrasterna mellan epokerna samtidigt som de närmas varandra. Den enas konstnärskap och kamp väger lika mycket som den andras. Varje konstnär presenteras lyhört på egna villkor av skickliga textförfattare.

Göteborgskolorismen är det självklara startskottet för boken men erbjuder några mindre väntade möten. Karin Parrow, för att sedan raska på till Magda Ringius, Olle Petterson, Alf Lindberg och Maj Arnell i en andra och tredje generation och genklang. Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivar Ivarsson nämns endast i samband med de ovanstående. De får inget eget kapitel eller tillägnade bilder. Det är förståeligt att vilja hävda något annat än hävdvunnen kanon och att skriva in kvinnorna i vårt arv. Samtidigt är det synd när betydande konstnärskap förbigås på lösa grunder i en bred exposé. En andra invändning är att antologin gör halt väl snabbt för samtiden. Att konstnärer födda på femtio- och sextiotalet får avsluta århundradet känns trygghetssökande. Sjuttiotalisterna är drygt fyrtio år och åttiotalisterna trettio. Det borde räcka för att vaska fram konstnärskap som är tillräckligt spännande och stabila.

Fördelen med antologin är att den går sin egen väg på historisk mark, den bjuder på kända såväl som överraskande representanter för olika teman, stilriktningar, samhällsmyllor och material. Några röster ur boken in i vår tid är Ola Åstrand, Nina Bondesson, Stefan Karlsson och Elin Wikström, alla tongivande och relevanta företrädare för sin generation. Ett intressant tidsdokument föreligger, och alla inval och bortval är en föränderlig historia.

Magdalena Ljung

Hjärtat sitter till höger.

För femton år sedan var jag med och planerade en utställning med titeln Hjärtat sitter till höger. Förutom mig var två kvinnliga konstkritiker med i planeringen. Utställningen skulle vara motsatsen till Ulfs och min föregående utställning Hjärtat sitter till vänster och istället handla om det som inte är rättskaffens och socialistiskt i konstbranschen och som istället är kommersiell pga hur den är gjord eller vilka den riktar sig till. Jag har inte sett de värsta sidorna av konstbranschen för jag är bara en liten fisk i en stor damm. Men jag har sett en del hemska attityder i galleri- och institutions-världen när det gäller hur människor kör över andra med härskartekniker, och vilken konst och konstnärer som värderas som bra eller dålig. Varför jag ville syssla med konst var för att jag trodde att konsten var ett ställe för oss misfits, där jag kunde känna mig fri att ta plats och kritisera den värld som jag vantrivs i. Min igång var inte att göra konst som rika människor har råd att köpa för att dekorera sina hem med, eller ens för att sälja mina grejer överhuvudtaget, utan jag var naiv nog att vilja påverka och inspirera människor med min konst. Det genomsyrar hela konstvärlden att den är i händerna på kommers och och det gör den inte till ett mysigt ställe, den handlar inte alls om kreativitet utan om att "lyckas", som i en tävling. Med utställningen Hjärtat sitter till höger ville vi avslöja att konstbranschen är resultatet av ett kapitalistiskt tänkande, och det inkluderar även utbildningar och akademierna. Tyvärr blev det så svårt att gestalta detta och göra det till en rolig utställning. Vilka konstnärer skulle vi ha med och vilka ville vara med? Hela grejen kändes till slut bara negativ. Men jag funderar fortfarande på hur jag ska kunna vistas i det som kallas för konstvärlden? För allt är ekonomi och marknad.
Jag framstår säkert som naiv. Men hellre det än jag accepterar hur det ser ut nu. 

När jag växte upp och formades var den alternativa kulturscenen dominerande - proggen och punken - och jag tror fortfarande på det. Fast å andra sidan var de där rörelserna bara roliga i början, innan de kallades för nånting och hunnit stelna till en stil. Man får se upp med allt. Vad jag försöker komma åt är att det då i alla fall fanns en vilja att hitta en annan väg.

Var finns den viljan idag? På konstskolorna? I gallerivärlden? Hos kritikerna?

Omslag till Kennet Klemets.

Jag gjorde omslaget till Kennet Klemets nya diktsamling:

2011:

2002:

Kennets och Isak Elds ep på Knings Disk 2006:

Male Hysteria del 2.

Jag ställer ut samtidigt i grannstäderna Trollhättan och Vänersborg. Konsthallen Trollhättan 3 mars - 15 april

Vänersborgs Konsthall 3 mars - 14 april

Foton: Stefan Bennhage.

Arvidsson recenserar även i Konsten.net:

http://konsten.net/ola-astrand-pa-konsthallen-trollhattan/

Här ligger Stella Jaskoviak Åstrands lilla trailer om utställningen: https://www.youtube.com/watch?v=RCQjU9FAA_8

Arvidsson återkom till min utställning i en text om årets utställningar: