Konst är dyrbarare än korv, Varbergs Konsthall 2012.

50 år av popkonst visas i Varberg

Den 14 januari öppnar utställningen ”Konst är dyrbarare än korv” i Varbergs konsthall. Femtio år av popkonst ska presenteras, representerade av trettiosex konstnärer. Ola Åstrand är curator för utställningen tillsammans med Ulf Kihlander.

Varför en popkonstutställning?

– För att det är en ”ism” som aldrig har tagit slut. Konst i alla genrer har påverkats av det vi kallar populärkultur. Vi har tagit avstamp i Carsten Reglids verk ”Konst är dyrbarare än korv”, och han jobbade även med reklam vilket inte ansågs så fint på den tiden. Men det uttrycket kan man också se i många andra verk, som Akays sätt att jobba, eller Lotta Antonssons collage från svart-vita veckotidningar.

Ser vi på popkonst annorlunda nu än vi gjorde för femtio år sedan?

– Vissa konstnärer sitter i tv-soffor nu och är inpräntade i folks medvetanden, som Ernst Billgren. Samtidigt vill nog vissa inom konstetablissemanget fortfarande gärna särskilja sig från populärkulturen och menar att de är finare och bättre.

Utställningen har undertiteln ”50 år av populärkulturell voodoo”. Vad betyder det?

– Voodoo betyder utdrivning. Influenser från det som serveras på tv och i kulturen genomgår en matsmältning eller en mental process. Konstnärer är inte passiva mottagare, utan bearbetar sin omgivning.

Hanna Fahl.

Jag hade fel för mig när jag sa detta sista om Voodoo. Det betyder "ande". Men att vi alla lever i en populärkulturell ande är enklare och bättre!

Ernst Billgren, Cajsa Von Zeipel, Kent Karlsson

Helena Roos och Paula Wallmark-Nilsson

Jens Fänge, Lisa Jonasson, Kjartan Slettermark

Kjartan Slettermark

Ulf Kihlander hänger Helene Billgren

Ulf Rahmberg

Jan Håfström

Akay

Kristina Abelli Elander

KONST ÄR DYRBARARE ÄN KORV 

50 år av populärkulturell voodoo i svensk konst.

   

Popkonsten förknippas med amerikanskt 1950- och 60-tal då den dök upp 

som en den moderna världens och konsumtionssamhällets spegel. 

Konstnärer som Andy Warhol och Jasper Jones använde sig av reklamens 

visuella språk och skapade konst som kunde uppfattas som ett slags mild 

samhällskritik, framförd vid en tidpunkt då det västerländska samhället 

upplevde en ekonomisk boom med stark framtidstro. 

Den amerikanska popkonstens genombrott i Sverige sammanföll med de 

tilltagande protesterna mot Vietnamkriget, som för den politiska vänstern 

framstod som det yttersta beviset på USA:s imperialistiska avsikter på det 

globala planet. Den svenska popkonsten blev därmed initialt till stora delar 

präglad av ett ironiserande över den amerikanska kulturimperialismen snarare 

än ett hyllande av det moderna samhället och dess möjligheter. Flera av 

dessa tidiga svenska popkonstnärer varnade dessutom redan då för vart 

överkonsumtion och miljöförstöring skulle kunna leda. 

Idag är popkonsten en av flera etablerade ismer inom konsten men vi vill 

hävda att man ser spår av den fortfarande, och att sådant som vi i vid mening 

kallar populärkultur fortfarande är en källa till inspiration i samtidskonsten. 

Popkonstens avtryck kan tydligt märkas från 60-talet till 70-talet då den 

politiserades avsevärt, via 80-talets esteticering till 90-talets postmodernism 

fram till idag med kopplingar till den gatukonst, som kommenterar och är ett 

svar på reklamen i det offentliga rummet. 

En av skillnaderna mellan dagens populärkultur och 1960-talets är att det idag 

finns så många fler stilar och genrer än då. Om man dessutom även räknar in 

alla existerande alternativa subkulturer så blir den totala mängden 

”popkulturell” konst närmast oöverskådlig. 

Vi har tagit vår utgångspunkt i ett verk av Carsten Regild och Rolf Börjlind från 

1980, Konst är dyrbarare än korv, och sedan byggt upp utställningen runt 

detta verk, vars titel vi också lånat till vår utställning. Vi har valt konst och 

konstnärer som i fråga om skärpa i formuleringarna och konstnärlig udd tål att 

jämföras med Regild och Börjlind. 

Till utställningen gör vi en mindre katalog och cd. Skribenter blir Per-Eric 

Söder och Clemens Altgård. Medföljande cd är en replika på den 12- 

tumssingel som Carsten Regild, Rolf Börjlind, Mats Ronander, Stefan Nilsson, 

Marie Bergman och Tommy Körberg med flera gav ut i början av 80-talet 

under gruppnamnet Gateway Band och med den titel som vi lånat till den här 

utställningen. 

Ola Åstrand 

Ulf Kihlander

Medverkande konstnärer:

CARSTEN REGILD
ROLF BÖRJLIND
AKAY
LARS ARRHENIUS
TOVA MOZARD
KRISTINA ABELLI ELANDER
LOTTA ANTONSSON
PETER GESCHWIND
MARTIN WICKSTRÖM
ANDERS BOQVIST
ANDERS A
ANNA MARIA EKSTRAND
CAJSA VON ZEIPEL
GUNILLA KLINGBERG
HELENA ROOS
KJARTAN SLETTERMARK
LINDA SPÅMAN
MARIA FRIBERG
ÅSA CEDERQVIST
MATTI KALLIOINEN
KENT KARLSSON
JOHAN ZETTERQUIST
JENS FÄNGE
ULF RAHMBERG
JAN HÅFSTRÖM
ERNST BILLGREN
DICK BENGTSSON
INGRID ORFALI
HELENE BILLGREN
RICHARD JOHANSSON
RIDE1
MARIE-LOUISE EKMAN
LISA JONASSSON
PER-ERIC SÖDER

Låt oss komma så nära det går.

Skivan och katalogen går kanske fortfarande att beställa från Konsthallen i Varberg.
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?autostart=true&movieid=262

A och B-sidan av den tolvtummare Gateway Band gav ut och som vi återutgav i katalogen:

Press:

http://www.aftonbladet.se/kultur/konst/article14367664.ab

http://www.gp.se/kulturnoje/konstdesign/1.862536-varbergs-konsthall

http://hd.se/kultur/konst/2012/01/21/med-popkonst-pa-tapeten/

”Att kritisera är en sak, att omvälva en annan”

I somras tog sig två fredsaktivister in på flygbasen F 21 i Luleå, målade rosa fredstecken vid landningsbanan och skrev ”War Starts Here”. De är inte konstnärer men jag associerar till deras aktion när jag ser utställningen ”Konst är dyrbarare än korv”. Den öppnade nyligen i Varberg och sammanfattar ”50 år av populärkulturell voodoo i svensk popkonst.”

Utställningen – som pågår till och med 6 maj – ­inviger ett kulturhus med konsthall, bibliotek, barnteaterscen och så vidare. Se här, en alliansstyrd kommun som gör ett rum för konst utan att orden ”varumärke” och ”entreprenör” mig veterligt nämns. Vad betyder det? Här gestaltas hur popkonsten verkar i ett paradoxfält mellan civilisationskritik och anpassning. Den har förebådat samtidens gränsupplösning mellan konstnärligt kvalitativa och kommersiellt masskvantitativa uttryck. Den speglar sin samhällskontext, avhängigt men inte okritiskt.

Kuratorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlandert gör ett sprakande explosivt bild- och textsvep utan kronologi där psykedeliska projiceringar och erotisk progg spänns mot antimilitarism och grafiskt svartvit livsångest. Frånvaron av tidslinje gestaltar det faktum att popkonsten inte kan hägnas in i en epok, den tog faktiskt aldrig slut. Här finns annars ingen pedagogik, rummet blir ett starkt uttryck i sig, och jag slipper grabbigheten som stört mig i en del andra presentationer av popkonst. Bra.

Med avstamp hos Carsten Regild och Rolf Börjlind som lånade dadaisten Picabias ”Konst är dyrbarare än korv”, blandas Marie Louise­ Ekmans klaustrofobiskt fluffrosa miniatyrboxar med Kjartan Slettemarks Nixonbilder och text- och serieinspirerade uttryck anno 2012 av Johan Zetterquist och Helena Roos. I naturfotografier spänger Zetterqvist in namn på sjöar i form av black metal-loggor, medan Roos krockar kvinnostereotyperna ”göra mig slank och fin, bli en ordentlig mamma och en hemkär kramgo blondin” mot en åh så mycket råare vardag.

Båda jobbar i svartvitt direkt på väggen, som om bilden ville spränga rummet och kanske är det just vad den vill? Men vad får det kosta?

Akay, den illegala street art-konstnären som steg in i konsthallarnas värme, bidrar med videoinstallationen ”instruments of mass destruction”. Hans närvaro ställer frågan på sin spets, en fråga vars udd vässades redan förra seklet när graffiti blev gallerikonst och fortsätter skava idag när den etablerade konsten ofta talar om sig själv i termer av ”motstånd” och ”aktivism”: Vilket rum görs konsten i? Vilket rum gör konsten?

Utanför det rummet åtalas ickevåldsaktivisterna som prydde militärflygplatsen i Luleå med peacemärken för skadegörelse och grovt olaga intrång. De har fängelsevistelser bakom sig, miljonskulder och betalningsanmärkningar upp över öronen för livet. I likhet med popkonsten är deras aktion samhällskritisk, till skillnad från popkonsten är den subversiv.

Maria Küchen

Karusell av konst i samspel

I helgen som gick var jag i Varberg där kommunens nya konsthall, i det likaledes nya Kulturhuset Komedianten, öppnades med en spektakulär utställning med svensk popkonst från fem decennier. Men nu var det inte bara vernissage för utställningen utan även invigning av kulturhuset. Det hade jag dock inte ägnat en tanke och blev därför enormt förvånad när jag fick se en jättestor folksamling utanför byggnaden. En lång, ringlande kö. Totalt lär det ha varit över 3000 personer på plats och eftersom endast 500 personer får vistas samtidigt i lokalerna blev det köbildning.

Jag var tvungen att leta upp en personalingång för att kunna smita in och komma i tid till själva konsthallsinvigningen. Ja, jag var inbjuden i egenskap av författare till katalogtexten och hade på söndagen ett framträdande i konsthallen tillsammans med poeten Per-Eric Söder från Stockholm.
Jag lyckades alltså ta mig in i tid till att höra Helene Billgrens invigningstal, men även i konsthallen var det en trängsel utan dess like. Detta hade jag, måste jag erkänna, inte väntat mig eftersom det var sparsamt med folk förra gången jag var på vernissage i Varberg.

Nu var rätt många av de deltagande konstnärerna också på plats. Det visas verk av 14 kvinnliga och 22 manliga konstnärer. Alla de representerade konstnärerna är inte heller i livet, men deras verk lever. Det gäller till exempel Carsten Regild som var delaktig i det totalkonstverk som fått ge namn åt utställningen "Konst är dyrbarare än korv" från 1980. Det var ett projekt som förenade konst, poesi och musik och resultatet blev en banbrytande konstrockvideo och en maxisingel i konstförpackning. Poeten var Rolf Börjlind och bland musikerna fanns namn som Stefan Nilsson och Mats Ronander.
Med slagordet "Ockupera hjärnan!" uttryckte Regild och Börjlind en hållning som kan ses som ett exempel på hur den amerikanska popkonsten omvandlades i Sverige under 60- och 70-talet i samhällskritisk riktning.

Vid ett första, hastigt påseende kan det tyckas vara en våldsam blandning av konstnärer som curatorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander nu har samlat i Varberg. Men det finns vissa gemensamma nämnare, något som gör att dessa konstnärers verk samspelar. Det populärkulturella inslaget löper som en röd tråd. Med tanke på hur svala och upplevelsemässigt dämpade i tonen samtida utställningar ofta kan vara så är "Konst är dyrbarare än korv" som att komma in på ett nöjesfält. Det är mycket färg och såväl provocerande som humoristiska uttryck. Det finns till och med en karusell. Den är ett verk av gruppen Ride1 som funnits sedan 2004 och består av Stig Sjölund, Jonas Kjellgren och Ronny Hansson. De gör alltså bland annat konst av karuseller, eller om man så vill karuseller till konst.

När jag återvände till Malmö kändes det som om min hjärna fortfarande var ockuperad av intryck. Sakta men säkert har jag nu påbörjat återerövringen? Men i morgon skall jag tillbaka till Varbergs konstall. Då blir det en ny tur i karusellen!

Clemens Altgård

http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/konst-ar-dyrbarare-an-korv-pa-varbergs-konsthall-och-svart-ljus-pa-boras-konstmuseum/

Moment - Ynglingagatan 1, Moderna Museet.

Deltar i en samlingsutställning på Moderna Museet för andra gången i år:

"Med vårens programserie och tidskriftprojekt om 1980-talet bakom oss går vi nu framåt i den svenska konsthistorieskrivningen. Ynglingagatan 1 var en alternativ konstscen i mikroformat som med minimalt stöd från Kulturrådet och Stockholms stad blev en av Sveriges viktigaste mötesplatser för samtidskonst under 1990-talet.

Här introduceras publiken för internationella konstnärer som Lily van der Stokker, Sue Williams, Raymond Pettibon, Takashi Murakami, Philippe Parreno, Chris Burden, Dominique Gonzalez-Foerster och Pierre Huyghe. Samtidigt fungerade galleriet som plattform för svenska konstnärer vilka befann sig tidigt i sina karriärer. 

Med ett särskilt intresse för relationell estetik och gränsöverskridningar mellan konst och design så väntade inte medlemmarna på att de stora institutionerna skulle lyfta dessa ämnen. Istället skapade de på egen hand den plattform som saknades. Galleriet öppnade hösten 1993 i en lokal som bara var 16 kvadratmeter. Inom ett år flyttade det till en större lokal med två rum på Gävlegatan 12 och antalet medlemmar växte. Våren 1997 flyttade galleriet igen inom Stockholms innerstad, till Döbelnsgatan 2. Ynglingagatan 1 var en ideell förening som drevs av medlemmarna: Dennis Dahlqvist, Bertil Bäckström, Karen Diamond, Thomas Ekström, Nils Forsberg, Sara Kristoffersson, Pia Kristoffersson, Gunilla Muhr, Emelie Persson, Fredrik Schollin, Elina Smidlund, Fredrik Swärd och swe.de. 

De svenska konstnärerna som ställde ut på Ynglingagatan 1 organiserade under namnet Swe.de onsdagshappenings och arrangerade grupputställningar som Stuffit. Swe.de var: Johanna Billing, Markus Degerman, Ingrid Eriksson, Peter Geschwind, Carina Gunnars, Erla S. Haraldsdóttir, Karin Johnson, Anna Kindgren, Gunilla Klingberg, Bo Melin, Bella Rune och Christine Ödlund. 

Curator: Thomas Ekström i samarbete med Daniel Birnbaum och Fredrik Liew"

Mitt bidrag till en rolig utställning med en fin och generös katalog:

Till mor hette min utställning på Ynglingagatan 1996. Den var ett "sorgearbete" efter min mors död och kändes som en nödvändig kontrast till Hur unga män dör året innan på Galleri Tre.

Jag gjorde en valhänt plastskulptur av min mor efter en ljusstake hon hade och visade analoga foton som jag exponerat flera gånger i kameran för att uppnå psykedeliska effekter. Det skulle se hemkört ut och inte coolt eller skickligt.

Här två foton till från utställningen på Ynglingagatan:

Detta foto gjorde vi glicléetryck av för något år sedan i upplaga som såldes genom Galleri Thomassen i Gbg.

Dessförinnan ställde jag ut på Moderna här: http://olaastrand.blogspot.se/2011/02/wilda-wastern-pa-moderna-museet.html

och här:

http://www.modernamuseet.se/stockholm/utstallningar/2006/modernautstallningen-2006/

BUP i Skövde.

Ber att få ta ner denna utsmyckning jag gjorde för dem för två år sedan. För många föräldrar klagar.

Det är en målning med tre porträtt av Courtney Love.

Update och Kandy Kills.

 Update var en dansk alternativ konstmässa där jag deltog 1996.

På bilden längst ner till höger ser man min skyltdocka sticka upp (även på bild här nere).

 I samband med den mässan släppte Clemens Altgård och jag den andra kortlek som vi gjort tillsammans:

Jag har kvar ett eget ex av den t-shirt jag lät göra inför Update:

Torbjörn Flygt i GP i lördags.

Vilken klass håller Göteborg som kultur- och nöjesstad?

- Säkert bra, men isolerat. Min största upplevelse någonsin hade jag i Göteborg, på konstutställningen Hjärtat sitter till vänster. Den påverkade hela mitt författarskap.

Antenn till Gud, Gbg Konstmuseum 1997.

Art Against AIDS Nordanstad-Skarstedt 1991.

Tryckta vykort och vykortsställ.

Hur unga män dör, Galleri Tre i sthlm 1994.

Hur unga män dör handlade om en "ungdomskultur" som är desperatare än de kommersiella krafter som livnär sig på den. Utställningen var ett slags personligt avsked till något som jag varit en del av. Men inte bara. Nirvana var enormt stora dessa år och när Kurt Cobain senare samma vår sköt sig själv kändes det som att det var just det jag försökte skildra.

Silk screen 200x300 cm.

Utställningens två stora silkscreentryck var centrala och fulla av referenser. Mannen med ryggen mot oss till vänster är t ex från en måleri-installation av Peter Tillberg. Den unga mannen till höger har en gest hämtad ur filmen Taxi Driver. Handen med tändstickan är en hälsning till singeln med Blödarna.

Detta silkscreentryck var lika stort som det andra på utställningen och tapetserat direkt på galleriväggen. Längst ner till vänster finns en hälsning till Jamie Reid. (Även om David Jacobs påstår att Reid snodde idén om bussarna från hans aktivistgrupp Point Blank! Se info här.)

Ovan är en tryckt upplaga på 70x100 cm.

Print på vinyl och tecknad logga.

Denna bild var efter ett foto av en demonstrant i USA i slutet av 60talet som blivit slagen av polisen. Jag fotograferade konstnären Dan Perrin i en liknande pose och satte dit en egenhändigt tecknad MTV-logga.

Andra bilder från utställningen:

Jeanstyger, screentryck.
Jag sydde gardiner av jeans, så att man inte skulle kunna se hela utställningen från utsidan, eftersom galleriet låg på första våningen. Jeanstygen blev till hudar, som om man flått de unga männen.
Jag ville att utställningen skulle ha en instängd runkrumskänsla, som det hemliga lagret med porrtidningar när man var 15. Fast mörkare och svartare. Jag ville vända ut-o-in på det där svarta hålet. Känslan av att det inte finns någon väg ut. 

Den folder med dikter och anteckningar som jag skrev en ensam sommar i en liten strandstuga i Mellbystrand som Clemens Altgård gjorde cut up på och som delades ut gratis under utställningen gång. 

Jag visade Hur unga män dör på Galleri Tre i Sthlm 1994 och så här i efterhand kan jag se hur viktig den utställningen är för mig. Viktig, men den gjordes under några år då jag ville göra guld av skit och rotade runt i ett mörker som till slut blev väldigt tungt. I perioder har det där mörkret sedan dykt upp igen, men inte på samma sätt som under det tidiga 90-talet.

Titeln till utställningen tog jag ur låten Psalm av Dom Dummaste:

1994 gav Galleri Tre också ut en artist book av mig:

Året innan gjorde jag en utställning på Thordén Gallery i Gbg som hette Love Songs. Också det en utställning om baksidor och dysfunktion. Här några bilder från den.