Konstens frågeformulär.

Jag var med i Konstens frågeformulär

(http://konsten.net/konstens-frageformular-58-ola-astrand/)

Nu kommer denna serie kort-intervjuer i bokform.

Kultur under Covid-19.

Lena Mattsson och jag bad ett tiotal kulturarbetare att filma sig själva med mobiltelefonen och berätta hur de tänker om det som händer våren 2020.

I dessa poetiska och intima filmer blir vi inbjudna till att höra berättelser om allt från pågående och inställda projekt, ändrade arbetssituationer, tankar om pandemin men också en del hopp och inspiration.

Lena Mattsson har sammanställt, klippt och redigerat materialet. Musiken är skapad av Noah Jaskoviak Åstrand om inte annat anges. Serien är kuraterad av mig och Lena Mattsson och producerad av Borås Konstmuseum. 

Med premiär den 7 maj kommer därefter nya filmer måndagar, onsdagar och fredagar mellan 11/5-3/6 2020

Länk till Borås Konstmuseums hemsida med mer info:
https://boraskonstmuseum.se/offentlig-konst/undersida-offentlig-konst/kultur-under-covid-19.html

Final för Kultur under Covid-19!

Är det inte en underbart vacker försommar! Var det inte längesedan vi uppskattade naturen så här mycket?

Den 3 juni sänds den sista filmen i mobilfilms-projektet som började den 7 maj och nu finns alla tretton filmerna att se samlade här på sidan eller här på vår youtube kanal. Vi ville göra ett nedslag och rapportera om hur kulturarbetare upplevde våren 2020. Har kulturen en giltighet under en kris? Eller är den bara grädden på moset, en slags överflödig lyx? Så många filmer, böcker, konst och musik har handlat om annalkande kriser. Var det denna kris det handlade om? Kommer det fler kriser?

Vi frågar oss nu: Vad var det egentligen som hände? Är det önskvärt att allt återgår till det ”normala”? Eller bar denna kris på ett löfte om att saker kan bli annorlunda om vi gemensamt ändrar vår livsstil? Var det kanske så att denna vår visade på en slags kraft i att vi tillsammans kan förändra saker som väldigt länge känts tomt och innehållslöst? För oss slutar inte kultur att ha en giltighet under denna märkliga tid, men vi kanske såg på den med nya ögon…

Vi vill tacka alla kulturarbetare som medverkade i detta projekt!

Lena Mattsson och Ola Åstrand, curatorer

Borås Konstmuseum, producent

Spellista Valandsklubbben 1985-90.

Jag gjorde en spellista utifrån den musik jag DJ'ade på Valandsklubben. De åren som Valandsklubben hade öppet sammanföll med de nya musikstilarna rap, house, acid house och techno...

Valandsklubben låg på Karl Gustavsgatan 6, runt hörnet från elevgalleriet Rotor på Vasagatan. Den var en av många svartklubbar som fanns i Gbg på 80talet och helt säkert den minsta. Klubben öppnade kl 21 men brukade inte fyllas med människor förrän efter 00. Sedan steg man staplande ut i starkt dagsljus vid tio-tiden på morgonen.
Idag har Anonyma Alkoholister sin centrumgrupp där.

DJ Lana Dårsto.

Foto: Thomas Johansson

Foton: Roger Forslund

Foto: Urban Höglund

Kim Larsen var inte den enda kändisen som besökte klubben, men jag minns inte så många andra...?

Art Bomba och Ella Tillema 8 februari - 3 maj på Ystads Konstmuseum.

Min sambo Mette Wide och jag kuraterar en utställning med Åke Dahlbom, alias Art Bomba, i Ystad nästa månad. Clemens Altgård och jag tog med Åke i utställningen Malmö Brinner på Moderna Museet i Malmö 2017. Samtidigt denna gång ställer Ella Tillema ut. Kommer bli PUNK OCH POLITIK precis som vår tid behöver!

Människor sysslar med konst av olika anledningar. Att uttrycka sig kreativt handlar i hög grad om att erövra en egen plats. Om man provocerar, räcker ut ett långfinger mot den etablerade världen, så är det inte för att man vill ta plats där utan för att man vill odla sin egen plätt.

Jag läste nyligen att ”Kreativitet är inte önskvärd om den inte går att sälja”. I en tillvaro som allt mer går mot ett gentrifierat och kommersialiserat samhälle kan det kännas skönt att bli påmind om att konst kan vara något annat än kommers.

Bara att ta in Art Bomba på ett museum känns som ett långfinger och vi hoppas att en bit av den kraften finns kvar i denna utställning och att det långfingret fortsätter provocera och kanske inspirera andra människor att hitta sin plats i en tillvaror som känns allt för pre-fabricerad.

"Att leva under kapitalism", Ahlbergshallen 25 januari - 9 februari.

Du sköna dyra värld

Ola Åstrands utställning ”Att leva under kapitalism”

När jag kommer in i det stora rummet i Ahlbergshallen möts jag av ett ödsligt landskap. Kundvagnar står utspridda och en bankomat, som om den ryckts ur väggen, står mitt i rummet. Två stora vinylprints sträcker sig emot taket. På dem tornar sig höga stålkonstruktioner med spotlights i toppen. Till vänster om mig står en lastpall med kroppsdelar, ben för att vara exakt. Bakom mig hänger ett kollage med sjuka ögon som stirrar på mig. Jag känner mig som en vilsen zombie som planlöst vandrar utanför ett övergivet shoppingcenter i George A. Romeros Dawn of the Dead. Var har jag hamnat?

Ola Åstrands utställning ”Att leva under kapitalism” är en stark upplevelse. Han lyckas också med konststycket att locka till skratt samtidigt som där finns något oerhört skrämmande, en känsla av att befinna sig i dystopin innan undergången. Man kan inte låta bli att drabbas av tanken; vad fan håller vi på med?

Det första som möter en när man kommer in på utställningen är verken Att leva under kapitalism 1 & 2. Verken består av två likartade fotografier där en pistol riktas emot huvudet på en leende man respektive kvinna. Verket visar den motsägelsefulla och självförstörande logik som präglar kapitalismens väsen. För hur kan vi fortsätta att producera och konsumera i en värld med ändliga resurser? Laissez faire-kapitalismens osynliga hand kommer att blåsa skallen av dig.

När internet kom betraktade många det som en teknologisk frälsare, ett rum fritt från marknadens krafter och ett medel till ett mål om en mer fulländad demokrati, en demokrati som inte kan köpas för pengar. Men detta skulle visa sig vara en hägring i en frihetstörstande öken. Verket Uppkopplad 1, samt dess systerverk Uppkopplad 2, illustrerar hur konsumenten också har förvandlats till produkten. Ögonen som stirrar på dig, dina rörelser och ditt beteendemönster, säljer det sedan vidare till högstbjudande. Kanske är inte resurserna ändliga trots allt. Så länge det finns produkter kommer det finnas konsumenter och så länge det finns konsumenter kommer det finnas produkter. Och vi gör det frivilligt. Vi lägger upp våra privatliv till försäljning och i utbyte erhåller vi "gratistjänster" som möjliggör för ytterligare spridning av vår privata sfär. Internet har förvandlats till kapitalistens version av de vises sten som förvandlar all data till guld.

En av mina många favoriter på utställningen är Liberty City, ett stort fotografi tryckt på vinyl. Bilden föreställer en upplyst stad sedd snett ovanifrån.Tittar man närmre ser man att staden är byggd av tomma kartonger och förpackningar vars fasader kläds av företagens logotyper. Den nyliberala kapitalismen bygger på myten om individens naturliga rättigheter. Problemet är bara att rättigheter inte är något av naturen givet utan en social konstruktion som vi kan förändra innehållet i, om vi bara bestämmer oss för det. Kungen utses inte längre av Gud utan på styrelsemöten där målet är monopol över företagens Eldorado; Liberty City.

Finns det en väg ut ur denna tillvaro eller är våra analfabeta barn dömda att dö av sot-lunga i vårdköer med vatten upp till midjan? Den som lever får se. Men sociala förändringar börjar i tanken och Åstrands utställning är oerhört tankeprovocerande. Det är alltså inte bara en utställning med fantastisk konst den är också oerhört viktig.

Text och foto: Freddie Ross
Från Volym, 2020-01-29 15:18

Valand i New York 1986.

Hela skolan fotograferad på Times Square av Urban Höglund.

Längst bak står jag och Hans Löfgren med knutna nävar. För att få inresetillstånd till USA fick man inte ha varit medlem i någon kommunistisk organisation, men väl där bekände vi färg. Jag hade varit med i en kommunistisk organisation.

Så här såg T-banan ut i NY då. Jag glömmer aldrig den kompasslösa känslan när jag första gången klev in i en vagn som var så söndersprejad att det var som att befinna sig i en målning av någon abstrakt expressionist.

De två veckorna där bodde vi på ett hotell som låg vid Times Square och som hade haft sin storhet trettio år tidigare. Själva området kändes både kriminellt och kommersiellt. Varje dag bar det av neråt, mot East Village och vi besökte varenda galleri vi kunde hitta på vägen dit. Ju närmare vi kom The Village ju mer kreativitet började det dyka upp: klistermärken, graffiti, affischer, klotter precis överallt, kommentarer på väggar, trottoarer, en hel tomt full av skrotskulpturer, små butiker med självpublicerade fanzines och publikationer. Kreativiteten sprudlade som ogräs, och den var svart, humoristisk, galen och gränsöverskridande, sällan gullig eller insmickrande. På Tunnel dansade vi till "Sign O' The Times" ("High on crack and totin' a machine gun"), och på Pyramid dansade transvestiterna på bardisken. Jag bytte mina amerikanska cigaretter mot ett paket ryska från ett högljutt gäng ryssar i ett angränsande hotellrum, och hittade en radiokanal som bara spelade hiphop och där hörde jag för första gången kvinnliga rappare. Jag trodde de hette Sergeant Pepper, men killen i skivaffären lyckades till slut lista ut att jag ville ha Salt-N-Pepa's första skiva.

Jag kom hem hög på alla upplevelser som flippade runt i huvudet och som formades till en enda stor pil: DITÅT.

Den stora konstupplevelsen den resan var själva staden, och främst East Village. Där hade det etablerats en ny vildvuxen konstscen som spillde ut på gatan utanför själva gallerierna i form av graffiti, eller vad man väljer att kalla det. David Wojnarowicz visade sina t ex sina grejer på gallerierna där. Det gjorde även Peter Nagy, Anton Van Dalen, Gretchen Bender, Jenny Holzer, Alan Belcher, Jane Dickson, Joseph Nechvatal, Kiki Smith och många många andra!

Male Hysteria del 3.

Konsthallen Kulturens Hus, Luleå 
31 augusti - 3 november.

https://www.kulturenshus.com/evenemang/vernissage-male-hysteria/
Sedan den första versionen av utställningen på Ystads Konstmuseum för snart två år sedan har jag bytt ut och arbetat vidare på verk. Så denna tredje version av Male Hysteria känns riktigt vässad.

När jag läste dessa rader i boken ”The Lonely City” skriven av Olivia Laing, så upplevde jag det som om någon satte ord på hur jag själv arbetat:

”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”

Här ligger den längre text jag skrev om utställningen:
https://olaastrand.blogspot.com/2017/10/ny-bok-och-ny-utstallning.html

Lite dokumentation:

Skjortor gjorde mellan 1986-2006.

Direktörs-skrivbord för en åttaåring, "Arv/Klass", 1990.

Gjord på en teckningstimme 1972.