Jag är en av sjutton konstnärer som presenteras i denna bok som släpps i höst.
Sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg
En ny frihet – sjutton konstnärer är den fjärde volymen i serien Hundra år i Göteborg. I boken presenteras nio kvinnor och åtta män, alla konstnärer verksamma det senast seklet. Några av dem är döda och delvis bortglömda, andra är etablerade och verksamma sedan många år. En del är i begynnelsen som unga lovade konstnärer som arbetar utifrån dagens förutsättningar, i friare tekniker och nya material.
En rad kvalificerade konstvetare, kritiker och konstskribenter skriver om konstnärskapen. Boken är generöst illustrerad med urval av respektive konstnärers arbeten.
De två redaktörerna Björn Fredlund, fil. dr och tidigare chef för Göteborgs konstmuseum. Lena Boëthius, tidigare intendent och curator vid Göteborgs konstmuseum. Gudrun Nyberg är huvudredaktör och initiativtagare till serien Hundra år i Göteborg.
GP 12/11:
Hundra år av konst i Göteborg
Sjutton konstnärer blir prismor för nittonhundratalet. Magdalena Ljung läser en skimrande och klar bok men där betydande konstnärskap blir förbisedda på luddiga grunder.
Hundra år famnas av sjutton konstnärer. Hela det myllrande, bullrande nittonhundratalet med världskrig, arbetarrörelse och kvinnokamp. Ismer som importeras från kontinenten och defilerar förbi i snabb parad. Personlig närvaro som sakta vävs in i tiden och finner sitt eget uttryck genom stil och material. Antologin En ny frihet –sjutton konstnärer. Hundra år i Göteborg är ett led i en bredare kulturhistorisk bokserie tillägnad Göteborgs fyrahundraårsjubileum. Den aktuella boken bär fram nio kvinnor och åtta män, de blir till prismor genom vilka ett tidevarv uppstår, skimrande och glasklart.
Karin Parrow är först ut, född år 1900 på ön Vinga i Göteborgs skärgård i en syskonskara på tretton barn. Föräldrarna var fyrmästare och Evert Taube en storebror. Mandana Moghaddam är bokens sista konstnär, hon kom till Sverige på 1980-talet som flykting från Iran. I hennes videoverk Exodus guppar resväskor på vågorna, i videoverket The silence står påklädda människor vid en simbassäng medan en av dem hoppar i och hör ljud från en annan verklighet under vattnet. Karin Parrow bodde hela sitt liv vid Bohusläns kust, i sextio år målade hon havets och människornas temperament. Ljusets väg över frukter på fat, över ansikten och landskap. Moghaddam strider med konsten mot regimen i Iran. Parrow stred för att få tid att göra sina verk, trots att hon var mor, och för att bli tagen på allvar, trots att hon var kvinna. Antologin tydliggör konstrasterna mellan epokerna samtidigt som de närmas varandra. Den enas konstnärskap och kamp väger lika mycket som den andras. Varje konstnär presenteras lyhört på egna villkor av skickliga textförfattare.
Göteborgskolorismen är det självklara startskottet för boken men erbjuder några mindre väntade möten. Karin Parrow, för att sedan raska på till Magda Ringius, Olle Petterson, Alf Lindberg och Maj Arnell i en andra och tredje generation och genklang. Ragnar Sandberg, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ivar Ivarsson nämns endast i samband med de ovanstående. De får inget eget kapitel eller tillägnade bilder. Det är förståeligt att vilja hävda något annat än hävdvunnen kanon och att skriva in kvinnorna i vårt arv. Samtidigt är det synd när betydande konstnärskap förbigås på lösa grunder i en bred exposé. En andra invändning är att antologin gör halt väl snabbt för samtiden. Att konstnärer födda på femtio- och sextiotalet får avsluta århundradet känns trygghetssökande. Sjuttiotalisterna är drygt fyrtio år och åttiotalisterna trettio. Det borde räcka för att vaska fram konstnärskap som är tillräckligt spännande och stabila.
Fördelen med antologin är att den går sin egen väg på historisk mark, den bjuder på kända såväl som överraskande representanter för olika teman, stilriktningar, samhällsmyllor och material. Några röster ur boken in i vår tid är Ola Åstrand, Nina Bondesson, Stefan Karlsson och Elin Wikström, alla tongivande och relevanta företrädare för sin generation. Ett intressant tidsdokument föreligger, och alla inval och bortval är en föränderlig historia.
För femton år sedan var jag med och planerade en utställning med titeln Hjärtat sitter till höger. Förutom mig var två kvinnliga konstkritiker med i planeringen. Utställningen skulle vara motsatsen till Ulfs och min föregående utställning Hjärtat sitter till vänster och istället handla om det som inte är rättskaffens och socialistiskt i konstbranschen och som istället är kommersiell pga hur den är gjord eller vilka den riktar sig till. Jag har inte sett de värsta sidorna av konstbranschen för jag är bara en liten fisk i en stor damm. Men jag har sett en del hemska attityder i galleri- och institutions-världen när det gäller hur människor kör över andra med härskartekniker, och vilken konst och konstnärer som värderas som bra eller dålig. Varför jag ville syssla med konst var för att jag trodde att konsten var ett ställe för oss misfits, där jag kunde känna mig fri att ta plats och kritisera den värld som jag vantrivs i. Min igång var inte att göra konst som rika människor har råd att köpa för att dekorera sina hem med, eller ens för att sälja mina grejer överhuvudtaget, utan jag var naiv nog att vilja påverka och inspirera människor med min konst. Det genomsyrar hela konstvärlden att den är i händerna på kommers och och det gör den inte till ett mysigt ställe, den handlar inte alls om kreativitet utan om att "lyckas", som i en tävling. Med utställningen Hjärtat sitter till höger ville vi avslöja att konstbranschen är resultatet av ett kapitalistiskt tänkande, och det inkluderar även utbildningar och akademierna. Tyvärr blev det så svårt att gestalta detta och göra det till en rolig utställning. Vilka konstnärer skulle vi ha med och vilka ville vara med? Hela grejen kändes till slut bara negativ. Men jag funderar fortfarande på hur jag ska kunna vistas i det som kallas för konstvärlden? För allt är ekonomi och marknad. Jag framstår säkert som naiv. Men hellre det än jag accepterar hur det ser ut nu.
När jag växte upp och formades var den alternativa kulturscenen dominerande - proggen och punken - och jag tror fortfarande på det. Fast å andra sidan var de där rörelserna bara roliga i början, innan de kallades för nånting och hunnit stelna till en stil. Man får se upp med allt. Vad jag försöker komma åt är att det då i alla fall fanns en vilja att hitta en annan väg.
Var finns den viljan idag? På konstskolorna? I gallerivärlden? Hos kritikerna?
Under en del år på 80- och 90-talet sysslade jag med en slags bakvänd alkemi; jag ville göra skit av guld. Konsten måste plockas ner och jag skulle undersöka de riktigt mörka sidorna av det mänskliga psyket. Jag ville inte vara en väluppfostrad konstnär som gjorde konst för borgerligheten; det var baksidorna som borde visas upp i finrummen, allt som gömdes undan måste fram! Slut på förljugenheten!
Jag kanske trodde att jag gjorde upp med en traditionell konstnärsroll, men på många sätt var jag ännu en romantisk konstnär som tog på mig rollen av en slags sanningsägare, en som vågade se det obekväma i ögonen.
Idag förstår jag att mycket av mitt agerande då handlade om att finna en egen plats där så många andra verkat före mig. Jag var också arg och ledsen och idag kan jag lättare se varför.
Jag växte upp med en mamma som var upptagen av sig själv och en pappa som inte ville ha oss. Där fanns ingen vuxen att gå till så jag hittade på min egen värld, där jag fick bestämma. Pojkrummet blev min frizon.
Utan fungerande manlig förebild har jag ändå haft huvudet fullt av ”manliga” fantasier. Fantasier om kvinnor och om styrka, explosioner och förstörelse. Var kom de fantasierna ifrån?
Om man skulle karikera manligheten med stort "M" så skulle den kunna gestaltas som en man vilken insjuknat i styrka. Någon som krampar i sin tillkämpade hårdhet på grund av rädsla för sin möjliga mjukhet. De olika manifestationerna av manlighet skulle onekligen kunna kallas hysteriska. Även om män som bekant saknar livmoder. Det är lätt att se en grupp män och tänka: ”Spänn av!”. Som en manlig amerikansk actionhjälte från Hollywood är den sfär där manlighet odlas ofta helt galet överdriven. Den framstår som kontrollerande, paranoid, skamlöst övergreppande, ilsken och maktgalen. Det är en manlighet som föraktar sin egen svaghet och hyser rädsla för att tappa kontrollen. Den drivs av aggressivitet och begär efter framgång.
All konst är självporträtt säger de. Till stor del har min tidigare konst periodvis präglats av ett utagerande. Jag trodde att mina egna psykiska sår gav mig rätt att vara The Bad Guy. En roll jag lekte med och som gav mig en känsla av frihet. Eller handlade det istället om att slippa ta ansvar och att slippa växa upp? Ibland har detta utagerande gett mina verk en svart humor som jag kan stå ut med och till och med tycka är rolig men emellanåt har jag gått över gränsen.
I ”Male Hysteria” (titel lånad från ett grafiskt blad av Annika von Hausswolff) har jag återbesökt äldre verk och realiserat en del som aldrig blev gjorda. Jag har arbetat om ytterligare andra verk och vissa fall gjort helt nya versioner. I den här utställningen har jag varit min egen kurator och upptäckt att jag idag kan jag se på det jag tidigare gjort med helt andra ögon än då gjordes.
Välkommen till min baksida!
Ola Åstrand
I boken ”The Lonely City” skriver författaren Olivia Laing:
”Att göra konst – eller sådant som liknar konst – är ett sätt för människor att uttrycka sitt behov av, eller sin rädsla för, mänsklig kontakt. Människor tillverkar objekt för att hantera sin skam, sin sorg. Att göra konst är ett sätt för människor att klä av, plocka isär sig själva, att kartlägga sina ärr, och att göra konst är ett sätt för människor att stå emot förtryck, att skapa ett utrymme där de kan röra sig fritt. Konsten behöver inte ha någon reparerande funktion, lika lite som den har någon plikt att vara vacker eller moralisk.”
KONST
Ola Åstrand – Male Hysteria!
Till 28 februari respektive 7 januari
Konst/recension Ystads konstmuseum avslutar utställningsåret 2017 med att visa Ola Åstrands Male Hysteria!
Male Hysteria! är en såväl tillbakablickande som uppdaterad uppgörelse med manlighetsmyten. För Ola Åstrands vidkommande lades grunden till den myten den dag fadern vände familjen ryggen för att aldrig återvända och därmed lämnade en fyraårig son att växa upp utan manlig förebild.
I sin blogg gör Åstrand ingen hemlighet av att det tomrum som uppstod skapade ett trauma som han ständigt bearbetar och ständigt återkommer till.
Åstrands öppenhjärtlighet tjänar som en välbehövlig facit till Male Hysteria! där drivkraften knappast kan sägas vara estetiska överväganden utan snarast låter sig beskrivas som ett sökande efter begripliga sociala strukturer (i det här fallet den manliga identiteten), ett sökande som tar snart sagt alla konstnärliga medier i anspråk från teckning till glichéetryck med referenser till popkonst, kitsch, serieteckningar.
Allt tycks ske samtidigt. De verk som ingår i utställningen har skapats, återskapats och nyskapats från 1989 och framåt.
I museets två översta utställningsrum har de samlats till installationer – fragmentariska brottstycken ur ett liv där manlighetsmyten är ledstjärnan.
I inre rummet: ett uppstoppat lejon som ryter tyst. En plasthaj med öppen käft. Ett par androgyna dockor, en surrealistiskt sammansmält mamma-pappa-barn bild, tuschtecknade dikter från utställningen Antenn till Gud.
I yttre rummet: Överdimensionerade herrskjortor, något som ser ut som boxares punkterade päronbollar, polisbilar i leksaksformat, till silkscreen överförda jätteteckningar på temat Hur unga män dör (1994). Vilsenheten synliggjord.
I dessa #metoo-dagar har manlighetsmyten onekligen fått sig en törn. Så självklar är den inte och den svårfångade manlighetsnimbus som svävar över utställningen har med kort varsel blivit tämligen allmängiltig.
Med Ola Åstrands facit i hand förvandlas den dock till ett personligt dokument, självutlämnande och i all sin knepiga mångfald djup berörande.
Britte Montigny
Skånska Dagbladet 15 dec 2017
Manlighet i konstnärliga uttryck
Mycket av Österlenbon Ola Åstrands konstnärskap handlar om hans egen relation till manligheten.
– Jag har varit tvungen att söka manligheten för att jag inte har haft en manlig modell, för min pappa stack när jag var fyra år. Det har påverkat min osäkerhet om vad manlighet är, förklarar Ola Åstrand.
Så här beskriver han själv om det: ”Om en manlighet som föraktar sin egen svaghet och som krampar i sin tillkämpade hårdhet på grund av rädsla för sin möjliga mjukhet. De olika manifestationerna av manlighet skulle onekligen kunna kallas hysteriska.”
Utställningen består av äldre verk tillsammans med nyproduktioner av gamla idéer.
– Jag jobbar intuitivt, grejerna kommer fram och görs och sedan kan det gå en tid innan jag fattar vad jag försöker säga, förklarar han.
Jättelika, vita skjortor hänger mitt i lokalen.
– Skjortorna kom till när jag tänkte på min frånvarande pappa.
På golvet står två modeller av bilar och på väggen hänger två bilder på konstnären som en 16-åring med långt, lockigt hår och som en uppgiven 40-åring.
– Jag har inte varit snäll mot mig själv, jag har levt rätt hårt och det som har hänt har satt sina spår som bilderna visar, säger han.
Utställningen öppnar i den 2 december och pågår fram till den 28 januari 2018.
Ola Åstrand är verksam som konstnär sedan 1980-talet. Han tecknar, gör collage och blandar tekniker. Han hämtar inspiration från media, populärkultur och undergroundföreteelser. Han har deltagit i grupp- och separatutställningar. Han föddes 1959 i Helsingborg och utbildade sig på Valands konsthögskola i Göteborg. Sedan några år tillbaka bor och arbetar han på Österlen.
Jari Markkanen
Skånska Dagbladet
2 dec 2017
Här ligger en trailer som min dotter Stella Jaskoviak Åstrand och Isak Martinsson gjort om utställningen:
En liten film om den bok som ligger till grund för utställningen:
Jag såg Stures konst första gången i mitten av 70talet. Jag tror det var Stures och Kjartan Sletttemarks upptåg kring invigningen av Malmö Konsthall 1975 som väckte mitt intresse. Då tryckte Sture upp falska inbjudningar som skickades ut till ”vanliga” medborgare och Kjartan klädde ut sig till pudel. Detta för att häckla överklassen och det "fina folket" på vernissaget. Runt samma tid ställde de båda ut tillsammans på Lilla Torg i Malmö, och i denna utställning medverkade även Ralph Lundsten med sin ”Kärleksmaskin”.
Jag blev bekant med Sture 1979. Clemens Altgård och jag besökte honom och hans fru Charlotte några gånger när de bodde på S:t Pauli kyrkogata. Jag gav honom en affisch som jag gjort för rockgruppen TT Reuter och i gengäld fick jag affischen ”Haschflickan” av honom. Vi satt hemma hos honom och rökte på när hans tonåriga dotter kom hem med texten "A Non Smoking Generation" på sin T-shirt. Han ville starta ett syntband med mig och de andra jag spelade med. Men det ville inte vi. Det kan jag ångra idag. Vi hade kontakt genom åren och det hände att han kom till mina egna utställningar när jag ställde ut i Malmö. En gång fick jag en peyotekaktus av honom. Utställningen Overground på Göteborgs Konsthall 1993 var en hälsning till utställningen Underground på Lunds Konsthall då Sture fick sina affischer beslagtagna. 1996 satte jag samman en föreläsningsserie på Konsthögskolan Valand och bjöd bl a in Sture. Min titel på serien var The Swedish Vision. Sture döpte sitt föredrag till Den svenska vischan som blev den delade titeln på föreläsningsserien. Han var snabb i tanke och ord och kunde vara dräpande i sina formuleringar.
Sture Johannesson var enormt viktig konstnär. Han var en troublemaker och en revolutionär som ifrågasatte vad och vem konsten är till för. Oavsett vad han själv sa att han stod för politiskt så demokratiserade han konsten och gjorde den mindre elitistisk.
Sture Johannesson och Kjartan Sletttemark i samband med utställningen Hjärtat sitter till vänster på Göteborgs Konstmuseum 1998. I bakgrunden Ulf Kihlander och Charlotte Johannesson.
En teckning Sture gjorde till baksidan på mitt fanzine Sex & Liv 1979.
Sture gjorde affischen till utställningen Hjärtat sitter till vänster 1997 som jag har några få ex av fortfarande:
"Prata med mej!!". Det visade sig att Lasse Hejll hade dokumenterat min gamla graffiti på Södra Förstadsgatan i Malmö som jag gjorde 1977. Märkligt att jag ens frågade honom för ett halvår sedan och ännu märkligare att han hittade fotot. Nu kom det med i TV. Också märkligt. Många sådana sammanträffanden i denna utställning.
Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988
”Malmö Brinner” har blivit en personlig bildessä av Ola Åstrand och Clemens Altgård, som ju båda formats av den här tiden (1968–1988). Därför är tilltalet så direkt. Då och nu får spegla sig i varandra med hjälp av 21 konstnärer. Och redan i trappen hörs Per Linde, som ju liksom Altgård också var med i Malmöligan, läsa dikten ”Malmö” omstöpt som ett ljudverk tillsammans med ett psykedeliskt band från dagens scen, Technicolor poets. Förflutet och samtid i samma grundackord, som flyter ut i ett slags utopisk känsla från en söndrig stadsbild, där ingenting varit gratis utom drömmarna. Och vad smakar väl sötare än en framtid som försvunnit i en förlorad dåtid.
Men den sortens känslosamhet kräver en väldigt speciell formuleringsförmåga. Altgård och Åstrand har undvikit den frestelsen, för utställningen har inte flanörens betraktande blick, här härskar inifrånperspektivets ivriga andhämtning.
Bygger utställningen på att känna igen sig i ett förflutet landskap? Jag tycker inte det, snarare handlar den väl om trots och skaparlust av ett slag som uppstår, när industrier kollapsar, rivningstomter står tomma, ekonomin kraschar och ingen vill vara dig behjälplig. För mig liknar ”Malmö brinner” mer en essä om långtråkigheten som kreativ musa än en bild av en stad. Liknande utställningar skulle lätt kunna göras om Berlin, Stockholm, Göteborg. Kruxet är bara att greppa den undflyende gör-det-själv-andan utan att den kvävs i ett outsider-perspektiv, som ju bara är ett annat sätt att förhålla sig till en befintlig hierarki.
Det handlar ändå om marginalen, men att göra den till huvudsak har förstås sina risker. Bästa motmedlet bjuder faktiskt konstnärerna själva på.
Leif Eriksson har kört en gyllene kil rakt in i en tjock bibel, den revolterande gesten förvandlad till guld. Konstmarknadens äkthetsvurm får sig en redig smäll. Samma sak händer när han kopierar Ola Billgrens signatur och rycker bort mattan för alla tankar på namnteckningens garanti för kvalitet. Som sagt, gör det själv, DIY.
Stina Ebers var nog ute i ett liknande ärende, då hon klädde in olika saker i mönster som liknar hudkollage. Huden är ju själva sinnebilden för känslighet, nakenhet, utsatthet. Det vill säga äkthet. Men hon saboterade och sydde till och med en overall med hudkollage att ta på sig. Att gömma sig i.
Med hjälp av andan i de konstverken är det lätt att gå runt i utställningen utan att förlora sig i tankar kring äkthet och annat romantiskt outsiderkladd.
Det är bara att låta öga och tanke följa med i en svindlande essä kring långtråkighetens mening och den fråga som Altgård själv formulerade redan 1989, ”så skall allt gå – tänk det, tänk dit – skall del / för del i andra former komma åter / Kommer du att känna igen då igen”.
”Känna igen då igen.” Frågan ställs i alla salarna av konstnärer och kuratorer. Det börjar i skrällande svartvitt med Allan Friis mäktiga 68-raseri och avslutas med Åke Dahlboms mättade vägg av målningar, porträtt, fynd, skyltar, texter. Grundtonen går att känna igen som rop på liv, rättvisa. Eller kanske varningar. Tag Jacques Zadigs väldiga dystopi ”Muren” från 1976. Ett ljud och ljusverk à la monsterdator, som frambesvärjer framtidens mardrömslika övervakning, vars aningar faktiskt vida överträffas i dag. Zadigs verk ruskar ännu om ordentligt trots sitt analoga uttryck mot dagens digitala.
Rummen skiftar. Att inget av de utställda verken lever enbart på att kännas igen är tack vare de konstnärer som fått i uppdrag att göra nya verk av det gamla. Lena Mattssons film ”När Hades står i blom” fungerar som hela utställningens livspuls. Med hjälp av Altgård, konstnären Carin Carlsson och musikern Stry Terrarie klipper hon ihop nutid, dåtid till ett intensivt flöde, som aldrig svajar. Och lyckas samtidigt göra det till en centrallyrisk betraktelse. Mattssons konst är att bevara sin inre eld, då som nu. Visst rycks hon med av det förflutnas känsloliv, men hon undgår all sentimental lockelse med ett förvånat tilltal, nästan som om hon i nutid utropade ett herregud-här-är-vi-ju-nu! Det handlar om närvaro.
”Malmö brinner” ger en annan bild av Malmö, men det handlar mindre om ”historia” än om ett kulturlivs ”själ”, som alltså inte har med monumentala satsningar att göra. På så vis fungerar utställningen som ett inlägg om en stads kulturella identitet. I ”Malmö brinner” är det smått, ofta förgängligt. Och viktigt.
Av: Thomas Millroth
Min dotter Stella Jaskoviak och hennes kille Isak Martinson gjorde en film till utställningen Malmö brinner för Moderna Museet i Malmö:
Malmö har på senare år blivit något av ett slagträ i den mediala debatten kring flyktingmottagande, integration och mångkultur. Det talas om öppenhet och framtidstro, men också om sociala problem och sviktande ekonomi i staden. Samtidigt är Malmö en plats där konsten tycks ha en förhållandevis central funktion i det offentliga livet. Det finns sedan länge en stark konstnärsdriven scen och institutioner som ser sig som politiska aktörer på ett sätt som sällan är fallet på andra svenska orter.
Viljan att bidra till en ny, mer komplex och mångfacetterad, bild av staden är en av utgångspunkterna för Malmö brinner. En utställning om revolt, drömmar och passioner, 1968–1988 som öppnar på Moderna Museet Malmö i helgen. Om det idag finns starka krafter som vill se Malmö som ett exempel på mångkulturens negativa konsekvenser, så vill Malmö brinner istället lyfta fram hur olika subkulturer, minoriteter och invandring har samverkat som en vital kraft i stadens kulturliv under 60-, 70- och 80-talen.
Utställningens curatorer, konstnären Ola Åstrand och poeten Clemens Altgård, har utgått från sina egna ungdomsår i Malmö. Altgård var i brytningen mellan 80- och 90-talet medlem i poesigruppen Malmöligan, medan Åstrand tidigare har curaterat utställningar som Hjärtat sitter till vänster. Svensk konst 1965–1975 (1998) och Tänd Mörkret! Svensk konst 1974–1984 (2007). Detta var utställningar som bidrog till att lyfta fram konstnärer och berättelser som tidigare inte rymdes i den officiella historieskrivningen, och Malmö brinner beskrivs i liknande termer som en «remix» av olika kulturhistoriska element – av konst, poesi, punk och klubbkultur – som till stor del ägde rum utanför konstens finrum.
Utställningens titel syftar på hur konsten växer ur ett passionerat förhållande till livet, men det handlar också om att återupptäcka en «alternativ» konst som har strävat efter andra saker än att bli erkänd av etablissemanget. Ett tjugotal konstnärer medverkar, från mer etablerade namn som Allan Friis och Jacques Zadig till lokala aktörer som Art Bomba/Åke Dahlbom och tidigare helt oprövade konstnärer som Isabel Rayo Planella.
Kunstkritikk hörde av sig till Ola Åstrand för att ställa några frågor om arbetet och tankarna med utställningen.
Malmö Brinner verkar ha varit på gång rätt länge. Jag minns att jag hörde om den för flera år sedan och har varit nyfiken på när den egentligen skulle bli av. Men nu är det alltså dags. Kan du berätta något om hur ni har arbetat, och vad har ni kommit fram till – vilken bild av Malmö kommer vi att få se?
Det var den dåvarande chefen för Moderna Museet i Malmö, John Peter Nilsson, som tog kontakt med mig 2013 om att göra denna utställning, och han ville då att den skulle handla om sextiotalet. Jag tog med Clemens Altgård, en gammal vän som jag har arbetat med mycket genom åren, och breddade den till att inkludera sent åttiotal. John Peter var den som föreslog titeln Malmö brinner som vi gillade direkt.
Från början skulle utställningen bli en större genomgång att konstscenen i Malmö under dessa år och var tänkt som en mycket mer traditionell historiebeskrivning. Det skulle göras en stor katalog med sidospår som litteratur och musik och annat som påverkat stadens kultur. Vi hade storslagna planer! Men det drog ut på tiden på grund av osäkerhet kring institutionens ekonomi. Sedan gjorde Malmö konstmuseum en stor utställning utifrån sina samlingar som hette Ropen skalla – Konsten åt alla (2016), och då gick luften ur vårt projekt eftersom den utställningen var så genomgripande och inkluderade så många av de konstnärskap som vi hade velat visa.
Därefter tänkte vi om och valde att göra en mycket mer personlig utställning utifrån våra egna erfarenheter och ungdomsår i staden. Vi valde att lägga fokus på subkulturerna och det som vi nu i efterhand tycker var unikt för Malmö. Vi bestämde oss för att undvika det redan kända och etablerade för att istället välja främst udda och kanske bortglömda konstnärskap. Detta för att överraska och för att aktualisera den gångna tiden på andra vis än genom igenkännande. Vi vill snarare bidra till en medveten omskrivning av konstscenen och ge en ny bild av staden.
Malmö Brinner knyter an till flera aktuella debatter i och utanför konsten. Ni lyfter fram hur olika subkulturer och minoriteter har samverkat som en positiv kraft på ett sätt som står i kontrast till den stigmatisering av Malmö som ofta förekommer i media idag, samtidigt som det finns en ambition att återupprätta idén om det alternativa; om en konst som strävar efter andra saker än att bli erkänd av konstetablissemanget. Hur skulle du beskriva utställningens politiska idé?
Just det du säger här är grundidén till utställningen. För mig personligen är det «alternativa» och de erfarenheterna som gjorts där som vi vill lyfta in i utställningen. Flera av de medverkande kommer från ett samhällskritiskt eller vänsterpolitiskt håll, och har valt att befinna sig utanför en etablerad livsstil – och kanske även utanför den etablerade konstscenen. Jag tycker att det gäller att vara vaksam på de mekanismer som styr konstlivet idag. Jag tycker ibland att konsten börjar likna den «dinosaurie-rock» som man anklagade proggrockarna för att vara på 70-talet; något uppblåst som görs för att beundras. Det är inte en konstscen eller en konstsyn som det går att delta i.
Själv blev jag konstnär eftersom jag trodde att det i konsten fanns ett alternativ till det som jag inte gillade i övriga samhället, och Malmö Brinner innehåller flera exempel på ett liknande samhällskritiskt synsätt. På många vis handlar mitt arbete som curator om att försöka göra konstlivet mer demokratiskt och mindre hierarkiskt, mer inkluderande. Jag tycker att vi åstadkommit en inspirerande och vacker utställning just för att den är levande och vågar visa även det ofärdiga och fula, det som påminner oss om våra tillkortakommanden och livets korthet.
En aspekt som ni lyfter fram är hur invandringen från Sydamerika på 70-talet bidrog till förnyelse av Malmös kulturliv. Hur syns detta i utställningen?
Jag växte upp i den på 60-talet nybyggda förorten Rosengård. Alla mina vänner bodde där och mina första klasskompisar kom från Polen och det som då kallades Jugoslavien. Senare umgicks vi med jämnåriga från Latinamerika och det var främst latinamerikanerna som började göra avtryck i Malmö i slutet av 70-talet. Två sådana starka kulturpersonligheter är Pepe Vinoles och Isabel Rayo Planella som medverkar i utställningen. Idag är Malmö Sveriges mest integrerade stad och det märks tydligt i innerstaden i mycket högre grad än i Göteborg eller Stockholm. Det säger något om den öppenhet som faktiskt finns i Malmö.
Det finns en del beröringspunkter mellan Malmö Brinner och dina (och Ulf Kihlanders) tidigare utställningar Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd Mörkret! (2008), bland annat viljan att lyfta fram konstnärer som har fallit utanför den officiella historieskrivningen. Hur skulle du placera Malmö Brinner i relation till dessa tidigare utställningar?
Den gemensamma nämnaren är idén att konsten regelbundet måste backas tillbaka och skrivas om, och att det finns lokala konstscener runt om i landet som har gett upphov till unika konstnärskap och verk som är värda att lyfta fram. Den erfarenhet som jag har tagit med mig från Hjärtat sitter till vänster och Tänd Mörkret! är att det är inte alltid de redan kända konstnärerna som upplevs som aktuella vid en återblick. Tider kan överlappa varandra och bidra till andra synsätt. Det som kändes viktigt då kan te sig genomlyst och utspätt nu, och andra saker upplevs kanske som mer spännande.
När vi i Malmö brinner till exempel lyfter fram på den lokala punkscenen så har vi bett ett antal kvinnor som på olika vis medverkade då att gestalta de åren. Detta för att komma runt den manliga, redan redovisade, punkhistoriken och se den med nya ögon. Killarnas historia framstår nästan som mindre «punk» och mer stöpt i en form, medan tjejerna framstår som mindre självmedvetna och därmed som mer genuina revoltörer.
En annan gemensam nämnare är att dessa utställningar försöker lägga sig nära ett gräsrotsperspektiv och till stor del undviker den mer finkulturella scenen. Det gäller även Malmö brinner, även om vi också har med en del etablerade konstnärer som i allra högsta grad var synliga både på den lokala och nationella konstscenen under dessa år. Men i de fallen har vi ändå funnit en attityd som har beröringspunkter med rörelser utanför den etablerade konstens trängre och ibland slutna rum.
Vad gäller innehållet så skiljer sig Malmö brinner från de tidigare nämnda utställningarna genom att den innehåller en hel del nyproducerade verk – vilket är lite oväntat i en historiskt orienterad utställning. Hur har ni arbetat med detta?
Ett tag hette utställningen Malmö Redux för att vi fick ett mindre utrymme och det påminde om «reducera», men också för att vi började tänka på utställningen som en tidsresa. Det påminner också rent ljudmässigt om ordet remix och det var också något vi hade för avsikt att göra — ett slags ommixning av kulturhistoriska element. Det var då vi valde att låta en del konstnärer medverka med nyproducerade verk om denna tid. Jag deltar till exempel med ett eget verk som jag gjorde 2013 till en utställning om svensk rock-historia som jag själv curerade på Borås Konstmuseum under namnet I Want To Hold Your Hand.
I presstexten nämns ett antal viktiga verk som fungerar som nav i utställningen. Vilka verk är det som ni har valt att arbeta med på det sättet?
På många vis är Jacques Zadigs installation Muren ett sådant verk. Det påbörjades 1968 och är på många vis är ett högst psykedeliskt verk, men det knyter också an till stämningarna i filmen Clockwork Orange och föreställningarna om övervakning hela vägen fram till vår egen tid av datorer. Lars Hejlls foton från de tidiga folkfesterna i Malmö på 70-talet är gripande i sin öppenhet och totala avsaknad av tecken på kommers, vilket står i kontrast till Paulina Hårlemans ljuslåda med porträtt på kända Malmöprofiler från slutet av 80-talet, ett verk som har en helt annan attityd.
Just «tiden» är så närvarande i en utställning av detta slag. Med de nyproducerade verken i utställningen har vi velat se med nutidens ögon på dåtiden. Lena Mattssons film När Hades står i blom knyter till exempel samman flera trådar, konst, musik, litteratur och människor.
Jag funderar på hur ni har arbetat med urvalet i relation till idén om en alternativ historiografi. Kan du till exempel säga något om vad ni har valt bort under arbetets gång, som visar hur ni har resonerat kring idén om det alternativa?
Både Clemens och jag formades under dessa år av progg och punk. Vi kommer ju från ett vänsterhåll och är fortfarande idealister, hur naivt och förlegat det kanske kan låta. Därför har vi valt att manifestera dessa gräsrotskulturer i utställningen – för att det är där kraften finns, innan den stöps i en form. Vi har velat lyfta fram det öppna, naiva och kanske amatöristiska i motsats till det professionella. Vi är inte utbildade curatorer och har försökt undvika ett allt för akademiskt språk som riskerar att skapa murar kring konsten och göra den till ett reservat för de övre samhällsskikten. Jag är rädd att detta kanske både är utställningens styrka och svaga punkt, eftersom det är så lätt att avfärda det amatöristiska som ofärdigt. Men det är det öppna tilltalet vi har eftertraktat.
Vi har haft flera namn som har fallit bort av olika anledningar, men inte för att de är dåliga konstnärer. Det har till exempel varit viktigt att ha med lika många kvinnor som män, även om det nästan alltid var männen som höll sig framme. Som man är det lätt att tänka på andra män och upprepa detta mönster, vilket vi har velat motverka.
Har det funnits några avgörande upptäckter eller ögonblick som har påverkat hur utställningen slutligen har blivit?
Alltså, det gäller att ha tur och vara öppen för att upptäcka konstnärskap som man inte redan känner till! Man måste fråga runt om bortglömda lådor och annat som kan bjuda på överraskningar och oväntade verk. Konstnärer väljer ofta att visa det som de tidigare fått positiv respons på. Men då ser man bara det redan kända och historien kan se annorlunda på den saken. I utställningen dyker det upp en mängd förgreningar och återkopplingar som vi blivit medvetna om under arbetet. Kanske blir den typen av informella relationer mer påtagliga i en småstad där många känner varandra? Krokimodellen Isabel Rayo Planellas högst privata skapande var en fascinerande upptäckt.
Hur tror du att utställningen kommer att tas emot lokalt?
Jag kan förstå om det finns förväntningar från Malmös konstnärskår när det görs denna typ av samlingsutställning. Vad jag vet var det så långt tillbaka som 1991 som det förra gången gjordes en liknande utställning med lokal samtidskonst, och det är självklart att det är institutionernas skyldighet att fortsätta bevaka konstscenen och uppfinna intressanta ramverk för lokala samlingsutställningar. Vi är självklart tacksamma för detta uppdrag, men inser att en del kulturarbetare säkert blir irriterade och skulle ha velat se en helt annan utställning. Vårt intresse för det amatöristiska innebär kanske att utbildade och långvarigt verksamma, etablerade konstnärer kan känna sig förbisedda. Jag hoppas att de får sina behov tillgodosedda på andra sätt framöver.
I en nyligen utkommen bok benämns Malmö som «framtidsstaden». Idén är att de sociala spänningar – men också möjligheter, hoppas man – som finns i Malmö kommer att bli verklighet i resten av Sverige framöver. Hur ser du på en sådan äventyrlig idé?
Jag känner att jag inte är rätt person att svara på den frågan. Men varje stad har väl sina egna förutsättningar. Moderna museet var en period oroade att titeln Malmö brinner kunde verka stötande, men den refererar ju snarast till ett slags inre tryck och ett passionerat förhållande till livet. Malmö är en stor småstad och både Clemens och jag har upplevt det «tryck» som kan komma ur att ha extremt tråkigt och uppleva brist på stimulans och som kan resultera i kraftfulla uttryck. Detta har vi velat lyfta fram i utställningen. Vad gäller framtiden vågar jag knappt tänka på hur den kommer att se ut. Dels för att jag är undergångsromantiker men också för att jag inte önskar att mina dystopiska drömmar ska bli sanna.
