Overground 1993.

Jag har haft flera olika jobb på Göteborgs Konstmuseum. Från att städa toaletterna och jobba som tekniker, till att kuratera utställningar och ställa ut själv. 

I början av 90talet föreslog jag för Folke Edwards, som var chef då, att jag skulle sätta samman program med konstvideos. Det var så vi fick kontakt med honom och det ledde sedan till att utställningen Overground blev till. Initiativet kom från Cecilia Parsberg, Erik Pauser och mig och sedan fylldes utställningen på med konstnärer som vi hade en relation till. Någon curator i den meningen att någon bestämde fanns inte.
Utställningens titel, som jag föreslog, refererade till utställningen Underground som visades på Lunds Konsthall 1968 och som skapade rabalder på grund av Sture Johanessons affisch med den haschrökande kvinnan. Folke Edwards var chef för Lunds Konsthall då när det hände.

Overground var en rolig utställning där allt flöt på som av sig själv och en folktät vernissagefest som hölls på baksidan av konsthallen. Det grillades lamm, bjöds på hembränt och balkan-musik med band som spelade live.

http://www.konsthallen.goteborg.se/utstallningar/overground-varldsutstallningen-1993/

Lotta Antonsson, Micki Hausswolff, barn, Henrik, jag.

Efter Edwards tal, som också hölls på trappan, släpptes en stor mängd ballonger med lappar som uppmanade de som eventuellt hittade ballongerna att skriva till oss. I gengäld skulle de belönas med en present. Presenterna bestod av sådant som färgkritor, ritblock osv. 

Frälsningsarméns blåsorkester.

Stefan Karlsson hyrde Frälsningsarméns blåsorkester för att spela denna låt på trappan utanför konsthallen innan vernissagetalet: http://www.youtube.com/watch?v=9RP7ix3ML_g

Gänget kring utställningen Overground. Taget på baksidan av Göteborgs Konsthall. Naturligtvis hade den enda med kamera bara ett kort kvar. Som blev suddigt.

Från vänster: Henrik Håkansson med keps, två okända, Ingela Bohm och Leif Elggren, Lena Boëthius och Stefan Karlsson, Kent Tankred, Andrew Mckenzie, Cecilia Parsberg, Micki Hausswolff, Virgil Dejarv, Johan Zetterquist, Mats Olsson, Erik Pauser, Anders Brydevall, Mauritz Karström, Matti Pihlström. Sittande: Tony Skate, jag, barn, Annika Hausswollf, Lotta Antonsson och Stefan Linderoth.

Katalogen till utställningen.

Jag gjorde loggan, Thomas Johansson tog bilden när vi släppte en massa ballonger i Slottskogen.

Här några recensioner:

Mitt eget bidrag till utställningen:

Fyra silk screen-tryck som tapetserades upp direkt på konsthallens väggar och en militärsäng, som ett skelett av en manlig krigsmentalitet. Det stora screentrycket var naturligtvis en hälsning till Öyvind Fahlström och gjordes genom att jag klippte sönder egna tuschteckningar som sedan fogades samman till något nytt, psykedeliskt kaos. De uppumpade männen som trycker i sig proteiner och texten på väggen blir snarast en uppmaning att gå på toaletten. Verket, och mitt kompletterande bidrag i katalogen, var en nidbild av en machokultur och ett överlevnadstänkande som jag upplevde som totalt utbränt och endimensionellt.

I samband med utställningen delades detta vykort ut:

Curatad för Hamnmagasinet i Varberg.

Tom Benson var en representant för det berättande fotografiet, gärna med symbolistisk inspiration. För sina bildsviter uppsökte han platser med stark laddning, gärna av tabukaraktär. Apelvikens kustsanatorium, Sankt Jörgens mentalsjukhus, reningsverket i Varberg och gjorde tablåer med egna och vänners skådespelarinsatser. Han kunde också sammanföra skenbart disparata element i collage och skapa starkt sammanpressade narrativ.

Tom Benson, född 1935, växte upp i Varberg och brevväxlade som ung med Stravinskij. Han gick ofta klädd i vit labbrock, precis som sin stockholmska kollega Carl Johan De Geer och var en viktig del av det kulturella Göteborg under 70-, 80-talet. Med sin erfarenhet och kunskap var han viktigt för nära vänner som Freddie Wadling, Annika Von Hausswolff, Lotta Antonsson och Lars Sundestrand. Personligen tyckte jag att han var läskig de få gånger jag mötte honom. Men om man bortser från hans förlegade kvinnosyn så är hans konstnärliga gärning mycket intressantare än just Carl Johan De Geer. Genom att ständigt experimentera och överraska påminner han mer om en annan fotografisk konstnär som Eva Klasson. Idag är han orättvist förbisedd.

Här finns en bok om Tom Benson:
https://www.adlibris.com/se/bok/tom-benson-visionary-9789198018721