ESB.

 Estetik Statistik B.

Vi tog oss in på nybyggen och spelade in med vad vi hittade där.

Vi hade en spelning på en folkhögskola som slutade i totalt kaos efter att vi först blött ner oss och sedan kastat runt mjöl överallt. Vi blev utslängda och de andra banden, vars instrument redan var riggade på scenen, hatade oss. Jag minns hur människor tittade på oss när vi efteråt stannade på en bensinmack för att tanka. Vi var höga på adrenalin och såg ut som om vi var doppade i tjära och rullade i fjädrar. Våra svarta kläder syntes knappt under allt mjöl. Våra ansikten tillhörde spöken.

Vi gjorde denna kassett som släpptes på Slask. Alla omslag var unika och innehöll fotostater och annat skumt.

Här nedan har något lagt upp en snutt av sidan två på kassetten, vem det nu är? Hur den nu fått tag i denna utgåva, som inte gjordes i många ex. Detta är rena glamrockstompet:

https://youtu.be/quFfhb8yJ2A?si=iAfK4Jpqdhso1-re

Besser als Austern.

Denna bok skrevs av min far Lennart Osbeck och kom ut 1970 på ett tyskt förlag. Jag har inte läst den och jag vet inte vad den handlar om för jag kan inte tyska. Men jag anar. Härom kvällen såg jag om filmen More av Barbet Schroeder från 1969, samma år som denna bok skrevs, och tänker mig att det finns likheter. Det jag vet är att han skev den när han bodde i en grotta på ön Ibiza, som också filmen More utspelar sig på.

Någon som känner till den här boken? Någon som vet hur jag kan få den översatt?

Jag var barnstjärna.

Nej, riktigt så var det inte. Jag gjorde lite radio och TV när jag var liten och jag provspelade för rollen som Tommy i Pippi Långstrump. Min mamma var skådespelare och jag hade känt mig hemma på de teatrar där hon jobbade, Folkteatern i Göteborg och Stadsteatern i Malmö, så jag ville väl prova på hur det var. Och jag tyckte det var spännande, förutom att bli igenkänd av okända människor. Radio och TV's genomslagskraft på den tiden var enorm. De som vet om det brukar ibland skämta om hur jobbigt det blivit för mig om jag hade fått rollen som Tommy, och det stämmer bra för det hade jag inte velat leva med senare i livet. Man vill inte ha det "största" man har gjort bakom sig när man växer upp.

Damp Crew (2)

Damp Crew, en improvisationsgrupp som jag ingick i 2005-2006.

Mer här.

Stella och jag i Nöjesguiden 1996.

 

Kulturtidningen Zenit nr 80 sommar 2024.

Fast jag har inte tolkingsföreträde. Det är upp till var och en att ge dessa tre ord en mening.

 

Lite bilder från Ping-Pong.

Alla dessa bilderna handlar om en period när jag var arton, nitton år. Jag har gjort alla bilderna, de är dokumentation av en tid och anspelar på det jag skrev i inbjudan till utställningen.

Fast denna gjorde jag på en teckningstimme 1972, då jag var tretton.

Den fick visa på en likhet, hur jag jobbat hela tiden.

Detta upprop sprejade jag på en vägg på Södra förstadsgatan i Malmö i slutet av 70-talet. Det är färre som pratar med varandra idag.

Lasse Hejll tog bilden.

"Blod".

Detta vykortsställ gjorde jag till en Art Against AIDS-utställning 1991.

Larry Silván

Jag läste en dikt av Larry Silván i en tidskrift någon gång på 80-talet och för mig är det fortfarande den mest drabbande dikt jag läst.

Den fortsätter sedan och är en av fem dikter till  Marlene.

För två år sedan fick jag fantastiskt nog göra omslaget till en nyutgåva av hans dikter som kom ut på Trombone, "Jag Hoppas Du Också Är Vid Sjön I Natt". 

Larry Silván (1955-1976) utgör en kort parentes i den finska litteraturhistorien. Han dök upp från ingenstans, fällde en hård dom över sin samtid, och försvann lika snabbt igen. När dikterna gavs ut postumt var det lite av en sensation. Silváns leverne har visat sig vara lika kompromisslöst som hans dikt. De sista åren i livet, fram till tjugo års ålder, vände han den finska småstadsmentaliteten ryggen och bosatte sig i ett gammalt torp utanför Ekenäs. Att den fallfärdiga stugan låg intill kommunens soptipp såg han bara som än mer symboliskt. Vid avstjälpningsplatsen skulle han leva med sina katter, umgås med ett fåtal likasinnade vänner och skriva sina blixtrande, oförställda dikter. För vilken bättre plats att meditera över konsumtionssamhällets sjuka kropp än där?