lördag 25 mars 2017

Malmö brinner.


Här har Frans Josef Petersson skrivit i Kunstkritikk.

Inslag i Kulturnytt i P1:

Sydsvenskan:

Conny C-A Malmqvist i Expressen/Kvällsposten:




Bengt Adlers i Kunstkritikk:

Elden i hjärtat
Paulina Hårleman, ur adu lugna ner daj tösabid, 2017.

Malmö brinner låter som en rubrik i nyhetsflödet som pekar på alla de bilbränder som hemsöker staden, inte minst i källargaragen i utsatta områden. I själva verket skildrar utställningen eldarna som brann i unga konstnärers hjärtan för att åstadkomma en förändring av en stelbent, enögd, trist och kommunalgrå stad ur ett underjordiskt källarperspektiv.
Bakom utställningen står konstnären Ola Åstrand och poeten Clemens Altgård. De har tidigare producerat projekt tillsammans och kompletterar varandras kompetenser och personligheter på ett suveränt sätt. Malmö brinner ger en bild av stadens konst- och kulturliv mellan 1968 och 1988, men inte genom att ta ett helhetsgrepp på perioden. Utställningen är istället djupt subjektiv och tar avstamp i curatorernas personliga bekantskapskrets vid den aktuella tiden. Resultatet är en tidsresa i de egna upplevelsernas landskap samtidigt som den är en redovisning av en stad i förvandling.

POLITIK, PLAKAT & PUNK
Periodens bortre gräns utgörs av året för revolt och protester, 1968. Majupproret i Paris slår an vibrationer runt om i världen, inte minst i Malmös Folkfestprojekt. Ett alternativ till den borgerliga finkulturen börjar ta form. Subkulturens betydelse för stadens utveckling gör sig påtagligt gällande. Proggen och punken prunkar. Slutåret, 1988, markerar postmodernismens intåg. Modernismen såg som en återvändsgränd och nya vägar i återvinningens anda formulerades. Året därpå rivs fysiska murar och världen går politiskt in i en ny fas.
Utställningen visas på museets övervåning, och i trappan möts man av ett verk av poeten Per Linde, vars dikt «Malmö» har tonsatts av Technicolor Poets. Nu inser man att utställningen är en intermedial mix av olika kulturella genrer. Curatorerna har undvikit de konstnärskap som dominerade under perioden. Ambitionen är istället att överraska. Besökaren ska i bästa fall rysa av välbehag inför hemsökelser ur det förflutna. Det utesluter inte att flera verk har producerats för den här utställningen. Politik, plakat och punk är utställningens tre P´n.

ETT MONUMENT ÖVER VÅR TID
I ett av rummen slår Allan Friis an tonen med sina effektiva angrepp mot kapitalet och konsten som värdebärande investeringar. Affischer är också Pepe Viñoles verktyg som han här återanvänder som dansande figurer på en lina. Folkfesten i Malmö drevs fram av bland andra Lasse Hejll. Som affischkonstnär och fotograf spelade han stor roll under tio års folkfestande. Hans bidrag är centrala i utställningen. Ingen framtidstro utan drömmar. Annika Wide tar plats i rummet med objekt och måleri i surrealistisk anda som fint balanserar upp de andras mera slagkraftiga plakatverk, medan Elisa Halvegårds sagolika små grafiska blad och skulpturer påminner om att det inte alltid är de stora gesterna som berör oss mest.

Elisa Halvegård, Man dör inte av olycklig kärlek nuförtiden, 1974.

Jacques Zadigs installation Muren från 1968–1976 är placerad centralt i ett eget dunkelt rum och framstår som utställningens mest centrala verk. Den transparenta muren ljuder, strålar och markerar makt. Övervakande och manipulerande höjer den sig över den lilla människan. Den som skulle drista sig att klättra över muren blir förmodligen handgripligen tillbakavisad till sitt råtthål. Zadigs installation är ett fantastiskt monument över vår tid och blir nog tyvärr aldrig inaktuell. Verket är interaktivt i den meningen att fotoceller registrerar rörelser i rummet och aktiverar olika funktioner. Makt utövas ju faktiskt av oss människor!


PUNKENS PARADOXER
I ett annat rum medverkar Ola Åstrand själv med det fotobaserade verket Gettot som skildrar hans upplevelser under 1970–80-talen i det område av Malmö som kallades för gettot. Det är en resa tillbaka till ett tillstånd som aldrig kan återskapas. Samtidigt saknar jag tecknaren/målaren Ola Åstrand i utställningen. I samma rum dominerar textila verk av Pernilla Frykholm som kopplar samman dåtid med nutid i kroppsliga uttryck och förkortar steget från punk till hiphop. Frykholm samarbetade under en tid med Maria Tomczak, vars verk belyser punkens revolt mot utseendefixeringen genom klippdockor som betraktaren kan interagera med. Samtidigt visar hon på det paradoxala i att även punken var högst utseendemedveten.

Installationsvy från Malmö brinner. Foto: Helene Toresdotter.

Pionjären inom svensk konceptkonst, Leif Eriksson, tar plats med sedvanlig pondus och intelligens. Hans verk genljuder över hela utställningen trots att hans viktigaste arbete här har titeln Tala är silver tiga är guld. Eriksson är speciell i svenskt konstliv med sin idébaserade praktik och är den som avviker mest ifrån curatorernas huvudfåra. Han vill förändra konsten snarare än staden.

ETT KÄRT ÅTERSEENDE
Stina Ebers har saknats länge i konstlivet och återseendet av hennes intagande verk från 1980-talet är därför desto kärare. Hennes skulpturer som omvandlar strikta formella vardagsföremål till hudnära, levande och sårbara individer är väldigt starka. Hon kan konsten att låta sina skulpturer ta in ett rum med stor självklarhet. Verkligheten gör sig gällande i Paulina Hårlemans foton från svunna tiders postpunk. Här levereras utlevelsefulla poser och gester av kända och okända kulturprofiler. Christian Cavallins foton från olika punkscener i Malmö och London placerar betraktaren mitt i utlevelsen. Magin från scenen minglas med publikens extas. Man blir deltagen!

Club Trocadero öppnade 1979 och blev genom sitt queerkoncept en betydelsefull träffpunkt för kreativa människor. Hand i hand med punken blev Trocadero en stark motkraft till stadens grå tristess. Abelardo Gonzalez var arkitekten bakom klubbens succé och betydelse för en förändrad skimrande stad. I utställningens innersta rum får vi en insyn i denna epok genom en video placerad mot en typisk zebramönstrade fond.

ALLT ÄR MÖJLIGT!
Tvärs över i samma rum reser sig en mäktig vägg, överbelastad med föremål och konstverk iscensatt av Åke Dahlbom, även känd som Art Bomba. Generöst breder han ut sin livsfris i en golgatavandring kallad Funeralism. Ett litet hus är uppfört mitt i rummet, en installation av Isabel Rayo Planella. Den som tittar in möter en fantastisk värld mellan saga och verklighet. Sist men inte minst knyts utställningen ihop av Lena Mattssons fina, nyproducerade videotriptyk När Hades står i blom. Här möter vi personligheter ur det sena 1980-talet – Stry Terrarie Kanarie, Carin Carlsson och Clemens Altgård – som alla var tongivande under denna tid. Punken och poesin sätter punkt!
Malmö brinner upplever jag som fragmentarisk och svårgreppbar, och är väl på så sätt en rättvis bild av den tid som skildras. Enskilda verk och konstnärskap imponerar, medan andra känns mer tveksamma. Att curatorerna själva tar stort utrymme är en utmaning i sig. Utställningen skiljer sig från Ola Åstrands tidigare projekt Hjärtat sitter till vänster (1998) och Tänd mörkret! (2008), om svensk konst under 60-, 70- och 80-talen, genom att den rör sig i en mer privat sfär. Trots att Malmö står i fokus tror jag att de förvandlingar som skildras kan appliceras på många andra städer under samma tid. Budskapet är att allting är möjligt. Viktigast är att Malmö reste sig ur epokens eld och aska, och blev en inspirerande och hisnande stad att leva i. Let´s Do It Ourselves!

Bengt Adlers är konstnär och poet med en bakgrund som gallerist i Malmö. 1973–1987 var han utställningsansvarig på Galerie Leger, och 1988–1995 drev han Galleri Bengt Adlers, båda i Malmö.


ETC:
Punkig skildring av en stad i förändring
Det blir punkigt med mycket musik, blandade uttryck och inte alltid så proffsigt. I dag öppnar Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988, på Moderna museet i Malmö.
– Det är en utställning om stadens utveckling, som börjar i en tid då Malmö var en riktigt tråkig plats. Tristessen blev en bra grogrund för kreativitet, där vi som levde där var tvungna att göra det själv om något skulle hända, säger Clemens Altgård, som är en av utställningens kuratorer.
Den andre kuratorn är Ola Åstrand. De två männen har känt varandra sedan de var i 20-årsåldern och det som nu tar plats i några av konsthallens salar är till stora delar en samling av intryck och uttryck från deras egen ungdomstid.
– Vi utgår från vårt eget sociala nätverk där många fanns med bland dem som hängde i det vi kallade gettot på Torpgatan i kvarteret Lugnet, säger Ola Åstrand.
Clemens Altgård och Ola har jobbat ihop tidigare. Ett tidigt exempel är fanzinet R.I.P. där Clemens skrev och Ola producerade bilder. En annat samarbete ägde rum när Ola Åstrand var kurator för utställningen Hjärtat sitter till vänster i konstmuseet i Göteborg, där Clemens Altgård skrev en essä till katalogen.
”Om subkulturer och motrörelser”
Den här gången är det Malmö det handlar om och de år då Malmö gick från att vara en sliten arbetarstad på dekis till att bli den moderna och brokiga högskoleort det är i dag. Utställningens nav är en krets av unga, kreativa vänstersympatisörer som skapade, festade och umgicks i staden under dessa år.
– Det är en utställning om subkulturer och motrörelser, eftersom det är därifrån vi kommer , säger Ola Åstrand.
Malmö brinner är inte någon regelrätt konsthistorisk utställning. Den är inte heller en nostalgisk tillbakablick, utan innehåller också nyskapade verk. I katalogen beskriver kuratorerna sitt syfte med utställningen utifrån det latinska ordet ”redux”: ”Då det var ett försvunnet Malmö vi var på jakt efter, eller vår subjektiva upplevelse av staden som vi ville spegla, så verkade detta ”redux” passa fint. Det påminner också rent ljudmässigt om ordet remix och det var också något vi hade för avsikt att göra — ett slags ommixning av kulturhistoriska element.”
I skildringen av Malmö ingår kontakten mellan den skånska storstaden och världen utanför.
– Mötet mellan Malmö och världen skedde på många sätt. Det skedde genom de latinamerikanska flyktingar som kom och som satte sin prägel på kulturlivet. Men mötet gjordes också genom de utländska artister som kom hit och genom resor Malmöbor gjorde, där de kom hem med intryck, säger Clemens Altgård.
De finns professionella inslag på utställningen, men även från namnkunniga utställare är det inte alltid de mest kända verken som har kommit med.
– Vi har medvetet undvikit verk som har en hög igenkänningsfaktor, säger Ola Åstrand.
Borde vara mer kända
Här finns däremot konst som enligt de två kuratorerna borde vara mer kända än de är. Dit hör Muren av Jacques Zadig, en installation som är en vision av det framtida övervakningssamhället.
– Frågar du någon i Stockholm om Muren, så har de aldrig hört talas om det och får de se det så häpnar de över att det fanns någon i Sverige som gjorde den här typen av konst redan då. Det är anmärkningsvärt att Muren inte har fått större plats i modern svensk konsthistoria, säger Ola Åstrand.
Utställningen handlar också om punk och musik. Till det hör de konsertfoton som togs av Christian Cavallin med kända artister som Blondie och Sex pistols, men där man också får se mycket av publiken. Christian Cavallin blev senare konstnär, men fotona är från hans ungdomstid.
Många av utställarna är kvinnor.
– Det fanns en hel del som var grabbigt inom punken, men i rörelsen växte också en ny feminism fram med unga kvinnor som började ta plats, säger Clemens Altgård.
Det man möter på utställningen är en Malmöversion av punken, där det politiska möter både det drömska, psykedeliska och surrealistiska.
– Den tidiga Malmöpunken hade inte den proletära arbetarklassprägel som fanns i till exempel Göteborg, utan fick en mer egen stil, säger Ola Åstrand.
JENNY WICKBERG

Sydsvenskan:
Malmö brinner, en utställning om revolt, drömmar och passioner 1968–1988
”Malmö Brinner” har blivit en personlig bildessä av Ola Åstrand och Clemens Altgård, som ju båda formats av den här tiden (1968–1988). Därför är tilltalet så direkt. Då och nu får spegla sig i varandra med hjälp av 21 konstnärer. Och redan i trappen hörs Per Linde, som ju liksom Altgård också var med i Malmöligan, läsa dikten ”Malmö” omstöpt som ett ljudverk tillsammans med ett psykedeliskt band från dagens scen, Technicolor poets. Förflutet och samtid i samma grundackord, som flyter ut i ett slags utopisk känsla från en söndrig stadsbild, där ingenting varit gratis utom drömmarna. Och vad smakar väl sötare än en framtid som försvunnit i en förlorad dåtid.

Men den sortens känslosamhet kräver en väldigt speciell formuleringsförmåga. Altgård och Åstrand har undvikit den frestelsen, för utställningen har inte flanörens betraktande blick, här härskar inifrånperspektivets ivriga andhämtning.
Bygger utställningen på att känna igen sig i ett förflutet landskap? Jag tycker inte det, snarare handlar den väl om trots och skaparlust av ett slag som uppstår, när industrier kollapsar, rivningstomter står tomma, ekonomin kraschar och ingen vill vara dig behjälplig. För mig liknar ”Malmö brinner” mer en essä om långtråkigheten som kreativ musa än en bild av en stad. Liknande utställningar skulle lätt kunna göras om Berlin, Stockholm, Göteborg. Kruxet är bara att greppa den undflyende gör-det-själv-andan utan att den kvävs i ett outsider-perspektiv, som ju bara är ett annat sätt att förhålla sig till en befintlig hierarki.
Det handlar ändå om marginalen, men att göra den till huvudsak har förstås sina risker. Bästa motmedlet bjuder faktiskt konstnärerna själva på.
Leif Eriksson har kört en gyllene kil rakt in i en tjock bibel, den revolterande gesten förvandlad till guld. Konstmarknadens äkthetsvurm får sig en redig smäll. Samma sak händer när han kopierar Ola Billgrens signatur och rycker bort mattan för alla tankar på namnteckningens garanti för kvalitet. Som sagt, gör det själv, DIY.
Stina Ebers var nog ute i ett liknande ärende, då hon klädde in olika saker i mönster som liknar hudkollage. Huden är ju själva sinnebilden för känslighet, nakenhet, utsatthet. Det vill säga äkthet. Men hon saboterade och sydde till och med en overall med hudkollage att ta på sig. Att gömma sig i.
Med hjälp av andan i de konstverken är det lätt att gå runt i utställningen utan att förlora sig i tankar kring äkthet och annat romantiskt outsiderkladd.

Det är bara att låta öga och tanke följa med i en svindlande essä kring långtråkighetens mening och den fråga som Altgård själv formulerade redan 1989, ”så skall allt gå – tänk det, tänk dit – skall del / för del i andra former komma åter / Kommer du att känna igen då igen”.
”Känna igen då igen.” Frågan ställs i alla salarna av konstnärer och kuratorer. Det börjar i skrällande svartvitt med Allan Friis mäktiga 68-raseri och avslutas med Åke Dahlboms mättade vägg av målningar, porträtt, fynd, skyltar, texter. Grundtonen går att känna igen som rop på liv, rättvisa. Eller kanske varningar. Tag Jacques Zadigs väldiga dystopi ”Muren” från 1976. Ett ljud och ljusverk à la monsterdator, som frambesvärjer framtidens mardrömslika övervakning, vars aningar faktiskt vida överträffas i dag. Zadigs verk ruskar ännu om ordentligt trots sitt analoga uttryck mot dagens digitala.
Rummen skiftar. Att inget av de utställda verken lever enbart på att kännas igen är tack vare de konstnärer som fått i uppdrag att göra nya verk av det gamla. Lena Mattssons film ”När Hades står i blom” fungerar som hela utställningens livspuls. Med hjälp av Altgård, konstnären Carin Carlsson och musikern Stry Terrarie klipper hon ihop nutid, dåtid till ett intensivt flöde, som aldrig svajar. Och lyckas samtidigt göra det till en centrallyrisk betraktelse. Mattssons konst är att bevara sin inre eld, då som nu. Visst rycks hon med av det förflutnas känsloliv, men hon undgår all sentimental lockelse med ett förvånat tilltal, nästan som om hon i nutid utropade ett herregud-här-är-vi-ju-nu! Det handlar om närvaro.
”Malmö brinner” ger en annan bild av Malmö, men det handlar mindre om ”historia” än om ett kulturlivs ”själ”, som alltså inte har med monumentala satsningar att göra. På så vis fungerar utställningen som ett inlägg om en stads kulturella identitet. I ”Malmö brinner” är det smått, ofta förgängligt. Och viktigt.
Av: Thomas Millroth